Natten mellan 12:e och 13:e augusti skulle vara den optimala natten för att beundra Perseidernas stjärnfall. Så istället för att sussa sött som vanligt vid midnatt bestämde jag mig för att göra slag i saken och ta mig ut till Söderfjärden för att beskåda stjärnhimlens fyrverkeri.
Där, ca 10 km söder om Vasa, har nämligen astronomiska föreningen Andromeda sitt observatorium perfekt placerat i den 500 miljoner år gamla meteoritkratern. Stämningen när jag svänger in mot Meteorian, som ligger mitt i det som nuförtiden består av platt ängsmark, påminner faktiskt om en scen ur filmen "Närkontakt av tredje graden". Det känns ödsligt och det är mörkt som i säcken när jag kör den några kilometer långa och smala grusvägen som leder till Meteorian.
I strålkastarskenet från bilen dyker det upp skyltar med namnen på vårt solsystems planeter i skalenligt förhållande till varandra, en fiffig detalj som stjärnfansen hittat på.
Molntunga skyar
Väl framme vid Meteorian välkomnas jag av Andromedas viceordförande, Hans Lindén, som tyvärr bjuder på tråkiga väderleksnyheter.
- Prognoserna hade pekat på att en stjärnklar natt är att vänta, men tjocka molnbankar ligger envist kvar över Söderfjärden, säger han. Men rutinerad som han är säger han att väderläget snabbt kan ändras.
- Har vi lite tur skall vi väl nog lyckas få syn på ett eller annat stjärnfall om vi ger oss till tåls några timmar.
Och det blir faktiskt en lång väntan. Molnbanken dröjer sig kvar och den enda stjärnan vi ser är den klart lysande Arcturus i stjärnbilden Björnvaktaren. Under tiden visar Lindén mig Andromedas obseravtionsdäck med tak som går att skjuta bort med handen. Där finns också ett maffigt superteleskop som är datastyrt. Det är en ganska mild och skön natt och tiden går fort när Lindén berättar om meteorskuren Perseiderna.
Strålar ut från stjärnbilden Perseus
- Det rör sig om små partiklar från kometen Swift-Tuttle som kretsar runt solen i en elliptisk bana. Och i augusti varje år när jordens och kometens banor skär varandra uppstår de spektakulära stjärnfallen.
Lindén passar också på att skrämnma upp mig, eller så vill han bara hålla mig vaken, när han säger att kometen någon gång i framtiden riskerar kollidera med jorden. Om det inträffar blir det en mycket större smäll än den som utrotade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Men, säger han, det här är ingenting man är säker på, och det kommer inte att hända under de närmaste tusentals åren.
Jag får också veta att Perseidernas partiklar är små som sandkorn eller grus. De rusar in i atmosfären i en hastighet av 60 kilometer i sekunden, vilket motsvarar 216 tusen kilometer i timmen. Friktionen ser sedan till att de fattar eld och brinner upp. Det är det som vi uppfattar som stjärnfall.
Den som väntar på något gott...
Men timmarna går och molnbanken ruvar kvar över slätten med en dåres envishet. När klockan närmar sig halvtre och det är som mörkast innan det blir ljusare igen, börjar vi fundera på att acceptera läget och packa ihop våra pinaler. Det är då det händer!
I en glugg i molnen blixtrar det till. Ett vitt streck ritas på himlen över Vasa. Det är borta lika snabbt som det kom. Men vad gör det? Jag fick i alla fall en glimt av hur detta himlavalvets fyrverkeri kan vara om alla bitar faller på plats.
När jag kör hemåt i det svaga gryningsljuset funderar jag på att komma tillbaka hit den 12:e augusti nästa år med hopp om ett gynnsammare molnläge då. Eller så passar jag på under Lucianatten i december då svärmen från Geminiderna sprakar på himlavalvet.
