Första dagen som domare i Chark-SM

Tillsammans med drygt trettio andra personer har jag i dag deltagit vid den första av två bedömningsdagar i Chark-SM 2010. Jag blev tillfrågad i somras, om jag var intresserad av detta hedersuppdrag. Det utgår ingen ersättning för att jag utför denna syssla, men jag fann erbjudandet så intressant att jag valde att tacka "ja".

En vagn full av korvar...

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

I årets upplaga av Chark-SM bedöms 573 olika produkter, från 57 olika företag. Vi som bedömer produkterna har arbetat indelade i team på 3-5 personer.
Jag har haft en rolig, intressant och lärorik dag tillsammans med tre kunniga personer som alla har erfarenhet från charkbranschen. I dag har vi provsmakat och bedömt korvar i kategorin Kallrökt korv, vattenaktivitet under 0,9 (exempelvis salami, och liknande produkter). Dessa korvar skilda slag var avidentifierade och kodade, och bedömdes bland annat utifrån utseende, doft, smak och konsistens.

I morgon tar vi oss an den andra kategori vi tilldelats, nämligen Lufttorkade/kallrökta hela köttprodukter. Jag ser verkligen fram emot detta.

Här kan den som vill läsa med om Chark-SM.

Onsdagsmat

Som ni vet vid det här laget brukar jag sällan skriva om snabblagad mat. Detta är inte enbart en lite barnslig motreaktion till alla "15-minutersrecept" som florerar i olika sammanhang. Jag avsätter helt enkelt den tid som behövs för att laga mat. Jag är kanske lyckligt lottad som över huvud taget har möjlighet att välja, men jag kallar det för en livsstil. Mat får ta tid, eftersom det är en av de viktigaste beståndsdelarna av ett gott liv.

Just den här hösten har familjelogistiken utkristalliserat sig lite annorlunda än tidigare. Onsdagseftermiddagarna innehåller två olika aktiviteter för några av barnen, med bara en dryg timmas effektiv tid emellan. Min målsättning är att barnen under denna begränsade tid ska utfodras med något som håller den vardagskulinariska nivå jag anser att en onsdagsmiddag bör hålla.
Hittills har jag försökt att ha planerat och lagat något i förväg, men just i onsdags förhöll det sig inte så. Räddningen för mig var, som så många gånger förr, att kunna självscanna. In i och ut ut butiken på knappt tio minuter, med färsk fisk och tillbehör i kassen.
Fisk tillagar jag helst i ugn, men det fanns det inte tid för under dessa onsdags-omständigheter. Med viss inspiration från min väninna A's mammas torskgryta, lagade jag onsdags en snabb fiskrätt på sej med smak av bland annat sherry och purjolök. Jag tycker ofta det är märkligt att barn, som kan vara så kräsna när det gäller somliga saker, glatt accepterar ganska distinkta smaker, när de förpackats i ett snyggt paket. Denna fiskrätt fick toppbetyg av mina ätteläggar. Av oss vuxna med, för den delen.

Onsdags-sej med sherry och purjolök
800 gram sejfilé
salt och vitpeppar
2 mk smör
en halv, normalstor purjolök; finstrimlad
1 dl Amontillado sherry
2 dl créme fraiche
1 dl vispgrädde
0,5 fiskbuljong
salt och vitpeppar
0,5 kruka gräslök, finhackad

Byxa filéerna och dela dem i stora bitar. Krydda dem med salt och vitpeppar.
Hetta upp smöret i en traktörpanna eller teflonstekpanna; fräs purjon på svag värme tills den mjuknat. Häll över sherry, och låt den koka in till hälften. Tillsätt därefter den halva fiskbuljongtärningen, créme fraiche och grädde. Vispa ihop, och koka upp. (När fisken tillagas långsamt i ugn, läcker den goda vätskan från fisken ut i såsen. Det blir helt enkelt inte samma sak när fisken ska sjuda i ett kärl på spisen, och därför valde jag denna gång att tillsätta en halv fiskbuljong som smaksättare.)
När såsen småputtrar, sänker du värmen, lägger i fiskbitarna och täcker det hela med ett lock. Tillaga på låg värme i uppemot tio minuter. Det får inte koka, bara sjuda helt försiktigt.
Smaka av såsen med salt och vitpeppar. Strö över gräslöken strax innan det är dags att servera fisken.

