Söderhamn.

 Säljer möbler på Marketplace. Det är ju roddigt. Få ihop alla frågor, ALLA DESSA FRÅGOR. Eller påståenden om att de ska köpa och så försvinner dom. 

Men jag gör plats för en soffa. En normcore soffa. Den vanligaste soffan från IKEA. Den vill jag ha. Nån dröm om luft och utrymme och normalitet. 

Också en dröm om att vara en tjej med en soffa. En kvinna med en soffa. En endaste soffa. Som hon inte bryr sig om. Som inte betyder något, för hon är kreativ och sitter på bara golv med sina målningar eller sin dator eller något. Hon byter soffa vid flyttar. Nu blev det denna i var och vartannat hem stående soffan (och i varje hemnetannons) även i hennes hem. Och över denna genomgripande normcoren, detta basic möbelval, ska min personlighet stråla obarmhärtigt. Nä, ljuvt men farligt. Lockande. 

Så jag säljer saker. Säljer möbler och väljer en vanlig soffa för att bli en som ser ut att inte bry sig. Och för att jag inte ska drunkna bland en massa fåtöljer, mattor och sittpuffar. Give me en chans att skina. 

Spender spending pengarna.

 Köper saker. Nästan helt omärkbart för mig själv. Lyckas typ med självbedrägeriet att jag håller igen. 

Saker jag köpt/beställt:

Påslakan set 2 st röda

Överkast

Kuddfodral 2st.

Biljett till livespelning

Biljett till Den dåliga filmfestivalen

Bok - Kate Moss by Mario Testino

Bok- Through her lens - Eva Sereny

Bok - Down the drain - Julia Fox

Bok - All Fours - Miranda July

Film - Desire - med Marlene Dietrich och Gary Cooper

Film - Les Vampires - Stumfilmsserie 1910-tal

Film - When a Stranger Calls - skräck med Carol Kane från 1979.

Film - Love Lies Bleeding - Noir från 2024

Film - Sea of love - Ellen Barkin och Al Pacino 1989

Film - Double Indemnity - Billy Wilder 1944

Film - Witness for the Prosecution - Billy Wilder, Elsa Lanchester, Marlene Dietrich 1957

Vägglampa Nymåne Ikea

Plåthylla Hyllis Ikea

Skrivbordslampa Forså Ikea

Och säkert en massa saker till om jag tänker efter, men det vill jag inte göra. Vill verkligen inte. 

Dom röda påslakanen.

Drömmer mardrömmar. Två nätter i rad har jag vaknat rädd, somnat om och åter vaknat rädd. Minns inte drömmarna, minns bara svetten och skräcken och stunderna av att ta in det nu jag vaknat till. Att inse att ingen fara råder. 

Har så fina nya påslakan. Röda, som hallon. Illig hallon. Lysande hallon. Filmiskt och romantiskt. Som att Jean Paul Belmondo skulle sova där med mig och att han skulle vara smärtsamt betagen av mig. Och jag lika smärtsamt betagen av honom. Rosigt gråtande hett. Ödesmättat glatt. 

Men under dom sover jag oroligt. Skräcken som kryper sig på. Vill inte att det ska vara lakanens fel, vill inte byta bort det röda mot harmoniskt lugn. 

Och mina dagar mellan är så glada, så fulla av liv och lust. En iver som tryckte på, pushat mig fram. 

AW på Lampray, syskonbarn på stan och sunkig asiatisk buffé, åter till AW:n och sen få med sig folk rusiga till en vernissage och inte få plats och stå tryckta i kylan och se in, se och höra ljud av en performance bakom immiga fönster. Stå där i grupp utanför, upplysta av ljuset från inne. Ge upp efter en stund, se den delen av utställningen som var i den andra byggnaden, köpa den sista ölen, mingla runt och försöka förstå och känna inför konsten och tro att natten är sen när en promenerar hemåt med vännen Anna B men inse att den är strax före 23. 

Att nästa dag möta Signe, ta bussen till Avion, provsitta alla soffor på Ikea, dricka espresso och ta bussen hem och säga om och om igen vad roligt det var. 

Och nätterna som följs fylls av mardrömmar. 

