Ljum vind mot solvarm hud. Jag och min man sitter på balkongen med varsin kall Mythos. Sonen sover under stärkta lakan.
Luftkonditioneringen brummar inne i det lilla hotellrummet som vi bokat för ett par dagar. Vi är på ön Aegina en timmes båtfärd utanför Athen. Det är högsäsong.
Egentligen borde hotellet vara fullbokat, men av de nio rummen är det endast vårt och ett till som är uthyrt. I år är det få som har råd att resa ut till öarna.
Vi är turister, törstande efter sol och värme eftersom sommaren på de nordliga breddgraderna lyser med sin frånvaro. Vi åkte till just Grekland just den här sommaren för att komma bakom de dramatiska rubrikerna, bakom mytbildningarna som stod oss upp i halsen och som vi kunnat läsa om år efter år.
Vi ville komma bakom de stora politiska, ekonomiska besluten som inte verkar göra någon skillnad för vanligt folk. För de astronomiska summorna i form av elektroniska ettor och nollor, de s k stödlånen som Grekland “får” når ju inte grekerna som tvingas betala mer och mer i skatt, i nedskärningar, i form av frysta löner.
Hopp om förändring
- Det har inte varit så här lite turister på tjugo år. Under juli och augusti borde vi sälja så vi klarar oss i vinter. Jag är jätteorolig för hur det ska gå för oss. Vad vi ska leva av resten av året? säger Myrto Marmapinou.
Tillsammans med sin familj driver hon en liten konsthantverksbutik, som ligger vid huvudgatan i Aegina. Vackra saker. Inte det vanliga krimskramset. Det mesta tillverkar hon och hennes man på egen hand av återvunnet material. På övervåningen har de ett litet museum av modellskepp som hennes man har byggt. Egentligen är hon arkeolog, men det har hon inte arbetet med på över fem år. Inte sedan den ekonomiska krisen blev en permanent ekonomisk situation och realitet.
- Det finns inga pengar för utgrävningar längre. Överhuvudtaget grävs det inte längre så vitt jag vet. Kanske man bara struntar i det. Jag saknar att vara ute på fältet. Jag förstår inte varför ni i Skandinavien skriver att vi greker är lata och att vi borde betala. Jag jobbar i butiken från 6.00 på morgonen till efter midnatt. Jag sover dåligt för jag är orolig för ekonomin.
Du måste förstå att så här har det varit för oss i många år nu. Visst vänjer man sig, men det blir bara värre. Som tur är har vi vårt hus och vår butik, men den ökade fastighetsskatten gör att det också är mycket dyrare att bo. Vi betalar våra skatter. Vi betalar. Det måste ni förstå, fortsätter hon.
Hon är besviken på politikerna. Hon hoppades på en förändring efter den senaste folkomröstningen då grekerna sade nej till fler åtstramningar.
- Vi orkar inte med fler val och omröstningar nu. Vi har provat all typ av politik och regeringar. Från höger till vänster på skalan. Jag hoppas på Syriza, men nu vet jag inte. Ingenting förändras ju. Det blir bara värre, säger hon, medan hon hänger fram vindspel gjorda i trä. Längst ner hänger en fyrklöver.
- Det sägs att de här för lycka, kärlek och välstånd med sig. Jag hoppas det i alla fall, säger hon.
Situationen har satt sina spår
Det råder en dämpad stämning i luften. Både på Aegina, men också inne i Athen. På metron, på caféerna och i butikerna kan man man nästan ta på den. Skratt når inte människornas ögon. Orosrynkor i pannorna. Tyngda axlar. Byggplatser där arbetet verkar ha avbrutits för flera år sedan.
På måndagen besöker vi Akropolis. I normala fall skulle kön har ringlat hundra meter från kassan. Nu kommer vi in på ett par minuter. Utsikten är svindlande. Såklart. Här uppstod begreppen vi dagligen rör oss med: demokrati, tragedi, ekonomi, politik. Filmregissören Jean-Luc Godard sa “världen borde betala Grekland för immateriella rättigheter”.
De enda affärer som verkar lönsamma i området Omonia, där vårt hotell ligger, är för smuggelcigaretter. Stadsdelen hade ett skamfilat rykte långt innan den ekonomiska krisen var oåterkallelig, men har inte som liknade stadsdelar i Europa gått gentrifieringens öde till mötes. Här har krisen satt sina tydliga spår i form av förfallna hus och igenbommande butiker.
