Maskineriet mal på. Snart är omvälvande förändringar inom vården ett faktum.
Den stora och samtidigt omvälvande social- och hälsovårdsreformen smyger sig snabbt på, trots att den hamnat i skymundan av den pågående flyktingkrisen och grälet om arbetsmarknadsreformer.
Den politiskt mest känsliga frågan handlar om hur stora de kommande social- och hälsovårdsområdena ska bli och hur de ska finansieras. Den frågan kommer att avgöras överraskande snabbt, redan inom oktober.
Redan år 2017 ska en övergångsförvaltning ta över organiserandet av social- och hälsovården och 2019 ska de nya social- och hälsovårdsområdena ta över all social- och hälsovård av kommunerna.
Tydligare modell men vem ska betala?
Forskare Siv Sandberg vid institutionen för offentlig förvaltning vid Åbo Akademi förklarar att det nya försöket att driva igenom en social- och hälsovårdsreform långt bygger på den förra modellen, som ju inte klarade en granskning i riksdagens grundlagsutskott.
Problemet då var att modellen gick ut på att kommunerna mistade allt sitt inflytande över social- och hälsovården, men förväntades ändå betala för hela kalaset. Problemet var också att de fem områdena skulle ha varit så stora att den enskilda kommuninvånaren i praktiken inte överhuvudtaget hade kunnat påverka hur vårdområdet leds.
Nu försöker man istället göra det hela tydligare.
De nya social- och hälsovårdsområdena ska bli 9-12 stycken, kanske till och med så många som 19. De ska ha egna folkvalda organ som ska leda verksamheten politiskt. De ska också få en egen finansieringskälla, förklarar Sandberg.
För att lösa finansieringsfrågan bollar man med två alternativ. De nya områdena skulle antingen få egen beskattningsrätt eller finansieras helt av staten.
Att ordna med direkt beskattningsrätt stöter på många problem och kräver stora områden. Därför tippar Sandberg på att det mest sannolika är att staten finansierar den nya social- och hälsovårdsområdena. I praktiken betyder det att kommunerna tappar sina nuvarande statsandelar och kommunalskatten kommer troligtvis att minska.
Lätt att fixa sjukvården - värre med resten
Siv Sandberg säger att reformen verkar vettigast när det gäller sjukvården.
- Det är lätt att finansiera sjukvård. Man kan till exempel prissätta per vårddygn, per diagnos och så vidare. Med socialvården är det betydligt svårare, säger Sandberg.
Det är lätt att finansiera sjukvård. Man kan till exempel prissätta per vårddygn, per diagnos och så vidare. Med socialvården är det betydligt svårare.
Till socialvården räknar man till exempel äldreomsorg, handikappvård, familjevård och missbrukarvård.
I Sverige och Danmark har man ett liknande system. Sjukvården sköts på regionalnivå av landsting i Sverige och av 5 stora regioner i Danmark. Men där sköter kommunerna själva sin socialvård, berättar Sandberg.
Det är också socialvården som verkar oroa kommunerna mest. Varför envisas man i Finland med att inkludera socialvården i den stora reformen?
- Utvecklingen går faktiskt åt motsatt håll i övriga Norden, berättar Sandberg. I Sverige skötte landstingen också äldreomsorgen fram till början av 1990-talet då man flyttade ner ansvaret till kommunerna. I Danmark flyttade man år 2007 specialiserad socialvård som handikappomsorg tillbaka till kommunerna, säger Sandberg.
Utvecklingen går faktiskt åt motsatt håll i övriga Norden.
- Man föreställer sig att en stor organisation bättre klarar av att undvika dyra överlappningar och besvärliga situationer för patienten jämfört med dagens system. Till exempel ska man undvika att patienten kommer i kläm mellan flera olika vårdinstanser. Men det är lättare sagt än gjort. Idag satsar man ju till exempel mer på hemvård inom äldreomsorgen. Att organisera och prissätta det är helt annorlunda än för sjukvårdens del, säger Sandberg.
Sandberg säger att det att makten och pengarna centraliseras i stora vårdområden inte nödvändigtvis behöver betyda att vården själv centraliseras, men sådana tendenser kan finnas.
Hon säger också rakt ut att reformen är så stor och kommer att kräva så mycket att det är helt orealistiskt att tro att den skulle medföra inbesparingar på upp till 3 miljarder som man har hoppats på.
Multifunktionella områden?
Eftersom man genomför en så här stor reform för social- och hälsovårdens del så upplever många att det skulle sitta bra med en reform av den regionala förvaltningen samtidigt.
Många landskapsdirektörer tycker att det skulle vara bra om landskapsförbundens nuvarande uppgifter att utveckla landskapet och bland annat planlägga landskapet skulle skötas av de nya vårdområdena också. Också andra stadiets utbildning och yrkeshögskolorna kunde i framtiden skötas av de nya vårdområdena. Frågan är vem som då ska leda de nya vårdområdena?
- Läkare sägs ju vägra att låta sig ledas av någon annan än läkare, konstaterar Sandberg.
I Sverige sköter landstingen sjukvården, men också kollektivtrafiken. Där sköter landstingen å andra sidan som sagt inte socialvården.
Åboland en förlorare
Eftersom Åboland är ett så litet område räknat i befolkningsmängd så kommer Åboland att höra till förlorarna i reformen, säger Sandberg. Påverkningsmöjligheterna är små.
- Vardagsverksamheten kommer att rulla vidare också när de nya vårdområdena är ett faktum, tror Sandberg. Det här är en reform som främst påverkar de tusentals personer som jobbar inom vården. Flera hundra tusen jobbar inom vården i vårt land, och de får alla en ny arbetsgivare.
- Men säkert blir det förändringar på lång sikt. Å andra sidan är tidens melodi också att ge individen som patient mer självbestämmanderätt och fler påverkningsmöjligheter, säger Sandberg.