Morgonvindarna.

Fyllde på min mugg med vatten, såg ut genom fönstren,  den låga solen färgade björkarnas kala grenar rostigt vinröda. Stod så och såg ut. Klockan var nästan 6, arbetsnatten snart slut. Såg hur bruna torra löv steg mot himlen. Upp upp och iväg, hit och dit, nån sjönk och steg sedan åter. Som ett bakvänt fall. En stegring. Massvis med stegringar. Dessa knastertorra flarn som vindarna fick att lämna marken. En mark de legat tryckt mot under snön i månader, sedan blöta i allt smältvatten. Nu torkade och flygdugliga.

Hade medvind hem. Blåstes fram. Nån gång virvlade vinden runt mig, min jacka lyftes, spändes ut, mina armar reste sig.

Sista biten, när jag svängt in på Klintvägen, kom blåsten med sand och grus mot mig, ett korn letade sig in bakom solglasögonen och fick mig att kisa och kisa och blinka och blinka och så knastret i munnen, allt pudertorrt dam som hittat in och landat på tänder, fastnat mot insidan av kinden. 

Hemma kände jag hur även utsidan av kinden var kornig, små små små sandkorn. 

Från våren 2024.

Blev bara smalare och smalare under ett års tid. Hösten 2023 och våren 2024. En rastlöshet drev på, gjorde maten svårtuggad och svårsväljd. Min bröstkorg blev revben under hud och runda tydliga klumpar till bröst som stod rakt ut. BANG! BANG! Likt ett utvik 1996.

Så dumt det såg ut. 

Började lägga på mig i höstas. Så hungrig och sugen mest hela tiden. Julen på det, då kroppen fick segt socker och sockersuget kom åter. Ville äta allt mest hela tiden. Oregerliga cravings tog mig i besittning. 

Men den aptitdödande rastlösheten är åter. Snart ser jag lika dum ut som förra våren. 

Svindlande höjder.

 Blir uppe på nätterna, läser eller ser film eller en natt satt jag bara liksom hungrig på nuets intryck. Satt och såg. Såg lampsken, löv och blad på krukväxter, böcker och tidningar på rad och i högar, mattors struktur och möbeltygers lyster.  Kunde inte se mig mätt, ville inte sluta gluggarna. 

Igår valde jag att sitta i en fåtölj att läsa, ville inte somna ifrån Svindlande höjder, ville sluka det sista.

Slukar ord och bokstäver mycket långsamt, de är liksom aldrig helt på rad, måste hitta dom och sätta dom i rätt ordning. Det tar tid. 

Igår, i natt, alltså på detta dygn, så slukades jag i min långsamma fart av Svindlande höjders sista kapitel. Min strupe slöt sig, klämde åt, krävde gråt efter all grymhet som pågått boken igenom. Så många sidor av orätter och offer som blir förövare. När värme och kärlek dök upp mellan två, när två valde en annan väg, blev jag inte rörd, utan ledsen, kände sorg, som att något brast. 

La mig uppriven. Trodde inte att sömnen skulle ta mig, men det gjorde den, vaknade med ett ryck kl 11. Drogs upp ur mörkret. Lite av sorgen fanns kvar. Lite av sorgen finns kvar. 

Dricker te, skjuter på ätandet. Läser nytt. 

Utan Jonna.

 Saknade Jonna så mycket denna morgon. Hon har bytt jobb, arbetar på sjukhuset och när det nu är ljust när jag går hem kändes det tomt. Syntes så tydligt att hon och jag inte gick tillsammans. Att trött i det vita dagsljuset gagga om hur våra nätter varit, att slinka genom en skog, gå genom Iksu, handla på Ica Ålidhem och sen skiljas åt för att mötas på kvällen igen har betytt mycket för mig, varit underbara stunder.  Nu lyssnar jag på P1s morgonsändningar när jag rusar hem, går så fort jag kan, vill bara hem och i säng, promenaden har endast blivit transport. 

Våren har börjat.

 Vinterns eviga nätter är över. Det gryr innan arbetspassen är slut. Snart kommer jag även se en strimma ljus på himlen, toner av turkost och grönt i den tidigare svarta skyn, när jag på kvällen stegar iväg till mina arbetspass. Kanske efter helgen, då sommartiden börjat. 