Björnbärs(cumberland)sås, eller något i den stilen

Jag hade helt glömt av att blogga om såsen jag lagade till lantpatén härom veckan. I brist på bättre namn väljer jag att kalla den för en variant på cumberlandsås, väl medveten om att detta inte alls är korrekt. Jag ville helt enkelt pröva att smaksätta en coulis, i stället för att laga till cumberlandsås av gelé. I mitt tycke var resultatet med beröm godkänt, och jag uppskattade den distinkta bärigheten hos såsen. Björnbär har jag haft i tankarna ända sedan jag började laga paté. Jag har förgäves sökt efter björnbärsgelé (kanske helt enkelt i fel butiker), och i brist på detta dök idén om denna sås upp i mitt huvud.
Nästa gång ska jag pröva med coulis på hallon, eller kanske lingon, eller varför inte tranbär?

Björnbärs(cumberland)sås
300 gram björnbär
2 msk råsocker
saft av 0,5 citron
0,5 tsk torkad ingefära (i brist på färsk...)
1 tsk Colemans senapspulver
1 msk Eau-de-Vie
1 tsk arrowrot

Låt björnbären småkoka tills de är helt mjuka och liknar en sylt. Pressa dem då genom en finmaskig sil, så att alla kärnor kan avskiljas från bärmassan.
Blanda därefter bären med de övriga ingredienserna, utom arrowroten i en kastrull. Koka ihop det hela på låg värme i några minuter. Tillsätt arrowrot under vispning. Häll över såsen i en väl rengjord glasburk. Förvara i kylskåp. Hållbarheten kan jag inte uttala mig om, eftersom såsen tog slut inom en vecka. Men eftersom den inte är så söt, skulle jag tippa på att den mår bra av att ätas upp inom fjorton dagar?

Snart är det dags igen

Det börjar bygga upp inför Matbloggspriset 2010. Nu sitter juryn och går igenom i stort sett samtliga Sveriges matbloggar, i jakten på de cirka 20 kandidater bland vilka, slutligen, en vinnare ska koras. Än så länge lever jag på mina gamla meriter - jag hade, som många av er vet, äran att vara en av juryns elva nominerade bloggar till Matbloggspriset 2009.

Antalet svenska matbloggar har exploderat de senaste åren. Oavsett om jag blir nominerad eller ej i år, så lär jag vara sugen på att vara på plats på Älvsjömässan när Det Goda Köket går av stapeln.
Kanske inte minst för att jag nästan har krypavstånd dit.
Fredagen den 13 12 november klockan 10.45 får vi veta vem som är årets lyckliga vinnare.

I stället för...det där

När jag som jag tidigare berättat klätt av crépinetterna, återstod små biffar av finmald lamm- och fläskfärs. Finmald i bemärkelsen mald två gånger. Jag må vara lite fånig, men jag finner en så oerhört stor tillfredsställelse i att ha möjlighet att gå till en riktig köttbutik, be om ovan nämnda färser, och därefter ha nöjet att vänta medan färsen mals. Visst, jag har en egen köttkvarn, men jag sticker inte under stol med min bekvämlighet.

Det blir en fascinerande kompakt konsistens när färsen är så finmald. Jag kryddade färsbiffarna med rosmarin, bladpersilja, schalottenlök, vitlök, vitt vin, salt och svartpeppar. De stektes i smör, och serverades till linguini, tillsammmans med en enkel sås på färska tomater som bas.

Dessa biffar kommer vi helt klart att laga igen. jag skulle vilja göra dem större, och pröva att grilla dem. Eller, varför inte göra små, fina köttbullar av smeten?
Lamm och fläsk är verkligen bra kompanjoner.
Smaken blir fantastisk.

Örtkryddade lamm- och fläskfärsbiffar
200 gram finmald fläskfärs
200 gram finmald lammfärs
2 msk finhackad bladpersilja
1 msk finhackad rosmarin
1 finhackad schalottenlök
1 finhackad vitlök
3 msk vitt vin
salt och nymald svartpeppar

Blanda samtliga ingredienser noga i en rymlig skål till en smidig smet. Slunga gärna ned smeten i skålen ett par gånger, för att pressa ut lyft. Låt den sedan helst vila i kylskåp i en timma, så att smakerna får mogna.
Forma smeten till små biffar. hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. bryn biffarna runtom, så att de får vacker färg, och stek dem sedan p lägre värme så att de blir ordentligt tillagade.

Crépinette och crépinette (eller: när jag prövade, tvekade och fegade ut)

Varning! Inlägget innehåller rikligt med bilder
på bukhinna och färs i olika konstellationer.
Känsliga läsare bör kanske hålla sig undan...

