På gala med drottning Silvia. Det händer kanske bara en gång i livet.
I mars kom det svenska kungaparet på officiellt statsbesök till Finland. Men några veckor före det var drottning Silvia ensam på blixtvisit i Helsingfors för att tala om demensvård, och det var då jag fick en intervju med henne på Sveriges ambassad.
Jag måste medge att jag kände mig starstruck - det vill säga lamslagen av att möta en megakändis.
- Jag lovar att inte ställa så hemskt många frågor, drottningen är säkert hungrig, sade jag nervöst. Hennes lunch stod nämligen redan framdukad i salen bredvid.
- Å, det är ingen fara, i Sverige är klockan bara elva, sade Silvia vänligt.
Charm och karisma
Mycket har sagts om Silvias charm och karisma, men det som överraskade mig var hur skicklig hon är i en intervjusituation. Att bli intervjuad för teve är inte det lättaste. Även erfarna intervjuobjekt kommer lätt av sig och börjar svamla. Men Silvia svarade på mina frågor med sakkunskap och entusiasm.
Drottningens engagemang i äldreomsorgen är inte nytt. Då hennes mamma insjuknade i Alzheimers sjukdom på 1990-talet gick drottningen igenom all den ångest och hjälplöshet som drabbar de anhöriga i den situationen. I det sammanhanget grundade hon Silviahemmet som fokuserar på kvalitativ demensvård.
Ett mejl från hovet!
Några veckor efter min intervju med drottningen måste jag riktigt gnugga mig i ögonen då jag läste min epost. Ett mejl från hovet! Jag hade blivit inbjuden att delta i en galakväll i Stockholm tillsammans med drottningen. Galakvällen var tillägnad forskning och vård i samband med demens.
Vad gör man i en sådan situation? Man tackar ja förstås. Och så tutar man ut saken på Facebook. Då jag berättade om min inbjudan var det många som kommenterade: Ja men då måste väl du bjuda in Silvia på svarsvisit!
Tja, varför inte, tänkte jag. Så jag skrev ett inbjudningskort som jag hade med mig i handväskan på galakvällen. Inte för att jag föreställde mig att Silvia den här gången skulle ha tid att prata med mig, vi var ju hundratals inbjudna. Men jag kunde ge kortet till en vaktmästare, tänkte jag.
Galakväll på Hilton
En vacker aprilkväll befann jag mig sedan i minglet på Hotell Hilton i Stockholm tillsammans med minnesforskare och folk från vårdbranschen, alla uppklädda och förväntansfulla inför galakvällen.
Först serverades mousserande vin och plockmat som man åt stående vid små bord. När jag såg mig omkring efter ett lämpligt ställe att placera min tallrik fick jag syn på två damer vid ett bord där det såg ut att finnas plats också för mig. Där ställde jag mig - och nog var det väl ödet som placerade mig där.
Det visade sig nämligen att den ena av damerna var drottning Silvias sekreterare, Sigrun Berg. Genast drog jag upp inbjudningskortet ur handväskan. Sigrun tog emot det med ett glatt leende.
-Oj, men tack! Vi får väl se om hon har möjlighet att komma. Åtminstone kan vi inte skylla på att inbjudan inte kom fram, skämtade hon.
Blivande Silviasyster
Den andra damen, Andrea Gaytan Myrdal, visade sig vara minst lika intressant. Andrea föddes i Mexiko och utbildar sig nu, vid 54 års ålder, till Silviasyster. Det är en specialutbildning för demenssjuksköterskor som ges vid den av drottningen grundade Stiftelsen Silviahemmet.
Förutom allt detta visade det sig att den blivande Silviasystern är gift med den legendariske författaren Jan Myrdal!
Det är inte varje dag man har chansen att samtala med så här intressanta personer, och diskussionen var livlig ända tills galan tog sin början.
Sorg - Oro - Samvetsförebråelser
Programmet under galan bestod främst av prisutdelning. Det kanske låter tråkigt, men när svenskar ordnar program blir det inte tråkigt. Det blir show! Det blir roligt, det blir underhållande, och om det handlar om demens, som nu, så blir det också gripande.