Fyra nätter väntar nu. 

Har astma sen två slängar av flunsor. Hostar och harklingar fyller min strupe och mun. 

Den slitna kroppen gör mig stundvis låg. Som Mårran, en sprinkler av mina olyckor som kommer upp till ytan när kraften saknas att trycka ner dom. Och runt mig sitter vänner som måste ta emot, får det skvätt över sig. Gamla grejer, nya grejer, oro och ångest, självältande och självuppfyllande. 

Brutalisten.

 I söndags när jag trodde att jag var på väg att bli frisk, då rösten nästan var tillbaka och innan hostan helt tagit över min kropp, gick jag och såg Brutalisten. Tog plats längst ut på kanten, ingen framför, ingen på min sida, liksom ett anständigt smittsäkert avstånd. Det var mycket folk i salongen, alla åldrar, spridda åldrar, det gjorde mig varm, att människor, unga och gamla och vi däremellan går och ser en film på 3 timmar och 35 minuter om en arkitekt som inte funnits. 

Av filmen blev jag rörd. Inte av hans personliga historia, utan av hans vilja att skapa, hur han sätter in sina egna pengar för att det ska bli rätt, bli hans version, inte en kompromiss. Hur hans beslut leder till vattenfyllda golv. Hur skapandet sliter ner honom, gör honom sömnlös, olidlig, vad han är beredd att offra för att bygget ska bli av, vad han är beredd att ta och vad han är beredd att tiga om. Inte blir han lycklig eller stark av det, men han är ett geni och då är det typ värt det. Kanske. Vad vet jag. Jag tänker det. Men filmen slutar med en mycket sliten inte så gammal brutalist.

Annars fick filmen mig att känna mig fet och grov och gammal. Alla kvinnor såg likadana ut. Små söta näsor och smala som få. Alla mellan 20 och 40. Nästan alla. Alla män mellan 40 och 60, alla utom en, ganska smala, nån vindpinad. 

Klådan. Hostan.

Sen pandemin har mina händer haft eksem. Smort olika salvor, de på recept och vanliga mjukgörande och så tog klådan i igen för nån dag sedan. Den låg där i huden och pockade, ville ha beröring, ville bli riven i och jag smorde och smorde för att stilla och inte riva sår och så tog jag min hårborste och började slå mot handflatan, mot den del där det var rött och rivigt och jag slog och slog och klådan lugnade sig, det var så skönt, som att huden fick sitt, det den bad om och så såg jag handen, såg att den var prickigt röd, vattnigt prickigt röd, hur droppar pärlade sig, små små bloddroppar där borstens borst slog mot, full av små små runda sår var den köttigaste biten av handflatan och jag stannade, stoppade mig, klådan tog åter i. Jag smorde lager av salva igen och smetade ut blodet, den mjukgörande krämen blev rosa innan den slukades av huden och så trängde nya droppar fram. Minns inte hur det slutade, hur jag lyckades stänga ute eksemens rop. 

Började hosta allt mer igår kväll och under natten tog det i. Kraftigare och kraftigare. I nån sömnlös slummer fångade jag det jag hostat upp i mina händer, men det skvalpade över, rann mellan, blev en blöt fläck på lakanet, blev en pöl på golvet. En slirig pöl. En pöl som inte lät sig torkas upp utan ägnade sig åt att smetas ut. I skytteltrafik mellan säng och sovrum. Hela natten. Hosta och hosta och hosta och litervis rinnigt slem. När morgonen kom ringde jag arbetet och orden klättrade ur mig på skrovliga stämband och sa att jag stannar hemma i natt. Att jag är sjuk. Hostade lite till. Kräktes och hostade i ett. Först klar gnistrande vätska som blev till långa trådar. Sen rosabrunfläckig vätska som skummade sig. Det blev stopp i handfatet. Kl 10 somnade jag. kl 13 vaknade jag. Signe köpte hostmedicin åt mig. Dagen blev dräglig. 

Svag i kropp och röst.

