Har du doftat på ett konstverk någon gång? Eller smekt en skulptur med mjuka bomullsvantar på dina händer?
-Det här doftar inte så mycket, konstaterar Andreas Kanto där han står med näsan i en av de burkar som finns framplockade i en vrå i Tikanojas konsthem. Han får medhåll av Patrik Paulin.
-Oljefärgen har kanske mer doft, funderar Magdalena Lindroos, t.f. amanuens på Tikanojas konsthem. Hon är vår guide på utställningen ”Med alla sinnen!”
Den här utställningen är gjord som ett försök att sänka tröskeln till museet - också för besökare med specialbehov. Här ska fler sinnen än enbart ögat stimuleras.
Lyckas museet bjuda på konst åt alla?
Vi har stämt träff med Patrik Paulin och Andreas Kanto som båda är synskadade. Vi vill ta reda på om museet lyckas i sin ambition.
Om utställningsverksamhet bedrivs i ett gammalt hus med höga stentrappor gäller det att inte enbart tänka på mentala trösklar, utan också på fysiska.
-Till att börja med borde museet märka ut åtminstone första och sista trappstegen vid ingången, konstaterar Patrik Paulin.
Se och röra
Som bekant brukar man inte få röra föremålen på museer. Men den här gången är det annorlunda.
-Det var faktiskt en av de viktigaste sakerna, att besökarna ska få känna på konsten, berättar Magdalena Lindroos. Vi valde noga vilka verk vi ville visa.
Vi funderade på vilka material som är passliga att känna på, och vilka motiv som är tillräckligt klara, så att det känns vad det är frågan om.
Vi är ivriga att få börja på. Så vi börjar med en skulptur som är lite överkurs. Den består av tre figurer i brons som kryper på marken med händerna framåtsträckta. De rensar ogräs.
Den här skulpturen finns utställd i ett skulpturhav, med figurer på piedestaler i olika höjd.
Den är egentligen inte tänkt att vara en av de man får känna på – på utställningen finns egentligen bara tre sådana – men vi är så nyfikna, vill inte vänta.
Jag vet inte riktigt om jag sist och slutligen får någon uppfattning om vad det är.
Andreas Kanto
Och den är svår. Med mjuka vita handskar på händerna känner Patrik Paulin och Andreas Kanto på skulpturens huvuden och ryggar. De går nära och försöker se.
Båda har blivit synskadade i vuxen ålder, men har kvar endel synrester.
-Jag vet inte riktigt om jag sist och slutligen får någon uppfattning om vad det är, säger Andreas Kanto.
-Jag känner att det är figurer, här är ett ben, funderar Patrik Paulin när det är hans tur.
När båda rätat på sina ryggar konstaterar de att guidningen är avgörande. Konturerna och detaljerna går det att få kläm på, men att få ihop helheten är svår med det här konstverket.
Betydligt lättare är det senare med en sovande katt och ett sälhuvud, båda av sten och i naturlig storlek.
Störande faktorer
Magdalena Lindroos berättar utförligt om vad föremålen föreställer, var de finns i rummet, hur stora de är och vilka färger. Vi får höra konstnärsnamn och konsthistoria och hon analyserar verken.
När vi kommer in i en av salarna regerar Patrik Paulin och Andreas Kanto på bakgrundsljudet. Här är det tänkt att vi ska få en känsla av skog.
Svagt fågelkvitter hörs och på ena väggen projiceras en skogsbild. Projektorns fläkt ställer till med oväntade problem. Ljudet stör och distraherar.
-Som synskadad är hörseln viktig och därför reagera vi mer än andra, säger Patrik Paulin.
Ljussättningen viktig för synskadade
I följande rum uppstår en diskussion om belysningen. Här är belysningen dämpad och konstverken lyses upp av punktbelysning.
-De flesta synskadade är faktiskt ljuskänsliga. Om det är starkt ljus i ett helt rum, ser de flesta ingenting, säger Patrik Paulin.
Andreas Kanto granskar en elegant, naken, blå kvinnofigur och konstaterar att punktbelysning nog kan vara bra.
-Men det som jag efterlyser är lite jämnare och tydligare allmänt ljus i rummen här.
Punktskrift svårläst
När vi avslutat vår rundvandring funderar vi på de listor med punktskrift över konstverken, som Tikanojas konsthem låtit trycka upp.
Det visar sig att det inte är så lätt för personer som blivit synskadade i vuxen ålder att läsa punktskrift. Katalogen på ett tjugotal sidor skulle ta lång tid att läsa igenom.
Vem fixar en utställningsapp?
Istället tipsar Patrik Paulin och Andreas Kanto om att de gärna – med tanke på framtida utställningar – skulle ta emot någon form av bandad information på förhand.
Som de är nu brukar de inte gå museum, just på grund av att utställningar i vanliga fall är svåra att ta till sig.
Dagens teknik är redan till stor hjälp för synskadade. Det finns exempelvis telefoner med inbyggd talsyntes.
Och om någon organisation, som är mer stadd i kassa än ett kommunalt museum, ville utveckla en app för synskadade museibesökare skulle det inte vara helt fel.