I söndags bombarderade jag såväl Facebook som twitter med mobilkamerabilder på bukhinnan från en gris. Så kan det bli, när jag gått och undrat över något tillräckligt länge. Ända sedan den olycksaliga patén i påskas, då jag berusad av inspiration från Adam Aamann gav mig i kast med något jag helt klart inte behärskade, har jag någonstans i bakhuvudet bevarat en hang up på svinnät. Ja, det vill säga, jag trodde det hette så, tills jag för en knapp vecka sedan blev upplyst om att det kallas crépinette.

Det var tack vare ett ingripande från Sandströms jag fick tag på en sådan. Och jag var så girig att jag införskaffade den trots att jag borde vetat bättre. Veckan som gick var minst sagt hektisk, och den stackars crépinetten fick vila i kylskåpet ända tills i lördags, innan jag slutligen tog hand om den. Huruvida det var ett klokt eller dåraktigt beslut, det är jag ännu inte på det klara med. Det finns en viss risk att den hade utvecklats till det sämre under dygnen i vårt kylskåp. Inget tydde på det vad gällde dess doft i rått tillstånd, men efter att den tillagats var jag lite mer fundersam.
Nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Jag beslutade mig att pröva crépinette på två vis. Dels ville jag verkligen veta hur det fungerar att använda den till att klä en patéform, dels hade jag läst hos Jane Grigson att det finns en rätt som heter crépinette. Det fanns tillräckligt med bukhinna för att räcka till båda dessa saker; mer därtill, om jag så hade önskat.

Själva hinnan i sig var inte det minsta obehaglig att hantera. Jag fick visserligen väldigt många associationer både till människokroppen och till naturfenomen, när jag iakttog hinnorna och dess närmast bladnervliknande fettsträngar, men allt annat vore väl närmast underligt. Jag följde Jane Grigsons rekommendation, och lät crépinetten vila i ljummet vatten med en gnutta vinäger, för att mjuka upp den.
Patésmeten var en förenklad version av ovan nämnda tolkning av ett Aamann-recept. Jag kommer inte att återge den, trots att smaken blev mycket fin. Skälet till detta var att jag dristade mig till ett experiment med en kombination av mixad kycklinglever, finmald fläskfärs och mycket grovmald fläskfärs. Jag kan nu en gång för alla konstatera att jag ska hålla mig till de mer finfördelade konsistenserna, om jag vill ha en paté som håller ihop när den skivas.
Så vet ni det.

Jag smorde patéformen mycket lätt med smör, och fodrade den sedan med crépinette. Därefter fyllde jag den med patésmeten, och vek sedan över crépinetten så att patén förslöts. Det var väldigt estetiskt tilltalande.

>Vad som däremot faktiskt inte alls var så vidare värst tilltalande, det var att crépinetten efter en timmas tillagning i 175 graders ugnsvärme inte alls smält in i patén och blivit ett med den, så som jag föreställt mig. Den låg kvar som ett skal. Ett faktiskt inte alls särskilt tilltalande skal.
Detta var vad som fick mig att fega ut. När patén svalnat och legat till sig i kylskåpet, avlägsnade jag crépinetten. Vad annars kunde jag göra? Jag hade annars, helt ärligt, inte kunnat äta patén.

Crépinette, det vill säga korvsmet omsluten av ovan nämnda bukhinna, var det andra experimentet. Jag blandade till en rent ut sagt förbaskat god smet av finmald fläsk- och lammfärs, schalottenlök, vitlök, örtkryddor och vitt vin. Tack och lov för att jag dokumenterar det jag lagar, för detta kommer jag att göra igen. Utan hinnan i fråga, ska tilläggas.

Ni kan själva se på bilden hur snygga de faktiskt var i rått tillstånd. Men, dessa råa små skönheter skulle tillagas efter min paté-upplevelse. Jag var inte direkt sugen på att steka dem efter att ha upplevt hur crépinetten reagerat i patéformen. Därför klädde jag helt sonika av dem, och, voilá, hade i stället ett litet gäng små biffar, som stektes i smör och avnjöts med linguine och en sås på färska tomater.

Ja, jag fegade ut. Säkert gjorde jag något fel; jag är trots allt bara en glad amatör, när det kommer till sådana här experiment. Jag är ändå väldigt glad över att jag faktiskt höll fast vid min lilla fixering och inte gav mig förrän jag testat svinnätet. Nu har jag nämligen skrivit det där franska ordet så många gånger i denna text att jag inte orkar skriva det en till gång.