Blev förkyld. Eller sänkt. Seg och tung i skallen. Flunsan spreds bland de boende, eller har vi patienter? Vet faktiskt inte vad de räknas som. Men sjuka blev de, en efter en och så jag. Men ingen febertung flunsa som de hade, bara som att trampa vatten, tungrott och motigt. 

Knaprade paracetamol och Ibumetin och fick saker gjorda. Andslöst andtungt. En ny klippning av Kittens, ja, det var det jag fick till.  

Två dagar gick. 

Skulle träffa Eva, min vän som bor i Malmö och nu var upp några dagar. Natten mot att vi skulle träffas drömde jag att jag blev munknullad. Det var inte en sexdröm, utan det var en dröm där en kuk åkte in och ur min hals och jag tänkte hela tiden att det måste göra så ont för den kuken, för min hals var så torr, raspande torr, inget glid, ingen fukt, som en ut och invänd trädstam, ett rör klätt med tall eller granbark på insidan. Ollonet måste ha rispats blodigt. Min hals ömmade. Vaknade och hade tappat rösten. Fick ställa in med Eva.

Tystad och sänkt hände inget den fredagen. Jag funderade på en promenad men tog mig inte för. Så pep det till i min mobil. Eva hade skickat en bild  av ett upplyst fönster och frågade om det var mitt och seg och tafatt som jag var svarade jag Ja, utan att förstå att hon stod här utanför och så skrev hon Men kom och vinka! och så gjorde jag det och där i mörkret nere på parkeringen stod Eva och Karin och jag öppnade vädringsfönstret och tryckte mig mot och kraxade ut. Vi bytte några ord och jag blev varm och glad. Nån timme efter det kom jag ut. Gick en runda, fick luft. Mitt osminkade ansikte stramade och läpparna blev som smala läderband som vek sig dubbelt när jag log, för jag gick där och log.

Vaknade tidigt idag, lördag, min hals skavde och jag fick luta mig över handfatet och spotta ut de bruna hårda slemklumpar jag hostade upp. Det rann ur ögonen, saltig vätska som snabbt torkade och blev grynig. La mig men fick fort åter ställa mig över handfatet, så höll det på i nån timma. Hosta brunt, rinnande ögon, saltiga kinder och dricka vatten. Ringde Signe, ställde in vårt firande av mamma som skulle ske. Messade mamma, nej, hon messade mig att krya på mig. Somnade om. 

Vaknade kanske kring kl 12, minns inte. Kom upp efter kl 13. Åt och duschade och åt lite till och gick tilllsynes väldigt välsminkad, min bleka hy och svullna läppar gjorde att det såg ut som mer smink än vad det var,  och köpte kattmat. Det skymde. Kontaktsökande och röstsvag delade jag bilder från min promenad på instagram. Bara min mamma kommenterade och skrev: Hoppas att du inte mår sämre. 

Såg She said och såg The Post. Filmer som storslaget och pampigt handlar om journalisters arbete att skriva om sanningar och modiga vittnen och jag grät och tänkte att det kan inte vara finare. 

Drack Pepsi Max, te, åt Tweek skumgodis, åt dadlar med saltlakritssmak, chips och tre morötter till middag. 

Julgransplundringen.

 Vill skriva om den för att den finns, för att den återkommer varje år. Iaf sen jag flyttade hit. Signe och jag. Jag lägger mer och mer tid på maten. Som ett litet julbord och i år tog jag i mer än nånsin. 

Vi hade haft svårt att hitta ett datum, det blev den 18/1. Dagen innan vakade jag av. Sov två timmar och sen griljerade jag skinka, bakade knäckebröd, la in sill, gjorde äppelmos, bakade en apelsin- och saffranskaka och rullade in dadlar i bacon och tabascco. När jag höll på så där kände jag att Signe räcker inte som publik, det krävs fler. Skrev till DK. DK svarade dan efter, alltså samma dag som julgransplundringen skulle ske att det lät trevligt.

Jag lagade det sista av maten och kanderade mandlar och så kom dom. Vi åt och jag tänkte att jag skulle vilja höra dom säga att det var det godaste julbordet de någonsin ätit. Ingen sa det. 