Killen i tidningskiosken utanför hotellet är utbildad ingenjör med förnybar energi som specialområde. Han har aldrig jobbat med det sedan han tog sin examen för några år sedan. Allt han vill är att flytta från Grekland. Sverige och Skandinavien lockar. Flytta bort från situationen som aldrig verkar ta slut.
De jag pratar med talar inte heller om ekonomisk “kris” utan om “situation.” Naturligtvis. Det här är ju ingen kris i teoretisk bemärkelse. Det finns inget före och inget efter. Som vid en tsunami. Eller ett vulkanutbrott. Istället skälver marken under människor fötter pga beslut fattade i Bryssel, bakom lyckta dörrar, ovanför deras huvuden.
- Jag vet inte hur jag ska klara mig. Jag jobbar nästan dygnet runt, men det går ändå inte ihop. Imorgon borde jag gå och fixa med papper för att få ut mina pengar så jag kan betala hyran och elen men jag har inte råd att ta ledigt. Byråkratin har blivit ännu värre på sista tiden. Så här är livet är för oss i Grekland nuförtiden. Jag har tur som har jobb, flera av mina vänner har förlorat allt, säger servitrisen på restaurangen vid stranden i Athen.
Kvällen innan vi reser läser jag i Dagens Nyheter “men för den som känner sig sugen på en grekisk paradisö och har från tre miljoner euro att spendera, kan drömmen bli sann utan längre väntan.” Den grekiska, europeiska allmännyttan – till för alla och envar också till för oss soltörstande skandinaver säljs ut för spottstyver. Och det är inte bara öarna utan även flygplatser, hamnar och eldistributionsnät som står på försäljningslistan.
Är vi lika tysta då artiklarna börjar handla om utförsäljningen av den finska arkipelagen eller hamnarna? För vem säger att det här kommer att stanna i Grekland?
Två katter skriker från buskarna nedanför hotellet där vi betraktar stjärnorna som en sista utpost mot rymdens oändlighet, Den grekiska mytologin med sina hjältar och anti-hjältar spelas upp på himlavalvet efter att solen sjunkit likt ett jättelingon i Medelhavet. Revir och förbjudna gränser som korsats i natten.
I Rainer Werners Fassbinders Blod på kattens hals från 1971 kommer rymdvarelsen Phoebe Zeitgeist till jorden för att observera hur det står till med demokratin i Europa. Hon gör vad hon kan för att förstå människorna och inser med våldsam tydlighet att demokrati inte enbart handlar om statsskick utan främst om att leva och verka tillsammans, om solidaritet och i det avseendet sågas vi totalt. Det som nu händer i Grekland och i Europa kommer ha vittgående konsekvenser för oss alla. Och kan man ens säga “vi” längre?
- Det här är inte mitt Europa, det är inte det här jag drömde om för trettio år sedan, när jag var ung. Jag trodde på gemenskap, öppenhet och vi skulle stå upp för varandra. Som Europa har utvecklats under sista åren gör mig både arg och rädd. EMU, kapitalismen slår kilar mellan folk och länder. De för inget gott med sig. Naturligtvis har vi haft stora problem i Grekland med korruption, skattefiffel och en för stor och ineffektiv offentlig sektor. Det är ingen hemlighet. Men jag har jobbat hela mitt vuxna liv, betalat skatt. Det är inte den vanlige grekens fel, säger nattportieren Yannis.
Han ruskar sakta på huvudet.
- Grekland har sol, hav och värme, men det man kan inte leva på. Jag säger till min son som är läkare i England att han ska stanna där. Här finns ingen framtid.” Han skrattar trött och stänger för natten. “Det kommer säkert kommer lösa sig.” Men det märks att han inte tror på sina egna ord. Ett slitet mantra i den sammetslena natten.
Olika verkligheter
På dagarna guppar jag omkring i ett kristallklart Medelhav och dricker iskall Caffè freddo på stranden. Turist i Grekland. “Visst är det underbart”, säger jag till sonen som skrattar så han kiknar när jag slänger upp honom i luften. Han har börjat förstå vad det handlar om. Frågor utan svar. Mamma varför har inte människor pengar mamma? Varför kan inte människor bo där de vill? Vad är krig pappa? Saltsmaken dröjer sig kvar på läpparna och det skaver i mig. Havet som förenar och skiljer åt. Medelhavet som dödens hav.