Många av pristagarna vittnade om personliga erfarenheter som anhöriga till minnessjuka. Överläkare Ragnar Åstrand från Minneskliniken i Karlstad höll ett tacktal som var som en liten teaterföreställning.
Han berättade om sin pappas demenssjukdom med många tragiska detaljer, och myntade uttrycket SOS för de anhörigas situation. SOS som i Sorg - Oro - Samvetsförebråelser. Som avslutning på talet sjöng han med stark och vacker röst.
Stora C och Stora D
Att demens är vår nya stora folksjukdom kom starkt fram under kvällen. Stora C har ersatts av Stora D, konstaterade en av kvällens talare. Stora C, cancern, var förr den stora skräcken. Idag kan cancern ofta botas, den är inte längre lika skrämmande och definitiv. I stället har vi fått Stora D - den stora skräcken för demens.
Men demens går att bekämpa, det är drottning Silvias budskap. Vi måste satsa på forskning. Levnadsvanor, medicin, träning. Allt som går att göra måste göras, för demens är en oerhörd tragedi för både de sjuka och de anhöriga.
Människovärdig vård
Lika viktigt är att se till att de drabbade får människovärdig vård. Förutom forskare var det därför många inom vården som belönades under galakvällen.
Sjuksköterskestuderanden Laura Virtanen från Finland belönades för sin idé om en kunskapsbank på nätet för demensvårdare. Studeranden Emilia Engman från Sverige hade utarbetat en idé om hur strokedrabbade som inte kan äta ändå kan ges möjlighet att uppleva smaker.
Precis som i Finland finns det också i Sverige otaliga exempel på äldreomsorg som inte fungerar. 25 olika hemvårdare på 30 dagar hos en minnessjuk åldring var skräckexemplet som nämndes.
Men det går att göra vården människovärdig, ibland handlar det inte ens om resurser, utan om bättre organisering. Ett hemtjänstteam från Malmö fick under galan utmärkelsen Bästa demensteam i hemtjänsten. Där hade man satsat på omorganisering med kvalitativ vård i fokus.
Förakt för kungligheter
Jag vet att det finns ett visst förakt för kungligheter i intellektuella kretsar. Monarkin är odemokratisk och onödig, påstås det. Själv har jag alltid tyckt att kungligheter är lite småkul, men några större känslostormar har de inte väckt hos mig, varken för eller emot.
Men efter demensgalan är jag nu definitivt en ivrig anhängare av drottning Silvia. Efter att ha sett helt vanliga äldre kvinnor, hemvårdare från landsorten, stå på scen och ta emot pris ur drottningens hand börjar jag nästan se Silvia som en förkämpe för den svenska folkhemstraditionen. Hon utnyttjar sin kungliga ställning för att sprida glamour kring kvinnor som har samhällets slitsammaste och mest otacksamma jobb.
Vad kostar monarkin?
Det påstås att monarkin blir dyr för skattebetalarna. Jag vet inte om det stämmer, men nog är det i så fall samtidigt många som tjänar på monarkin. Varje gång den kungliga familjen rör på sig rasslar pengarna in hos bra många företagare. Det ska vara mat och dryck, det ska vara logi och transport, det ska vara kläder och frisyrer.
Jag kan ta mig själv som exempel. Utan inbjudan från drottningen skulle jag inte ha åkt till Stockholm. När jag väl var där stannade jag några extra dagar. Jag la ut pengar på vandrarhem och restauranger. Också i Finland var det någon som tjänade på mitt besök. Finnair fick mina biljettpengar, och också ett par klädaffärer fick lite klirr i kassan.
På tal om kläder beredde mig klädkoden en del huvudbry. Kostym, stod det i inbjudan. Vad innebär det för en dam? Att jag inte misslyckades helt i mitt klädval vågar jag ändå påstå. Titta på bilden av pristagaren Emilia Engman och mig så förstår ni att jag var rätt så nöjd med mig själv.