Vi plockade ner julpynten och såg film och knaprade på mandlar och tuggade i oss kaka och drack lite glögg.  Vi såg Resan till Melonia och pratade om att det såg så skönt ut när de tecknade figurerna la sig i sina tecknade sängar. 

Dagen efter ringde jag Signe och fick henne att berömma varje rätt jag lagat. 

November/december.

Jag läste in texter till Ediths utställning om vänner och familj som dött och de döda djur hon stött på i samband med varje dödsfall. Jag läste en av hennes texter högt på vernissagen. Ediths vän Maria som rest från London och jobbade med palliativ vård och alstrade värme. Det var låg sol som bländande och jag var gästlärare på konsthögskolan och jag njöt och sprudlade och filmfestivalen drog igång och jag såg film och minglade och kände mig hungrig på allt socialt umgänge som det bjöds på. Hungrig på alla filmer jag hann se och på de jag missade. Filmfotokurs som Maja höll i. Edith som var vacker och gick långsamt och hade driv, alla stunder med henne i den tidiga eftermiddagens mörker, stapplande fram på halt underlag. Jag fick blickar som höll sig fast, som sökte något i mig och slickade i mig. Mörkret bäddade in oss, kröp sig på, gjorde mig mjuk och slapp. Sofia som kom upp för en långjul och promenad till stan och fika på Brobergs. Gick till Avion, stötte på Nina, vi gick tillsammans över Teg och kolbäcksbron och hamnde på Dollarstore och våra kinder frös och våra läppar frös och vi kunde tillslut inte prata pga nedsatt munmotorik. Agnes kom. Pizza på ett sömnigt Kulturbageri, Wicked på bio, bestiga snöhögar som likande berg, vara rödmosig av kyla och lek. Kortfilm på bildmuseet  med DK och sitta en stund i dess fik och känna solen anas en liten stund på årets kortaste dag och sen dyka ner i saccosäckarna och se en artificiell gryning där AI börjar härma fågelsång och allt blir ett nervigt brus. Möta upp syskon och syskonbarn hos mamma och äta tacos och lägga pussel och gå på gudstjänst den 4:e advent med Sofia, hennes Andreas, Sofias mamma Ulla-Britt, Mysan, Linnea, Carl och sen gå hem till Sofias mamma och knapra knäckebröd och träffa hennes och Andreas katter. Fyra arbetsnätter med start den 23:e. Pirjo som dök upp med tomteluva efter midnatt när dagen före blivit julafton och gav oss alla kexchoklad våning för våning och nätterna rullade på. På julafton hade vi alla med oss fika, jag brände mandlar. Som jag brände mandlar denna jul. Detta var andra gången. Jobbade med Pirjo och Reza och Reza såg en mus han med på balkongen, men på en annan balkong, han hade filmat det lilla ivriga livet som kutade runt. Och den 27/12 var mina nätter över och jag tog mig till Peje och där var vi sykon åter samlade och åt brända mandlar och grillat kött och såg film och stojade och Alma och Tea sprang efter bussen när Signe, Agnes och jag åkte hemåt. Vinkade av Agnes vid tåget hem till Sthlm. Mötte DK, bio, vi såg Konklaven i en salong fylld av vitt hår och massa hosta och efter åt vi eritreanskt på Lucys och en fransk familj fyllde ett bord, ett tyskt par satt vid ett annat. Vi orkade knappt hälften av all mat vi hade framför oss. Mysan kom och vi åt marmeladkulor och pratade och tog oss till Västerbottens Museum och såg målningar och fikade. Nyår kom och jag brände fler mandlar och vi möttes hos Nina för snittar kl 16 och vissa gick vidare till nån middag och vi gick till Malala och där fylldes borden av unga och barnfamiljer och det var liv och gott och Elinn och Johans hund Harriet fanns till freds i en soffa och när middagen var uppäten gick vi till Elinn och johan och sömnen gjorde sig påmind och tolvslaget kom och 2025 började och när vi kl 01 började gå hem vill jag egentligen bara in i ett hav av kroppar och dansa. Inte säga ett ord till, bara låta natten gå i tanklös rörelse. Men gick hem för nån sån fest fanns inte att tillgå och hemma kom jag inte ner i varv, var sprudlande glad, såg film, drack te. kl 05 lyckades jag somna och några timmar senare vaknade jag ännu glad och bjöd in Nina och Ingunn på pizza och vi åt och såg film och så den 2/1 började mina arbetsnätter igen. 

