När Vesa-Matti Loiri och Mika Kaurismäki samarbetar för tredje gången är resultatet en dramakomedi om fäder och döttrar. Men hur fungerar en arbetsprocess där manuset skrivs efterhand?
De flesta filmprocesser bygger på att man har ett väl utarbetat manus som grund. Ett manus där allt från repliker, suckar och blickriktningar finns utskrivna.
Riktigt så var det inte när det gäller Mika Kaurismäkis nya film. Jo, visst fanns det en stomme att hänga upp helheten på, men mycket föddes först i det skede när skådespelarna var utsedda.
Och i centrum för detta skådespelargarde stod från första början Vesa-Matti Loiri - en av våra mest älskade artister. Vare sig han spelar en roll, sjunger eller bara är sig själv.
I Elämältä kaiken sain får han gör lite av allt detta.
Startskottet
- Vi hade redan gjort två filmer tillsammans - dokumentären Vesku och filmen Tie Pohjoiseen och Vesa-Matti var sugen på att göra ännu en film, berättar Mika Kaurismäki när vi möts dagarna innan premiären.
- Jag hade funderat en hel del på vilken skådis som skulle kunna funka med Vesku och kom ganska snart att tänka på Armi (Toivanen). De kände inte varandra från förut, men hon var genast entusiastisk, konstaterar regissören som påpekar att det mycket riktigt uppstod en spänning mellan dessa karismatiska skådisar.
- De tävlade hela tiden med varandra, säger han och Loiri instämmer när jag en stund senare talar med honom.
- Jag och Armi synkade genast! Och även samarbetet med de andra var bra. Pete (Peter Franzen) är nu alltid Pete... och unga Lenita (Susi) var otroligt duktig - henne kommer vi ännu att få höra mycket om, berömmer Loiri sin yngsta motspelare.
Även Kaurismäki är nöjd med sina unga skådespelare. Och glatt överraskad över hur väl de anpassade sig till sättet att jobba.
- För mig som regissör rådde en idealisk atmosfär - det hela var en slags kollektiv grej även om jag måste hålla i trådarna. Men när viljan finns där och alla vet vad man är ute efter så blir det givande för alla.
Från idé till text
Även om utgångspunkten var en klart formulerad idé om fäder och döttrar och en hemlighetsfull hantverkare så föddes det mesta av manuset under själva processen. Faktum är att en del av tematiken figurerade redan i dokumentären om Loiris liv, nu gällde det bara att klä verkliga frågor i fiktiva kläder.
Och så gällde det att ta in även de övriga skådespelarna. Ta till vara deras särdrag och kapacitet. Hur skulle utformandet av deras rollkaraktärer se ut?
Och hur går man till väga för att arbeta fram ett manus på det här sättet?
- Vi skrev 10-15 sidor och sedan gick vi igenom det vi åstadkommit. Och sådär höll vi på ända fram till inspelningen. Det fanns egentligen aldrig något klart manus utan vi ändrade på saker efterhand, säger regissören - väl medveten om att processen var något udda.
- Vissa skådespelare gillar att få delta på det här sättet, andra passar det antagligen inte alls. Det finns de som vill ha exakta manus med repliker att öva in i förväg. Men i det här fallet hade jag att göra med skådespelare som inte bara är proffsiga utan som också är vana att jobba med en väldigt bred skala. De kan jobba med olika uttrycksformer och inom olika genrer.
Drama eller komedi?
Genrefrågan är de facto inte helt entydig när det gäller Elämältä kaiken sain - den lanseras som en dramakomedi, men har ställvis till och med thrilleraktiga drag.
- Det är lätt hänt att det blir dramakomedi av det hela om man har Vesku med i bilden, ler Kaurismäki. Han är bra på drama, men har alltid en glimt i ögonvrån. Och jag ville definitivt inte föra fram något ångestfyllt på duken - även om temat är smärtsamt.
