I Svenska Teaterns iscensättning av Fredrika Runebergs Fru Catharina Boije och hennes döttrar förvandlas romanens lågmälda samhällskritik till ett rasande uppror mot förtryck och snäva kvinnoroller.
Underlaget är en dramatisering av Sofia Aminoff som regissören Cilla Back tolkar som ett partitur för valfria stämmor. Resultatet är ett högspänningsdrama där konflikterna blottläggs i bångstyriga kroppar och stiliserade gester, inte i ordet.
Och redan ur de första scenerna står det klart att det här är ett material som matchar Backs fysiska formspråk perfekt.
Drabbande klarspråk
Etableringen sker blixtsnabbt. En profetisk syn ringar in dramats tema, några snabbskisser ger oss nycklarna till huvudpersonerna och så bär det iväg, direkt in i en strikt koreograferad skildring av en tid präglad av förödelse, splittring och sexuellt förtryck..
Berättelsen inleds under stora ofreden i början av 1700-talet. De ryska trupperna har invaderat Finland - den östra rikshalvan av det svenska riket - och stora delar av samhället har lamslagits.
I den situationen sätts också de traditionella kvinnorollerna på undantag. Men vad händer när kriget tar slut?
Catharina Boije kämpar för sin familj men lyckas inte hålla den samlad. När kosackerna stormar in på släktgodset måste kvinnorna fly. Den ena dottern följer med modern medan den andra räddas av en kapten hon förälskar sig i, opassande nog över epokens strikta ståndsgränser.
Med den historiska inramningen som fond satte Fredrika Runeberg förstås också sin egen samtid under lupp. Under texten löper en diskussion både om kvinnans och landets rätt till frihet, valmöjligheter och egen identitet.
Men där Runeberg i enlighet med sin tids konventioner talade i sedesamt förtäckta ordalag om hot och förtryck väljer Backs uppsättning klarspråket. Och drabbar därför med en styrka som bär över seklerna.
I den här läsningen finns heller inga entydigt lyckliga utgångar.
I Nina Hukkinens, Linda Zilliacus och Misa Lommis gestaltningar förvandlas romanens schematiska uppdelning i en auktoritär mor, en rebell och ett offerlamm till en högst ambivalent historia.
Vem av döttrarna lyckas egentligen slå sig fri? Den som efter många förvecklingar får den man hon själv valt eller den som döden befriar från alla val?
Jag är inte helt säker på svaret.
Här går nämligen ingen fri från den världsliga hierarkin. Skillnaden är bara den att männen sprattlar på en högre nivå i hackordningen än kvinnorna och också är nogsamt medvetna om det.
Genomtänkt helhet
Och just på den punkten förlorar uppsättningen kanske också något av sin potential.
I de mansporträtt Runeberg byggt in finns ett spänningsfält som ibland hade förtjänat en mindre raljant behandling. Nu naggas både opportunismen och ärligheten i kanten samtidigt som det strama och spännande anslaget i föreställningen inte riktigt håller hela vägen.
Men bortsett från små skönhetsfläckar är Fru Catharina Boije och hennes döttrar precis det slags teater Svenska Teatern kunde fokusera mera på.
Den här uppsättningen har rimligtvis inte kostat skjortan. Men omsluten av Csörsz Khells sparsmakade scenografi, Tom Kumlins ljusdesign och Tom Laurmaas ljuddesign skapar ensemblen ett stiliserat allkonstverk som både upprör och berör.
Och t.o.m. för teaterkonsten ett litet steg vidare. Åtminstone med Svenskis mått mätt.