En ny rapport från UNHCR visar att 137 000 människor flydde över Medelhavet under det första halvåret 2015. Tusentals har dött. En tredjedel av dem som kom sjövägen till Grekland var från Syrien. I Daily Mail (27.5.2015) läser jag att brittiska turister äcklas av immigranterna på Kos.
När blev Europa en sådan makaber kontinent? Phobe Zeitgeist blickar ned från stjärnorna och rymderna. Solen steker. Jag får ingen ro på badlakanet där på stranden. Det gnager i mig det som håller på att ske i Europa, mitt framför ögonen på oss. Den svenska killen vi träffade på båten ut ler aningslöst när han säger: “ja grekerna har ju nog ställt till det för sig och de har ju sig själva att skylla, men det ska bli härligt med sol och bad i en vecka.” Innan jag hinner svara börjar han tala om något annat.
På kvällarna äter vi på strandrestaurangerna. Medelhavsköket. Krämig tzatziki. Frasiga piroger. Nyfångad grillad fisk. Det som sägs vara en av hemligheterna bakom grekernas höga ålder. Maten och ett stressfritt liv. Så står det i alla fall i resemagasinen med glansigt papper och vackra foton – palmer i motljus och glada pensionärer under olivträd - som jag läser på planet ned till Athen. Har vi inte fått nog av de klyschorna och fattat att verkligheten ser helt annorlunda ut?
Kyparen springer med fat och brickor mellan köket och borden. Svettdropparna på hans panna rinner. Han ler när han tar vår beställning men orosrynkan mellan ögonen försvinner inte. Många av borden är tomma, likadant är det inne i centrumet. Den här tiden på året borde det vara fullsatt. Det borde vara fullsatt kväll efter kväll. Samma vecka vi kom till Grekland höjdes restaurangmomsen höjts från 13 till 23 procent, liksom hotell och färjemomsen.
- Aegina är en ö dit främst athenare kommer för att semestra. Men det är verkligen lite folk i år. Det är på grund av situationen, säger han medan han serverar oss fisk och moussaka.
Han fotograferar ett nyförälskat par från Frankrike som sitter vid bordet bredvid. Mannen slukar dekadent de färska ostronen medan kvinnan petar i sin sallad. Afrodisiakum på en grekisk strand för de som kan betala och ser en framtid.
I den lilla lekparken bakom stranden ser jag inte ett enda barn leka på hela veckan. Överlag är det väldigt få barn under sju år på stränderna och på gatorna i Athen. Barn som leker, springer, skriker, skrattar. Framtiden. En kvinna på metron när vi är på väg ut till Pireus hamn ler sorgset när hon tittar på min pojke, som rabblar namnen metrostationerna med nästan perfekt uttal.
- Jag har sagt åt mina egna barn att de inte ska skaffa barn. Fast egentligen älskar jag barn och familjen är viktig. Jag vet inte när det kommer att bli bättre, om det kommer att bli bättre. Nu får vi ju inte ens ta ut våra pengar från banken och allt blir bara dyrare och dyrare. Jag försöker ta en dag i taget, säger hon.
Kan det vända?
Jag var bara en vecka i vackra Grekland. Som turist. Jag lapade sol, lekte på stranden, badade och pratade med folk i ett försök för att förstå och lyssna. På tok för lite tid för fördjupning, men på en vecka hinner en hel del hända. På vägen hem läser jag att det grekiska parlamentet röstar för ytterligare sparkrav, att IMF antagligen kommer att dra sig ur ett tredje stödpaket. Jag funderar på motståndshandlingar och hur jag kan manifestera mitt stöd.
Samtidigt hänger Myrtho ut sina vackra vindspel för lycka och välstånd till försäljning och ingenjören i kiosken bakom Omoniatorget vill börja jobba med solenergi, helst med de solstrålar som skiner ned på Grekland.
Genom sitt filosofiska arv har Grekland berättat för världen vad det betyder att vara människa och medborgare i världen. Nu verkar det som hela Europa håller på att rämna. Hur det kommer sluta vet vi inte. Allt kan hända, men kan det vända till det bättre? Jag har inget svar på på den frågan men det verkar med all tydlighet att Europas ledare tillsammans med IMF och ECB vill köra Grekland och Europa i botten.
Text: Ylva Larsdotter