Kärleksfilmer är ett kapitel för sig, romantiska komedier ett annat. Men hur ser kärleken ut? Denna fråga ställer - och besvarar - två av årets Esbo Ciné-filmer. Åtminstone nästan.
Varför går man och tittar på romantiska komedier? Ja, inte är det för att inhämta matnyttiga tips med tanke på sitt privat. Inte heller för att bli överraskad.
Hur skulle vi kunna bli det när vi kan konceptet? Han och Hon möts, ljuv musik uppstår (även på ljudspåret), problem dyker upp, problem löses. Slutet gott – allting gott?
Charmig film om romantikens olidliga lätthet
Den argentinske regissören Alejo Flahs Easy sex, sad movies är en charmig studie i just detta - de romantiska komediernas lätthet och vår fascination för dem.
Filmen kretsar kring manusförfattaren Pablo (Ernesto Alterio) som tampas med ett beställningsarbete på en romantisk komedi samtidigt som hans privatliv är allt annat än romantiskt.
Han vet vad som behövs för att rollkaraktärerna Victor (Quim Gutiérrez) och Marina (Marta Etura) skall hitta tillbaka till varandra – men hur skall han lyckas med detsamma i verkliga livet?
Skapandet av filmens manus och filmen i filmen löper hela tiden parallellt och griper vid några tillfällen till och med in i varandra. Och finns det något som filmnördar älskar mer än sådant?
Det här är en välskriven historia som lätt kan konkurrera med sina anglosaxiska motsvarigheter. Det är charmigt och småironiskt – utan att bli cyniskt. Sex & the City möter The Holiday. Typ.
Du kan se "Easy Sex, Sad Movies" i Esbo den 22.8 kl:22.30 / 28.8 kl:17.00 / 29.8 kl: 17.45!
Tidlösa bilder av kärlek
När man väl fått ta del av Flahs dialogtyngda studie i konstruerandet av kärlek på film är det välkommet med en film som uteslutande spelar med det visuella.
Kim Longinottos dokumentära kollagefilm utgörs helt enkelt av en lång räcka scener och enskilda bilder som alla uttrycker kärlek. Alla dessa arkivbilder är hämtade ur filmens 100-åriga historia – med klar tyngdpunkt på det förflutna. Det svartvita. Det stumma.
Hur skildrar man känslor bortom det verbala? Hur visar man åtrå? Längtan? Besvikelse? Svartsjuka? Lycka?
Här ställs vi inför bilder av blickar som utbyts, av par som dansar, av händer som nuddar vid varandra. Unga brudpars förväntansfulla blickar samsas om utrymmet med nöjda pussar mellan åldrande par som redan hunnit dela ett liv.
Den talande stumfilmen
Mitt i allt detta överflöd av visuella intryck kan man inte låta bli att konstatera att störst av allt är faktiskt ... stumfilmen. Som vanligt. Det är utan tvekan sekvenserna ur dessa riktigt gamla filmer som ger en mest. Som än en gång bevisar att det mesta vi säger på film idag sades redan för hundra år sedan. Många gånger bättre.
När svartsjukedramer spelas upp behövs inga förklarande dialoger. När paret vars kärlek är förbjuden försöker stå emot sina känslor behövs det inga nakenscener för att man skall fatta att det ångar mellan dem.
Just i och med att bilderna är så pass talande i sig känns de specialskrivna låtarna stundvis något övertydliga – överflödiga. På samma sätt slås jag av att de dialogavsnitt som vävs in ibland sticker ut på ett lite väl bjärt sätt.
I ett skede hör vi en saklig reporter anno dazumal konstatera att:
”Kvinnor och män är olika. Kvinnan är som gjord för att föda barn medan mannen är mer lämpad att föda nya tankar och idéer”.
Komiskt javisst – men här bryter citatet rytmen samtidigt som det faller ut ur ramen. Dessa kritiska korn till trots är det svårt att inte ryckas med av bildflödet och de associationer det väcker. Helheten må vara något utdragen – men enskilda delar låter sig avnjutas likt visuella smällkarameller.
Du kan se "Love is All" i Esbo den 25.8 kl:19.00 / 29.8 kl:18.30 / 30.8 kl:14.15.