Until Dawn har fått Susanne att skrika av både skräck och förtjusning hemma på sofflocket. Blir Ted och Benny lika imponerade eller är det Peter Stormare som stjäl showen? Kolla videon!
Observera att spelet innehåller våldsamma scener, och är därför F18.
Until Dawn är ett skräckspel som främst fungerar som en interaktiv film, i stil med Beyond: Two Souls och Heavy Rain. Actionsekvenserna baserar sig på quick time events, och däremellan går en stor del av spelet ut på att välja mellan två alternativ och se en cut scene efteråt.
Trots att jag vanligtvis fnyser föraktfullt åt dylika spel, måste jag erkänna att det fungerar förvånansvärt bra i Until Dawn. Att jag inte hela tiden får styra mina karaktärer förstärker skräckfilmskänslan och gör spelupplevelsen mer nervig, eftersom jag allt som oftast känner mig rätt hjälplös.
Lagom klyschig tonårsskräck
Storyn i Until Dawn är ingen höjdare, utan närmast en salig blandning av skräckfilmsklichéer. Ett gäng tonåringar åker upp till en stuga i bergen, bortom all möjlighet till kontakt med omvärlden, och råkar omedelbums ut för bekymmer.
Året innan har samma gäng besökt samma stuga, och den gången resulterade myshelgen i att två systrar spårlöst försvann. Så gruppen åker förstås tillbaka EXAKT ett år senare, för att festa, idka intimt umgänge, irra runt ensamma i mörkret och fatta allmänt dåliga beslut. Hur dum får man vara?
En blondin, en sportfåne och en tönt åkte till en stuga...
Till en början är karaktärerna riktigt jobbiga. De är stereotypiska amerikanska ungdomar som inte verkar ha allt för mycket vett mellan öronen. Vem åker till en stuga i bergen mitt i vintern iklädd shorts?!
Man spelar turvis som alla de olika karaktärerna, och för mig var det först svårt att fatta tycke för någon av dem. Således var mina val i början av spelet inte helt genomtänkta. Jag brydde mig helt enkelt inte om karaktärerna överlevde eller inte.
Men det blir bättre! Mot mitten och slutet av spelet hade särskilt en karaktär hittat en egen liten plats i mitt hjärta, och jag blev nog lite moloken när mina långsamma reflexer ledde till hens plågsamma död. Att alla åtta karaktärer faktiskt antingen kan dö, eller överleva beroende på dina egna val lockar till flera genomspelningar!
Vad är du rädd för?
En intressant detalj med Until Dawn är att spelet bygger på dina egna rädslor; episoderna varvas med besök hos hjärnskrynklaren Dr.Hill, där spelaren frågas om sina rädslor. Om man då till exempel väljer clowner som det läskigaste alternativet, såsom jag i min enfald gjorde, kan man slå sig i väggen på att man senare i spelet kommer att stöta på en clown eller två.
Terapistunderna med Dr.Hill är bland det bästa med spelet; den fjärde väggen bryts och man vet inte före slutar vem man spelar som under dessa sekvenser. Dr.Hill blir också gradvis mer och mer obehaglig och galen, vilket trappar upp spänningen under spelets gång. När den karaktär jag berättat för Dr.Hill att jag gillar minst plötsligt dör i följande episod kan jag inte heller undgå att fundera om han själv har riktigt rent mjöl i påsen.
Spelet överraskar
Until Dawn visade sig vara en betydligt mer oförutsägbar spelupplevelse än jag väntat mig. Mängden klyschor och töntig dialog i början sänkte mina förväntningar rejält, och när spelet plötsligt levererar riktiga plot twists och obarmhärtiga följder av till synes irrelevanta val är det riktigt fängslande. Det gör också att spelet är värt att spela flera gånger; man vill ju veta hur det går om man väljer annorlunda!
Mycket av spänningen bygger på att man till en början inte vet vad det är som hotar, och att kameravinklarna ständigt skapar en illusion av att någon iakttar en. När hotet avslöjas håller rädslan som tur i, eftersom det som lurat i skuggorna under spelets gång faktiskt är ganska asigt...
Balansgång mellan fjanterier och skräck
En rolig detalj med spelet är att man kan välja att låta det automatiskt filma en med konsolens kamera när man råkar ut för en jump scare. Det är fruktansvärt underhållande att efteråt se hur larvigt man reagerar; ännu bättre är det om man spelar med kompisar och kan skratta åt varandras vettskrämda skrik.
Det bästa är att dessa jump scares egentligen bara är fåniga, medan det man råkar ut för mellan dem kan vara riktigt obehagligt. Spelet leker alltså inte bara med billiga knep, utan man har verkligen lyckats skapa en ångestfylld stämning också mellan de mest händelserika sekvenserna. Helheten blir underhållande: skrämmande men inte för skrämmande.
