Sofia Aminoff är höstens mesta dramatiker i Finland. I både hennes senaste och kommande pjäs figurerar historiska personer som Linda Sibelius och Fredrika Runeberg, via dem lyfter Sofia upp kvinnors berättelser.
På Svenska Teaterns Nicken-scen sitter Sofia Aminoff i scenografin till hennes nya pjäs Den älskande, som får sin premiär i mitten av oktober i ett samarbete mellan Östra Nylands Teater och Svenska Teatern.
Den berättelsen handlar framför allt om Linda ”Jeans syster” Sibelius, kvinnan som retuscheras bort från familjefotografier och diagnostiseras som manodepressiv av den andra brodern Christian – landets ledande psykiater.
Linda levde över 30 år på olika institutioner, framför allt på Nickby mentalsjukhus. Där hade denna ”begåvade amatörpianist” ett eget piano som hon gärna spelade Jeans senaste kompositioner på.
I Den älskande breddar Sofia historien med att skapa två tidsplan.
1915 är det dialoger mellan Linda och hennes (fiktiva) läkare Michael, 2015 är det fotografen Vilja och hennes pojkvän som bor i det före detta mentalsjukhuset som nu har byggts om till bostäder.
Att kunna styra sitt eget liv är en räddning
Via de två tidsplanen speglar Sofia Aminoff kvinnans situation, och hur den har förändrats på hundra år.
- Det avgörande för Vilja är att hon är fotograf och får ha en skapande roll. För hundra år sedan hade kvinnan inte den möjligheten, konstaterar Sofia om pjäsens andra kvinnliga karaktär.
- Det behöver inte handla om att vara konstnär, det handlar om handlingsutrymme, och om en möjlighet till självförverkligande, ett meningsfullt sånt. Att Vilja är fotograf är hennes räddning.
Och att hon kommer ur sitt relationshelvete? Om Linda har utsatts för manligt maktutövande av sina bröder, försöker också Viljas pojkvän kontrollera Vilja. Att hon blir av med pojkvännen är kanske också en räddning?
- Ja absolut, skrattar Sofia.
Tema drömmar, kvinnlighet, sårbarhet
När jag frågar Sofia var hennes historier börjar, ifall det brukar finnas ett första frö som sätter igång processerna, skakar hon på huvudet.
- Det finns många frön. Ofta är det så att en pjäs leder till nästa, det blir kedjor, saker bara kommer och så fastnar de.
Men det finns teman som följer dej?
- Ja det finns det.
Som?
- Som kvinnlighet, sårbarhet, psyke, ambivalens, dubbel symbolik som ljus mörker och hat kärlek, trauma, naturen, skönhet, makt, sexualitet, kön....
- Drömmar är också ett starkt tema, relationen mellan inre och yttre verklighet. Numera läser jag alltid mycket psykoanalytisk teori när jag inleder ett projekt.
Varför?
- Det stöder och förstärker och förstorar tematiken och världen, och hjälper mej att bygga karaktärerna och tematiken. De flesta av mina karaktärer är ju på ett eller annat sätt traumatiserade, så det handlar om att lära känna deras psyken.
Sofia som Linda Sibelius
För en stund avbryter vi samtalet för att ge ett konkret exempel på Sofias dramatik.
Det blir en exklusiv stund där Sofia själv blir pjäsfiguren Linda, medan Kim Gustafsson ur produktionens ensemble gör Lindas läkare Michael.
I nästa pjäs står Fredrika Runeberg i centrum
Sofia Aminoff har också tidigare använt sig av historiska figurer i sin dramatik, förutom Linda Sibelius också Sigmund Freuds dotter Anna.
Den linjen fortsätter hon på. Som bäst skriver hon en pjäs med Fredrika Runeberg som huvudperson.
- Relationen mellan könen är ett viktigt tema när jag skriver, och att jag sedan använder historiska personer handlar väl också om att, ja, alla dessa kvinnor som satts i skuggan och marginaliserats är ju också en del av oss, vi behöver skriva om dem och se dem för att se vår historia, det är ett symboliskt rotarbete som jag tror att är väldigt viktigt att göra.
- Det handlar förstås också om att, jag behöver kvinnor som jag kan identifiera mej med.
- Klart jag kan identifiera mej med män också men jag behöver de här kvinnorna att identifiera mej med. Och den här marginaliseringen av kvinnligheten, och hur kvinnlighet karaktäriseras som skört och avvikande... Det är viktigt att skriva om det.
Samtidigt som det att man skriver om det, också kan bekräfta den karaktäriseringen. Hur tänker du på balansgången mellan att problematisera ett fenomen och att bekräfta fenomenet genom att skriva om det?
- Säg det. Kanske jag tänker att, om jag kan göra de här kvinnorna till hela karaktärer som är både fantastiska och hopplösa, så visar jag på att de är stora och små och mänskliga... Och med Linda så, porträttet av henne, hon är ju inte BARA sjuk.
- Men visst, det är jättesvårt.
”jag vill komma åt ett mörker”
När jag läser dina pjäser, hittar jag bilder som... gyttja, lera, sörja, svart glänsande massa, tung massa, mörker som sipprar ut... Vad ligger bakom den symboliken?
- Ofta är det jag skriver... ja, jag vill jag komma åt ett mörker och ett djup.
Lyssna också på hela samtalet med Sofia Aminoff.
Under 72 minuter samtalar vi om Sofias väg in i dramatiken, om hennes pjäsers väg från text i bordslådan till uppsättning på en teater, om språk, och framtida projekt, och om hur hon använder manliga karaktärer som bollplank för de kvinnliga karaktärerna. Sofia kommenterar också den svenska författarinnan och dramatikern Sara Stridsberg som i en intervju för svenska yle konstaterar att hon körde fast med sitt romanprojekt om mentalsjukhuset Beckomberga för att hon inte kom underfund med hur hon skulle få moraliskt inträde till stället, att hon fick problem med att det alltid är de friska som skildrar de sjuka och sjukdomen.
Sofia Aminoff är under hösten aktuell med dramatiseringen av Fredrika Runebergs Fru Catharina Boije och hennes döttrar på Svenska Teatern, samarbetsprojektet Den älskande (Östra Nylands Teater & Svenska Teatern) som får sin premiär i mitten av oktober, samt radiohörspelet Stabat Mater som sänds i slutet av oktober.