Benny löper linan ut med sitt animenörderi, och Ted och Susanne blir psykiskt skärrade för livet. Se videon på egen risk!
Okej, så här är det: jag älskar anime. Det här borde inte komma som en överraskning för någon vid det här laget, jag har trots allt behandlat ämnet ett flertal gånger tidigare. Men när jag spelar Dengeki Bunko Fighting Climax blir jag lite extra upphetsad, och börjar minnas mina tidiga animeförälskelser.
Sena sommarnätter efter kvällsskiften på mejeriet sveper förbi, sinnesbilder av Toradora, Durarara och inte minst Shakugan no Shana belägrar mina näthinnor (tillsammans med en och annan själslig uppstötning relaterad till Sword Art Online) och jag ryser av välbehag.
Och det här är ju problemet med maskotfighters av alla slag. Om man inte har någon relation till de här serierna och karaktärerna som befolkar dem framstår Dengeki Bunko Fighting Climax – och för den delen Super Smash Bros, för att nämna genrens mest välkända exempel – som rent nonsens. För det är det.
Hela presentationen, precis all dialog räknar med att du sett eller läst serier som Ore no Imouto ga Konnani Kawaii Wake ga Nai, och därför redan vet vad Kirino pratar om när hon slänger ur sig tusen olika otaku-termer och byter kläder mitt i en kombo.
Klassisk spelmekanik
Men om man skalar bort alla dessa lager av nostalgi för Dengeki Bunkos omfattande katalog hittar vi ett synnerligen rättframt fightingspel. Alla vet hur det här fungerar – slå motståndaren tills dess livsmätare når botten och du vinner. Det enda som överhuvudtaget står ut med spelmekaniken är användandet av supportkaraktärer, och de är inget annat än en kort attack utförd av en allierad, som försvinner från arenan lika kvickt som de dyker upp.
Men det fungerar. Nu är jag verkligen ingen fightingexpert (jag har aldrig spelat ett Street Fighter!) men knapptryckningarna som resulterar i attacker känns bra, och även fast det finns snyggare animefighters där ute så är jag nöjd med animationerna.
Genom att hamra cirkelknappen åstadkommer man ofta något häftigt, och om man bara är intresserad av att ta del av storyläget och scenarierna (som åtföljs av en kort introkonversation; fantastiskt för fansen, en axelryckning för alla andra) går det alldeles utmärkt att bara skruva ner svårighetsgraden.
Tunt innehåll
Jag brukar inte ta ställning till prislappar på spel. Det är en dödsdömd konversation, alla har olika ekonomiska situationer och alla har sina åsikter om hur mycket nöje man bör få för pengarna. Men 40 euro är ärligt talat för mycket för det här spelet, och då hör jag ändå till spelets tilltänkta målgrupp. J-Star Victory Vs+ – som jag recenserade tidigare i höst – hade en långt mer omfattande enspelarkampanj (tre av dem, rentav) och det kändes rent allmänt som att det spelet gjorde mer av licenserna det hade till förfogande.
I Dengeki Bunko baseras banorna på olika Sega-varumärken (vilket förvisso har sin egen charm) och storylägets händelseförlopp är identiskt för alla karaktärer till den grad att jag börjar lära mig storskurkens repliker utantill.
Men jag förstår varför det här spelet kostar 40 euro. Det har en tunn målgrupp redan från början, och den blir ännu tunnare av att spelet bara släpps till Playstation 3 och Playstation Vita – två konsoler som legat på dödsbädden i flera år. Men ändå, jag är glad över att det faktiskt släpptes i Europa, och jag hade några roliga timmar med det (och musiken är fantastisk).
Om du någonsin velat se Rie Kugimiya klå skiten ur Rie Kugimya är Dengeki Bunko Fighting Climax värt en titt. Annars kan du låta din Playstation 3 ligga kvar i garderoben med gott samvete.