För tre år sedan stod jag och trampade i en nedsläckt konserthall i centrum av Helsingfors. Det var en söndag och Cat Power, artisten jag kommit för att se, borde ha börjat spelningen en timme tidigare men syntes ännu inte till. Då hon äntligen hittade till scenen var hennes uppträdande iskallt, stundvis arrogant och närvaron noll. Jag gick innan spelningen var över.
Rihanna har närmast gjort ett varumärke av att låta fansen vänta i några timmar medan hon väljer skor och Azealia Banks inhiberade, igen, sin spelning i Finland på förra veckans Sideways-festival. Hon hade helt enkelt bättre för sig.
Den här texten skulle egentligen handla om hur Foo Fighters i dag står relativt outmanade som världens största turnerande rockband. Om hur deras musik är tillräckligt populistisk för att alla ska hitta ett budskap i låtarna. Om att vara en rebell och en svärmorsdröm på en och samma gång.
Men spelningen på Ullevi i Göteborg fick mig att tänka om.
Jag började skolan i början av 90-talet. Innan det hade bra musik närmast varit det som spelades på kassettspelaren i min pappas bil. Roxette, Johnny Cash och Cornelis Vreesvijk.
Plötsligt förvandlades musik från bakgrundsbrus till något som definierade mig. Kraftigt influerad av vad kompisarna, och framför allt deras äldre syskon, lyssnade på sög jag åt mig all ny musik jag kunde komma över. Nya bekantskaper som Nirvana, Metallica, Apulanta, The Offspring och Green Day fyllde all min lediga tid.
Det här var tiden då man faktiskt gick hem till en polare för att lyssna på en ny skiva. Sen satt man där, tyst, och bara lyssnade. Jag minns ännu första gången jag tummade på en c-kassett i min ryggsäck hemma hos en kompis medan jag samlade mod att fråga hans äldre bror ifall jag fick kopiera punkskivan som dundrade ur högtalarna. Jag visste att min själ för evigt skulle vara såld till dist-pedaler och nitar. Jag hade hittat rock-musiken.
Sedan dess har mitt livs kärlek fått ge vika för nya genrer både på radiostationerna och i mina egna högtalare. Rock handlar idag mera om en klädstil än en genre. Trender förändras och livet går vidare. Bra så.
När Dave Grohl snubblade och bröt benet två låtar in i spelningen förra fredagen var jag övertygad om att spelet var över. Så pass mycket har instagramgenerationens tonårsdivor och glansbildsartister påverkat min bild av hur en världsstjärna ser sin roll i relation till publiken. Har du dålig fiilis? Inhibera spelningen. Har du för mycket att göra? Inhibera spelningen. Känner du dig inte riktigt 100 procent? Inhibera spelningen eller kör playback. Men inte Foo Fighters och definitivt inte Dave Grohl.
- Mina damer och Herrar! Jag älskar er, men jag har brutit benet. Jag tror att jag verkligen har brutit benet. Jag måste få det fixat, men jag kommer tillbaka! Det lovar jag!
Varken bandet eller publiken trodde att Dave menade att han skulle komma tillbaka samma kväll. Det trodde nog ingen. Taylor Hawkins, trummisen i Foo Fighters och Daves ständiga vapendragare tog över mikrofonen och bad dem som ville stanna kvar och lyssna till några covers. Tydligt skakad och orolig för sin väns välmående lotsade han resten av bandet igenom ett par gamla dängor.
Sen händer det. Mitt i Queen-klassikern Under Pressure bärs Dave in på scenen. Resten är historia.
Medan solen gick ner över Göteborg visade Foo Fighters vad rock n’ roll egentligen handlar om. Jag vill tro att Cobain, Hendrix och Morrison alla tog en paus i vad de sysslar med på andra sidan för att se vem som bäst förvaltat deras arv till världen.
Till dig som idag upptäcker rockens lockelse. Till dig som spelar gitarr i ett garage någonstans. Du som tycker att förstärkarens volymratt inte går att skruva tillräckligt högt. Du som aldrig vill att konserten ska ta slut. Du som finner ro i en dist-pedal. Du som inte låter dig stoppas av ett brutet ben. Du har hittat något stort och verkligt. Håll fast vid det.
Ändrat 17.6.2015: Namnet Morrissey ändrat till Morrison.