Elisabeth Rehn var FN:s människorättsrapportör på Balkan under åren 1995-1997 och var bland annat ansvarig för öppnandet av massgravarna i Srebrenica.
I dag, 20 år efter att folkmordet i Srebrenica ägde rum, har Rehn fortfarande starka minnen från händelserna.
– Massgravarna, de olyckliga kvinnorna som förlorade sina söner och män. De är fortfarande bittra på allting och framförallt det internationella samfundet som inte kunde skydda Srebrenica.
Hela 8 000 personer, främst män och pojkar, avrättades i Srebrenicamassakern som var det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget. I Bosnien-Hercegovina var det bosniakerna, alltså de bosninska muslimerna, som var speciellt utsatta och mål för etnisk rensning.
Rehn tillbringade en lång tid i Srebrenica och ansvarade för och bevittnade bland annat öppnandet av massgravarna och ruinröjningarna. Hon såg också till att identifieringen av kropparna säkert kom igång.
Fortfarande ledsna och ilskna
Rehn träffar fortfarande kvinnor som förlorat sina makar och söner. Rehn säger att kvinnorna fortfarande är ilskna och ledsna på såväl det internationella samfundet som det egna landets ledning
för att de inte kunde ta hand om dem, inte ens efteråt.
Hon berättar att det i början var väldigt svårt för kvinnorna att bevisa vad som hänt.
– I början var det väldigt svårt för kvinnorna att förklara att de är änkor efter dem som försörjde dem. Eller att det var deras söner som tog hand om hela familjen och att de männen nu var döda. Kvinnorna hade inte några bevis på att de anhöriga var döda. Sedan kom identifieringsprocessen igång.
De tre befolkningsgrupperna (bosninska serber, bosniska kroater och bosniakerna) stred om kontrollen av olika territorier, av vilka Srebrenica var en.
Srebrenica leddes av bosniaker, men låg nära den serbiska gränsen och innehade en strategisk betydelse för det bosnienserbiska Republika Srpska.
Srebrenica ansågs vara en säker plats för de bosniska muslimerna eftersom en fredsbevarande nederlänsdk FN-styrka hade som uppgift att beskydda invånarna. Eftersom Srebrenica ansågs som ett säkert ställe hade tusentals bosniaker flytt till staden från andra delar av landet.
En grav att begråta
Rehn följer fortfarande med processerna och har flera uppdrag i området. Den DNA-identifiering som användes i Srebrenica är numera i bruk även på andra ställen, berättar hon.
– Begravningsplatsen i Potocari har nu tusentals gravar, vilket är en liten hjälp till de anhöriga. De har en grav att begråta.
Tyvärr är allt möjligt även i Europa, man trodde ju inte att det som hände skulle kunna ske.
Att Srebrenicamassakern överlag kunde ske år 1995 i Europa, 50 år efter andra världskrigets slut, kan vara svårt för många att förstå.
– Tyvärr är allt möjligt även i Europa, man trodde ju inte att det som hände skulle kunna ske.
Okoordinerade hjälpinsatser
Det var flera olika anledningar som ledde till massakern i Srebrenica, bland annat dålig planering av både FN och Europas samt andra operativa verksamheter på plats, enligt Rehn.
– Det var okoordinerat och Europa ville inte att försvarsalliansen Nato skulle blanda sig i konflikterna, Europa ville klara av det själv. Men det visade ju sig vara något som Europas kapacitet inte räckte till för.
Srebrenica bevakades av FN-truppen Dutchbat, en nederländsk FN-trupp. FN-truppen var underbemannad och när de bosnienserbiska trupperna närmade sig staden lyckades de inte beskydda invånarna.
Massakern skedde dessutom vid en tidpunkt då de nederlänska trupperna var underbemannade på grund av skiftbyten. En del av trupperna hade precis åkt på ledighet och de som skulle komma tillbaka hade ännu inte gjort det.
– Det var unga män, kanske några kvinnor, som inte var tränade för det här och de klarade helt enkelt inte av de här massorna av människor som kom dit, eller de bosniska serbernas mycket bestämda agerande med general Mladić i spetsen. Det var en förvirring som pågick i några dagar.
Männen gick sedan sitt öde till mötes. Många försökte fly, men de hittades senare döda på de olika kullarna och i skogarna kring Srebrenica.
Bosnienserbiska styrkor ledda av general Ratko Mladić intog Srebrenica den 11 juli. Styrkorna separerade männen och pojkarna från kvinnorna, av vilka flera transporterades bort från området.
De över 8 000 kvarlämnade männen och pojkarna avrättades inom några dagar av Mladićs trupper.
Kropparna begravdes i massgravar och man har ännu inte lyckats identifiera alla offer.
"En skamfläck"
Det är den 11 juli 1995 som är datumet på massakern. Människor från Srebrenica gick i långa tåg till staden Potocari där män och pojkar sedan skiljdes åt från kvinnor, barn och åldringar som sedan skickades främst i bussar till till Tuzla och Sarajevo, berättar Rehn.
– Männen gick därefter sitt öde till mötes. Många försökte fly, men de hittades senare döda på de olika kullarna och i skogarna kring Srebrenica. Det var en tragedi som det internationella samfundet tydligen inte var beredd att klara av.
Under samma tidpunkt, år 1994, skedde även folkmordet på tutsier och hutuer i Rwanda, där kring 800 000 personer dödades. Rehn anser att det är en skamfläck att det internationella samfundet inte reagerade bättre på folkmorden varken i Srebrenica eller i Rwanda.
– I Rwanda hade man också hoppats på hjälp. Åren 1994 och 1995 var dåliga år för mänskliga rättigheter.
Stora minnesevenemang
Hur har eftervärlden klarat av att hantera minnet av Srebrenica?
– Det kommer att vara stora minnesevenemang på platsen, det har varit rättegångar och domar har fallit. Men av de anhöriga till offren i Srebrenica får jag ofta höra att det är för sent.
År 2014 slog en domstol i Nederländerna fast att den nederlänska staten är ansvarig för över 300 människors död i Srebrenica.
Enligt en domstol i Haag borde de nederländska FN-soldaterna ha förstått att de bosniska pojkar och män som tvingades lämna FN-truppens förläggning i Srebrenica skulle bli slaktade av bosnienserbiska styrkor.
Kommer såren någonsin att läka?
– Nej, det kommer de inte. Det behöver de inte göra heller eftersom det här är sådant som vi ska påminnas om.
Rehn anmärker att alla de folkgrupper som var med i Bosnienkriget gjorde varandra illa – många bosniaker, serbiska bosnier och kroatiska bosnier blev dödade på vidriga sätt.
Hon nämner även att situatonen i Ukraina har många liknande tecken som det som skedde vid sönderfallet av det forna Jugoslavien.
– Det tycks vara så att man aldrig lär sig.