James får mig alltid att skratta. Det dyker upp en glimt i hans isblåa ögon då han talar om rackartyg från sitt förflutna.
Av Sandra Anttila
Vi har inte känt varann speciellt länge, men redan nu kan jag dem utantill, alla berättelserna som han med sin västengelska brytning delat med sig över otaliga ölstop. Min favorit, den som jag ber om att få höra om och om igen, är dagen då han för sista gången satt sig i skolbänken.
En oväntad födelsedagspresent
Det var mot slutet av 90-talet, några veckor före hans 16-årsdag. Som oftast i James skildringar var det än en gång den äldre brodern som lett honom på villovägar. Den här gången hade storebror skaffat en tidig födelsedagspresent: en dos LSD.
James hade aldrig provat på hallucinogener förut, men för en ung, uttråkad kille i en liten stad i England var det ett självklart äventyr att ge sig ut på. Då han i dag talar om hur det kändes då drogen började verka och en ny värld öppnade sig blir hans min nostalgisk, nästan längtansfull. Då jag för första gången hörde historian tänkte jag att det var en typisk beskrivning av en första tripp. Underhållande, visst, men typisk. James målade fram upplevelsen med färggranna ord och otroliga detaljer, men i mina öron är varje anekdot om droger ganska lika. Då kände jag inte ännu till James berättelser tillräckligt för att veta att allt aldrig gick lika smidigt som på Strömsö.
För berättelsen hade naturligtvis en vändpunkt. Då det uppenbarade sig för mig att James på toppen av sin tripp tvingats till skolan av sin mamma var jag nära att storkna i min öl av skratt. Och att James, som knappt läst slut en bok i sitt liv, varit tvungen att skriva ett slutprov om Möss och människor medan han hallucinerade som i en 70-tals musikvideo? Det var créme de la créme av underhållande krogberättelser.
Ett rackartyg bland många
Vi alla har ett förflutet, men James talar om sitt lättsamt och utan ånger. Hans historier är delar av honom, upplevelser som format hans liv. Den tonåriga killen som aldrig menade någon illa men alltid råkade ut för trubbel är i dag endast ett minne. Träffar man mannen som nu drömmer om ett fridfullt liv med familj och ett eget företag skulle man aldrig gissa att de otyg han i sin ungdom sysslade med fick mödrar att stelna av skräck.
Och apropå mödrar, jag frågade senare om James någonsing blivit fast för LSD-trippen. Ett tiotal år efter dagen hade han berättat för sin mamma varför han blev underkänd i slutprovet i modersmål. Hon hade bara rynkat pannnan, suckat och konstaterat: "You boys were impossible."
