Vad gör man när ingen vill ge ut ens skiva? Jo, man lånar pengar från sin farmor och startar ett eget skivbolag. Det är var Melbournebaserade singer-songwritern Courtney Barnett gjorde.
På det egna Milk Records gav hon sedan ut EP:na I've Got A Friend Called Emily Ferris (2012) och How To Carve A Carrot Into A Rose (2013). De väckte så pass mycket intresse att indiebolaget Mom + Pop Music i New York gav ut dem som The Double EP: A Sea of Split Peas.
Redan här märkte man att Courtney Barnett hade något eget och speciellt på gång även om hon då ännu inte riktigt lyckats hitta sin egen stil. Men med sitt egentliga debutalbum Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit har Courtney Barnett nu visat att hon definitivt är ett namn att lägga på minnet.
Skivan känns uppfriskande handgjord, spontan, långt ifrån överproducerad. Om något kanske den stundvis låter nästan litet väl oslipad, nästan demoaktig. Men det här var också något som Courtney Barnett var ute efter. Trots att hon själv arbetat på låtarna i ett års tid lät hon inte sitt band ta del av dem förrän en vecka innan de skulle spelas in. Hon ville att det skulle låta fräscht och det har hon även långt lyckats med.
Som en road movie
Här finns härligt snedvridna elgitarrsound och det hela låter litet som en road movie där det emellanåt faktiskt händer något också. Hennes sångröst är smått lakonisk vilket passar bra till hennes underfundiga och småroliga texter som ofta är personliga och smått berörande.
Skivan med den fyndiga titeln Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit blir bara bättre för varje gång. Till och med de låtar som först kändes som snudd på utfyllnad växer bara man lyssnar litet mer på dem. Jag ser redan nu fram emot hennes nästa platta.