”Trollen spricker i gryningen” skrev Jonas Gardell häromveckan, med hänvisning till Sverigedemokraternas frammarsch i opinionsmätningarna.
Med andra ord: också den här sagan slutar lyckligt, vänta och se bara.
Jag önskar att jag kunde dela Gardells optimism. Men dessvärre så spricker inte dagens troll när solen går upp; inte den art som bor på internet. När gryningen kommer lägger de sig bara och sover ruset av sig.
Mums, säger trollen och tackar
De är dessutom mycket listigare än i sagorna, de moderna trollen, de här med rakat huvud och lejon-t-shirt. De vet till exempel att man inte behöver betala tusentals euro för en landsomfattande mediekampanj.
De vet att det räcker med att man skriver en hastigt hoprafsad lapp om hur det ”bor våldtäktsmän och mördare på mottagningscentralen” och att ”vit makt är svaret på alla problem”, och stansar upp den på en stolpe i förorten.
Vips är någon där och instagrammar samt facebookar postern och snart är den förstasidesstoff på både kvällstidningarnas, Yles, Hesaris och Maikkaris webbsidor.
Badabing badabom: rikstäckande synlighet i både sociala media och gammelmedia; miljontals ögon läser nassarnas ofiltrerade och oavkortade budskap, utan att Stefan Skinnskalle behövde lägga ut mer än 0,0001 cent i printerbläck och gå mer än 200 meter hemifrån.
Reagera eller tiga?
Frågan är onekligen knepig. Hur ska vi förhålla oss till extremhögerns agitations-posters och banderoller? För det är ju också sant att bästa sättet att ge ondskan fritt spelrum är att vettiga, hyggliga människor gör ingenting.
Här är vad jag skulle göra.
Som chefredaktör: jag publicerar en lapp för att etablera att okej, nu är det här på gång. Jag gör publiken medveten om det. Sedan när det händer igen, bara nämner jag saken i en enspaltare. Inga bilder av postern, bara ett konstaterande att skinntrollen har stansat upp propaganda.
Som privatperson: ser jag en vit makt-lapp på en telefonstolpe: jag river ner den och kastar den i soporna. Alternativt för den till polisen om den innehåller direkta hot om våld eller annat kriminellt. Men framför allt: inte lägga upp den på Facebook.
Ett förgiftat Facebookflöde
Som sagt, det är inte alltid lätt, det här. Jag har själv gjort mig skyldig till att mata trollen. Nappat på deras klickbete. Bidragit till att sprida deras gift, "Hej kolla vad den här dåren skrev!". Sett till att ytterhögerns samtalsämnen ständigt dominerar mitt och mina närmaste människors Facebookflöden.
Vi är sådana, vi människor. Vi har ett behov av att reagera på obehagliga saker, dela våra rädslor med andra. Det är ett naturligt sätt att handskas med negativa och skrämmande intryck.
Vi har dessutom en tendens att dras till hemskheter, bromsa in en aning och titta på överkörda djur på vägen trots att vi egentligen inte vill. Det är en reflex. Dessutom, kanske det är något vi kan göra för att hjälpa.
”Titta vad jag nästan trampade i!”
Men jag vidhåller att det inte är nödvändigt att dela med sig av precis allting. Jag har tvingat mig själv till att tänka aktivt på det här när jag är på Facebook. ”Behöver mina vänner verkligen ta del av det här knasiga uttalandet från den här ena ytterhöger-fullmäktige-viceledamoten från Bortombacka?”
Jag menar, inte skulle jag heller gå in på en bar med en ångande hög hundbajs i handen, visa upp den för bartendern och säga ”titta vad jag nästan trampade i”?
Eller i det här sammanhanget, trollbajs.
Vissa saker hör helt enkelt bara hemma i soporna och ingen annanstans.