I dagens luciagestalt finns det spår av blod från Sicilien, Jesusbarn från Tyskland, en vitklädd, glöggbärande man, och mycket mera.
Legenden om lucia
Lucia föddes i Syrakusa på Sicilien på 280-talet. Det är också historiskt belagt att hon blev martyr för sin tros skull. I den katolska traditionen är hon skyddshelgon för de blinda.
Det sägs att Lucia redan som barn bestämde sig för att aldrig gifta sig och att ge allt hon ägde till de fattiga.
Legenderna om lucia är många och varierande, och det är svårt att verifiera vad som stämmer och vad som inte stämmer.
Lucia föddes i en förmögen familj. Lucias pappa var död och hennes mamma var sjuklig, och ville gifta bort Lucia. När Lucia blev bortlovad till en man som var hedning och därmed inte delade hennes kristna tro vägrade hon att gifta sig med honom.
Han i sin tur blev besviken och arg över att Lucia inte vill gifta sig med honom. Därför angav han henne till kejsaren.
Kristendomen var förbjuden i det romerska riket eftersom man ville att folket skulle tro på kejsaren istället för på Gud. Kejsar Diocletianus förföljde de kristna, och Lucia dömdes att tjänstgöra på en bordell. Men när hon skulle föras till bordellen lyckades man inte flytta på henne – inte ens med hjälp av tusen man, dragoxar och trollkarlar.
Man försökte då istället bränna henne på bål, men elden bet inte på hennes kropp, fastän den var insmord med olja, harts och beck. Det misslyckades, och Lucia halshöggs slutligen av en bödel.
I en annan version av legenden sticker Lucia ut sina ögon. Enligt den berättelsen gav Gud ett par nya ögon till Lucia så att hon återfick sin syn.
Gemensamt med de olika legenderna är att Lucia verkar ha dött år 304. Hon blev endast drygt 20 år gammal. Det röda sidenbältet symboliserar Lucias martyrdöd. Lucia helgonförklarades också; därför kallas hon Sankta Lucia.
Den 13 december
På medeltiden använde man den så kallade julianska kalendern i Europa. Enligt den inföll årets längsta, och därmed mörkaste natt den 13 december.
Enligt folktron var den natten farlig. Då var övernaturliga och onda makter i farten. Folk åt hela natten för att hålla sig vakna. Man trodde också att djuren kunde tala den natten.
Den 13 december var också en festdag som kallades lille julafton eller lusse långnatt. Enligt vissa källor härstammar dagens lucia delvis från stjärngossefirandet som började den 13 december varje år.
Stjärngossetågets ängel blev lucia
Enligt Mattias Axelsson, som upprätthåller bloggen om svenska högtider och traditioner, härstammar stjärngossarna från särskilda julspel som uppfördes av gymnasister under trettonhelgen för att samla in pengar till sina studier. Stjärngossarna var klädda i vita särkar och hade strutmössor på huvudet.
Som en del av stjärngossarnas julspel fanns ibland en ängel, som alltid var ensam, och kallades ofta ”sångängeln” eller ”sjungängeln”.
1764 besökte den skånske prästen C F Nyman en tillställning i Västergötland i Sverige. Han skrev så här:
...ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet, liksom en vinge på vardera axeln, stora tända ljus i hwar sin stor silverljusstak...
C F Nyman
Lussesederna förekom framförallt hos den svenska överklassen i västra Sverige. Hilding Celander skrev i sin bok Stjärngossarna från 1950 att stjärngossarna hade börjat sin kringvandring redan på Luciadagen – som ”lussegossar”. I samband med det spreds troligen traditionen av att ha en ängel med i sällskapet.
I något skede förlorade ängeln sina vingar, och tog sannolikt dagens namn, som var ”Lucia”. På så sätt härleder Hilding Celander att den lucia som idag skrider fram i vita kläder är ett lån från stjärngossetågens ängel.
Från Örgryte församling berättas från 1880-talet att ängeln var ”vitklädd med en krans av lingonris på huvudet”.
Luciatraditionen kan dels härstamma från Tyskland
Lucia som en flicka med ljus i håret har möjligen influerats av den tyska traditionen med Christkindlein eller Kinken Jes.
Där kläddes en flicka upp för att vara "Christkindlein", ett Jesusbarn, med tända ljus i håret som föreställde en gloria. I Västsverige togs traditionen upp bland de högre stånden, men här var det en vuxen kvinna som klädd i vitt och med ljus i håret kom med förtäringen till gårdens folk under vakan på lussenatten. Härifrån härstammar också lussebullen.
Det är också möjligt att den vitklädda lucian är en protestantisk ersättning för det katolska skyddshelgonet Sankt Nikolaus.
Det moderna luciafirandet
På Skansen uppträdde lucia för första gången 1893. Därifrån spred sig den nya julseden – först till olika delar av Sverige, sedan till Finlands svenskbygder.
Svenska fruntimmerskolan i Åbo hade en lucia redan 1898.
Det luciafirande som vi känner till idag tog fart 1927. Då arrangerade Stockholms Dagbladet det första offentliga luciatåget.
I Finland ordnades det första luciatåget i Helsingfors 1930.
Finlands första officiella lucia valdes år 1950.
En man som lucia
Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820. Då handlade det om en manlig lucia.
En bruksinspektor i Skinnskatteberg i Sverige berättar:
Då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.
I det här klippet från Yles arkiv berättar professor Jan-Öjvind Swahn om luciatraditionen.
