Samtidigt som filmatiseringen av Häiriötekijä snurrar på biodukarna serverar Q-teatteri en fortsättning på teaterscenen. I Jälkeenjäävät dyker ensemblen ner i de yttersta frågorna, liv och död. Och resultatet är förstås en hejdlöst absurd fars med tragiska undertoner.
’ I begynnelsen var ...’
Nej, inte Ordet utan Gapskrattet.
När Tommi Korpela, Elena Leeve och Eero Ritala gör entré frustar premiärpubliken till innan det första ordet uttalats ens. Den känner bums igen en favorit i repris från Häiriötekijä på samma scen för drygt två år sedan.
Fastighetsförmedlaren slår till igen och den här gången har det unga paret landat på en visning i Tölö, i en interiör som för tankarna till en smådystert värdig begravningsbyrå.
Och det sitter ju bra i en uppsättning där allesammans vet var allt kommer att sluta en dag. Men den bärande frågan i Jälkeenjäävät är förstås vad vi gör före det.
Svaret är inte smickrande men klarsynt. Ofta också rätt tragiskt i all sin absurditet.
När det igenkännbara spårar ur
Tillsammans med regissören Jani Volanen och dramaturgen Antti Hietala har ensemblen kollektivt arbetat fram ett episoddrama med skruvade sketcher som ofta tar sitt avstamp i det vardagligt igenkännbara.
Den trötta vardagsfrustrationen i Alepa-kön eskalerar i högexplosivt raseri, oron vid en döende kvinnas sjukbädd bleknar fort när besökaren själv ansätts av en bitglad broms, en välbeställd femtioplussare ordnar presskonferens (!) för hustru och barn för att delge dem det glada budskapet att han framdeles tänker dela sitt liv med en välsvarvad poledansös ...
Och mellan de olika scenerna knyter Lotta Kaihua ihop trådarna med en följetong där gestaltens ängsliga självbespegling och obehag för fysisk närkontakt med främlingar på ett lokaltåg drivs till sin spets med bisarra skenmanövrar .
Jälkeenjäävät är en orgie i situationer där det egna jagets begränsande realtidsperspektiv ofta ställer sig i vägen för den större bilden.
Och visst känner vi igen oss i mycket, framför allt just i skildringen av hur lätt det är att klamra sig fast vid futtigheterna och samtidigt missa det väsentliga i livet.
Men helheten hade nog aldrig burit så här bra om inte skådespelarna själva gett texterna det ultimata lyftet.
Ensemblen som trumfkort
Q-teatteris absoluta styrka är nämligen den alldeles sällsynt jämspelta ensemblen. En ensemble som t.o.m. förmår förvandla de mest slitna poängplockarna till något drabbande.
En fullvuxen karl i fjädrar, string och paljetter skulle antagligen framkalla enbart flatskratt på de flesta scener men när Tommi Korpela gör entré som en Farinelli-liknande påfågel stockar skrattet sig fort i halsen.
Pirjo Lonkas dämpade redogörelse för den personlighetsförändring maken genomgått efter en svår olycka bryter udden av allt löje.
Livet är svårt att avstå ifrån, också för en anhörig som bara glimtvis ser en skymt av den människa som en gång var.
Lägg dessutom till en alldeles osedvanligt stilig synk och balans mellan livesekvenser, video och playback. Jani Volanens regi löper som på räls, utan taffligheter eller klumpiga skarvar.
I Jälkeenjäävät är t.o.m. låtsastaffligheten virtuos. Jussi Nikkiläs entoniga trubadurnummer med haltande parenteser typ ’Eiku, ei se ollut Erkko vaan Vatasen Jarkko tai Herkko ...’ kommer sannolikt att gå till historien.
Liksom den manliga medelåldersrappen till en kasserad hustru.
’Toiset virkkaa ja toiset twerkkaa…’
Ja, jösses. Hur skulle vi klara livet utan själbedrägeri?