- För visst är det lite så att när man står mitt i ett emotionellt kaos så kan det vara oerhört smärtsamt för en själv, medan den som betraktar det hela från sidan kan uppfatta situationen som komisk. Allt handlar om perspektiv.
- Och som sagt, jag ville behandla det smärtsamma på ett lättsamt sätt. Här är det liksom både huset och relationerna som skall renoveras, säger Kaurismäki som inte sticker under stol med att han har egna beröringspunkter med det hela.
- Jag har själv tre döttrar - av vilka två är i samma ålder som Armi – så det här med far och dotter-relationer kommer mig nära. Jag och mina döttrar har också gått igenom allt möjligt även om vi har en mycket bra relation, säger Kaurismäki som är noga med att påpeka att alla tampas med liknande saker.
- Jag ville att alla i teamet skulle använda sig av sina egna erfarenheter. Vesku har ju till exempel hur mycket som helst att hämta i sitt eget bagage, konstaterar regissören med ett snett leende.
Loiris smärtpunkter
Ingen som läst en inhemsk vecko- eller kvällstidning de senaste decennierna kan ha missat att Loiris personliga historia är minst sagt brokig. Något han mycket öppenhjärtigt talar om i dokumentären Vesku.
Och visst medger han att han gått in i rollkaraktären Urho via det egna jaget.
- Om det är något jag under åren lärt mig om skådespeleri så är det att man måste söka inom sig själv när man gör roller. Vare sig man spelar en god eller en ond karaktär så måste man medge dessa sidor inom sig själv. Det är egentligen ganska terapeutiskt, säger skådespelaren som inte längre har några egna smärtpunkter som han vill undvika.
Filmens Urho är en gammal man vars fysik inte är den bästa, men Vesa-Matti ryggar inte heller för den aspekten - för åldrandet.
- Det är nu bara så som det är. Jag har fyllt sjuttio. Det faktum att jag inte kan röra mig obehindrat längre påverkar naturligtvis det mesta. Jag kan känna en stark längtan efter att stå på en teaterscen igen - jobba med en utdragen repetitionsprocess. Men det är bara att inse att jag inte längre har något på en scen att göra - inte med de här fysiska begränsningarna.
Filmen - en positiv injektion
Kroppen må vara sliten - men humöret verkar det inte vara något fel på. Har filmen fått honom att må bättre?
- Absolut! Den ökade mitt självförtroende och fick mig att känna att jag fortfarande hänger med. Och det är viktigt för annars är det lätt hänt att man blir liggande på soffan i Kleopatra-ställning och bara spelar playstation eller tittar på dåliga tv-serier, skrattar Loiri.
Och i samma ögonblick flimrar en scen ur filmen genom mitt huvud. En bild av Urho som sitter och tjurar framför tv:n medan han ilsket hamrar på sin älskade playstation.
Just nu är det minst sagt uppenbart att Loiri fortfarande "hänger med". Han har ett sanslöst produktivt fjolår bakom sig med festivaler, filminspelningar, medverkan i musikprogrammet Vain elämää och den egna serien Loiri nuotiolla.
- Så gick det trots att jag året innan hade lovat mig själv att tillbringa hela sommaren i Lappland. Men nu fick jag ju mina dagar på stugan i Lappland. Jag har fått vara där och fiska, säger en påtagligt nöjd Loiri som inte skyggar för nya projekt.
- Så länge man tar hänsyn till vad jag kan göra med mina fysiska begränsningar så är jag öppen för nya roller, säger Loiri innan vi tar adjö och han inväntar nästa redaktör. Vi avlöser nämligen varandra som på löpande band denna pressdag.
För i motsats till Elämältä kaiken sain följer pressdagar likt denna ett mycket tydligt manus. Vilket gör att mycket av det som sägs kan läsas på många andra ställen. Väl inövade repliker i väntan på nästa fria arbetsprocess.