Midsommaren står inför dörren. Sätten att fira på har ändå bytt form lite under åren.
X3M har snackat med Anne Bergman, arkivarie på Svenska litteratursällskapets folkkulturarkiv, som slog hål på myter om gamla midsommartraditioner.
Vad är midsommar egentligen?
Midsommaren är en väldigt gammal och egentligen religiös högtid. Man valde att fira Johannes Döparens dag ett halft år före julen, och så råkade det komma väldigt nära sommarsolståndet som firades i de nordiska länderna.
Våra midsommartraditioner är inte heller ett hedniskt vikingaarv, utan i själva verket ett påfund från Europa. Där firades sommarens ankomst den första maj, men eftersom det var kallt i Finland då och man istället firade arbetets dag flyttades många av traditionerna fram till midsommaren.
Det fanns så kallade sommarhämtningstraditioner, man hämtade blommor och beklädde stänger, vilket vi ju gör än idag. Det fanns också vissa rituella kamper mellan sommar och vinter som utövades.
Alla myter och ritualer som vi kopplar ihop med midsommaren då?
Det fanns ju de som hade sina trosföreställningar, midsommaren var en natt där man trodde att det låg speciella krafter i luften. Man trodde till exempel att midsommardaggen har helande effekt och samlade upp det i flaskor.
Det som är speciellt för midsommarens ritualer är att de verkar vara ihopkopplade med framför allt personlig lycka och framgång. Nakenhet, tystnad och magiska tal som 3, 7 och 9 spelar en stor roll i ritualerna som bland annat användes för att ta reda på ifall man skulle flytta någonstans, vem man skulle gifta sig med och hur det skulle gå i livet.
Det var ganska riskfyllt att testa på ritualerna, eftersom man vände sig bort från Gud och religionen till de onda makterna för att få svar. Därför gjorde man så att säga syndiga saker, som att vara naken ute, för att framkalla de onda makterna.
Anne slår också hål på myten om att midsommarstången skulle vara en fruktbarhetssymbol som användes av vikingarna, och midsommarelden ett bål för solgudar.
Allt kommer från vårtraditioner i Europa, även om det i dagens läge ser helt annorlunda ut.
Text: Rebecca Olin och Lotta Puisto