Pärlemormoln

 Pärlemormoln pärlemormoln pärlemormoln pärlemormoln.  De som ska vara så sällsynta och nu skimrar de på himlen var och varannan dag. 

Vackert och olycksbådande. Järtecken. Ett järtecken på ozonlagrets förtunning. Medskapare till hålen i ozonen. Källa snabbt genomskummad text på Wikipedia. 

Vi stannade upp utanför arbetet i morse. Hetsigt. Nästan argt. Igen! Detta är inte bra! Vi fotade. Fnyste. Skildes åt.  Eller jag och Anko fnyste hetsigt nästan argt. Wegahta log och sa god natt. 

På min promenad hem såg jag andra stanna och fota. Jag hade ryggen mot, vände mig ibland och såg mot pärlemormolnen. Förundrades ändå trots hotet de kommer med. 

pärlemormoln fotade en mellandag på Gammlia. 

Värken.

 Den smyger sig på, greppar tag om min rygg, håller den still, skjuter ut skuldrorna, kröker mig likt en ödla, sätter sig som en knut som strålar. Halsen blir tjock och kompakt, som en spänd stubbe. 

Såg i spegeln hur jag blivit förvrängd, hur mitt utseende ändrats, min hållning, nu krum och förkortad. Gick upp och ner till tvättstugan och varje gång jag lämnade lägenheten slängde jag en glimt i spegeln och såg min värkande kompakthet ta i mer och mer. 

Bara för nån dag sen tänkte jag på min hals, att den blivit lång, att jag fått bra hållning, att jag är så nära en svan jag kan komma, kanske som en and. Nu är jag en pitbull. Bredhalsat stenhårt kött. 

Om sovrummet.

Börjat längta efter solen. Att se den skina in i mitt hem. Nej! Stråla in. Det är stråla jag vill att den ska göra. Blända och sluka.  Låta mig och mina saker bada i varmt gult. 

Sålde mitt skrivbord och mina bokhyllor. Köpte nya bokhyllor och en fåtölj på avbetalning och den där mattan! Oj, den där mattan. 1200 kr på skit. Jag borde förstått, säljtexten var kod för skit, jag såg det men ville inte förstå, ville tro på hoppet att den skulle vara underbar. 

"Den tuftade mattan CORAL har en mjuk lugg och ett glänsande utseende som efterliknar viskos. Mattan är designad för lyx och komfort och har halkskydd på baksidan för ökad säkerhet. Den här mattan är perfekt för att förhöja elegansen i alla rum och kombinerar stil med praktisk funktionalitet. Perfekt för dem som söker en touch av lyx i sitt hem"

Allt detta, säljandet av möblerna, köpandet av nya, ommöbleringen och ankomsten av den fula mattan skedde i ett rus, en iver som övermannade mig, som tog min sömn och fick mig att skapa, om en med inredning kan prata om skapa. En stor glädje och en rastöshet fick mig att storma. Lugnet kom när mattan burits ner i källaren, när en gammal ullmatta lagts tillbaka och två brickbord från IKEA blivit soffbord -  efter bilder jag sett på insta ett vackert fransk par ha som soffbord framför sin Togo.

Nu är jag bara där inne, i mitt ommöblerade sovrum med sängen mot väggen och bokhyllor till taket och en rosa fåtölj som smälter ut som en enorm marshmallow och två brickbord som soffbord. Som en liten ungdomligt inredd etta, som en spegling av mina tidigare hem. Och där inne ligger jag i fåtölj eller säng och sakta betalar av min skuld till elpy medans jag funderar på hur solen kommer ändra rummet när den åter når in i februari.

 

Musen.

 Snön yrde och ven. Vi trodde vi hörde gråt hela natten. Vi tystnade, lyssnade, gick till rummen, gläntade på dörrarna och hörde bara djup sömn. Det var det livliga snöfallet utanför som hördes in, som fick ventilationen att tjuta. 

Anko stod vid balkongen, såg snön virvla och piska och dra fram i tjocka formationer. Hon ropar mig till sig, berättar att hon sett en liten mus springa omkring. Hon pekar ut spåren, vi ser de små tassavtrycken längst ut på balkongen. Hon säger att den sprang in bakom lådan och där står vi och ser ut, hoppas se det lilla livet och medan vi står där ser vi fler tassavtryck, hela lådans snötäckta lock har små djup efter små tassar som rusat runt och utanför balkongdörren finns ännu fler och ju mer vi ser desto fler avtryck ser vi. 

En liten mus på en balkong tre trappor upp i ett rusande, piskande snöfall. 

Blåste den upp? Klättrade den på väggen? Slet den sig fri ur en skatas klor och näbb och landade på avdelning 8 balkong? Finns det ett hål i väggen som leder in till gångar där möss lever sina liv?

En liten kämpe tänker vi. Bord vi lägga ut en liten ostskiva åt den att mumsa på? Det pratar vi om men ingen ostskiva läggs ut och larm tar oss bort från balkongen och den lilla musens öde är ännu ovisst, iaf för oss, för den lilla musen kanske har full koll och redan hittat sin väg och styr sitt öde.

Den första snön.

Snön faller och det skymmer. Kanske blev dagen aldrig ljus, jag sov bort halva, så vad vet jag, vaknade kl 12, kl 13 lämnade jag mörkret i sovrummet och mötte det svaga avtagande dagsljuset. 

Ska jobba i natt, så jag höll mig uppe natten mot idag. Friheten i att hålla sig uppe, ta med datorn till sängen, se nån dum tv-serie, inte behöva gå i säng, bara släppa morgondagen för det enda som gäller är att orka vara vaken den kommande natten. Så njutit. 

Och nu faller snön. Stora blöta flingor som blir transparenta när de landar, som smälter fort till gråslask.  Är så hemma i och redo för mörkret och snön, något i mig blev lugnt, saktade av, ångestbefriad för iaf en stund.

Födelsedagen.

 Jag fyllde år. Jobbade natten mot. La ut ett klipp med Vivien Leigh från Narrskeppet jag spelat in från tv:n med mobilen på rec hållen framför skärmen veckor innan, laddat för att läggas ut denna dag. I klippet säger Vivien: It's my birthday. Nån svarar: It is really your birthday? Vivien fortsätter: forty - six. Me, forty -six. Forty-six. Inga större reaktion fick jag på klippet. Sa till min kollega Pirjo att jag fyllde år. Hon sa grattis åren går fort. 

Efter arbetet gick jag till Coop östra. Hade bestämt att unna mig något gott, visste bara inte vad. Efter ett trött irrande i butiken köpte jag Ben & Jerrys Chochlaty love a-fair. Åt hela paketet. Mådde illa medan jag tvingade i mig de sista skedarna av glassen.

Somnade uppsvälld med magknip framför King Vidors The Crowd. Vaknade ca kl 16. Hade missat samtal från pappa. Ringde upp. Pratade i ca 1 timme med honom. Han förklarade hur viktigt det är med bra musik i en film. Fick några grattis på sms, i messenger, på insta. Åt middag. Varma mackor och linsgryta. Köpte filmer på nätet som födelsedagspresent till mig själv. The last command av Josef von Sterberg. Sunrise av G W Pabst.  Såg klart King Vidors The Crowd. Gick till arbetet. Jobbade. Kl blev 00 och min födelsedag var över. 

Kittens/Megalopolis.

 Borde jag se Megalopolis. För att den är så sågad och utskrattad och är den film Francis Ford Coppola drömt om att göra i 40 år. Hur han sålt vingårdar och fastigheter för att förverkliga den och att den blev ett skämt. 

Ska jag se Megalopolis för att inspireras, för att stå på mig, låta min film vara min vision, hur dålig än andra tycker att den är. 

Eller ska jag se Megalopolis för att släppa, gå vidare, ge upp, låta Kittens bli formad av andra som vill något annat än jag, som vill ta bort det jag vill ha kvar, det jag ser värde i.

Att det skulle kännas så snurrigt att tycka om sin film. Så oväntat.