Få se om jag vågar mig på att experimentera med detta igen, framöver. I så fall vill jag gärna göra det i sällskap av en expert, som verkligen kan vägleda mig och visa hur det ska gå till. För så här skulle det förmodligen inte gå till, så mycket kan jag i varje fall säga.

Nu har jag i varje fall fått ut svinnätet ur mitt system, det kan jag lova er. Få se vad som blir nästa hang up.

Jag kallar det "lantpaté"

Det var alldeles för längesedan jag lagade paté. Det beror givetvis på att årstiden inte inbjudit till den typen av mat. Nu är det höst, oavsett vad meteorologoerna säger om dygnsmedeltemperatur. Eftersom jag gillar höstmat mest av allt, är jag således i mitt esse.
Till min bestörtning upptäckte jag att jag glömt att blogga om en av mina födelsedagspatéer från i maj, men jag kan inte överdosera patéerna, så jag får helt enkelt spara den någon vecka eller två.

Låt mig i stället presentera min lantpaté, tillagad på de finaste av råvaror. Jag var och handlade alldeles ensam i söndags; en sann lyx, i synnerhet som jag hade tillfälle att besöka Sandströms butik i Älvsjö, och shoppa loss på diverse trevliga produkter, däribland fläskfärs, lammfärs och sublim, riktig bacon.
De maler färsen finare än den man får i vanliga matbutiker, och det var därför jag avstod från att mixa patésmeten, vilket jag annars ofta gör.

Det som främst skiljer denna paté från de tidigare jag bloggat om, är att jag, inspirerad av Jane Grigson, klädde min älskade patéform med tunna skivor bacon. Patén är smaksatt med schalottenlök, vitlök och örter. Kombinationen fläskfärs och lammfärs är klockren; bacon är bacon, vad kan egentligen gå fel?
Håll tillgodo, patéälskare. Detta kan vara den bästa paté jag hittills lagat.

Lantpaté - första versionen
100 gram fint bacon, tunnt skivat
2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 ägg
2 smk vetemjöl
0,25 dl grädde
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl finhackade örter såsom timjan, rosmarin och bladpersilja
450 gram kycklinglever, putsad
300 gram finmalen fläskfärs
300 gram finmalen lammfärs
salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa schalottenlök, vitlök, ägg, vetemjöl, örtkryddor, kycklingfilé, grädde och Eau-de-Vie. Krydda färserna med salt och svartpeppar. Blanda sedan kycklinglevermixen med färserna i en rymlig bunke, helst för hand.
Smörj en patéform eller brödform lätt med smör (för säkerhets skull). Klä den sedan med baconskivorna. Häll i patésmeten, pressa försiktigt ned den med en slickepott. Vik baconskivorna på plats över smeten, täck formen med ett lock eller med aluminiumfolie, och tillaga i mitten av ugnen i uppemot en timma.
Låt svalna, och förvara i kylskåpet tills dagen därpå.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det mer än gärna igen - pate är riktigt bra barnmat. Våra barn älskar paté, med en intensitet som nästan gör mig rörd. Det är den perfekta middagen, lätt att förbereda och snabb att plocka fram; den blev en lyxig vardagsmiddag, en hektiska onsdagseftermiddag mellan äldsta dotterns kyrkokör och äldste sonens schackklubb.
Vi åt patén med en experimentsås. Recept kommer

Något till kaffet? Det fixar jag!

I ett svagt ögonblick erbjöd jag mig självmant att baka till en planeringsdag på jobbet. Kanske var det för att jag inte bakar så särskilt ofta nu för tiden? Kanhända var den en inre röst som sade till mig att passa på, att verkligen ta tillfället i akt att umgås med smör, socker, choklad och nötter.
Brownies måste i varje fall vara något av det mest tacksamma man kan baka. Jag experimenterade fram ett recept på brownies hösten 2008, som jag sedan dess bakat i ett flertal varianter. Nu var det åter dags att försöka vara lite kreativ.

De rostade hasselnötterna från ICA är en favorit son jag alltid ser till att ha hemma. Alla som själva kämpat med att rosta hasselnötter, och sedan försöka skrubba av skalen, förstår att uppskatta denna färdiga produkt.

Steget till att spetsa fudge-täcket med whisky var inte särskilt vågat. Det behövs något som bryter av en smula mot en brownies massiva, nästan koncentrerade chokladsmak.
Cognac eller rom lär garanterat fungera lika bra.

Brownies med vit choklad, rostade hasselnötter och whiskyspetsat fudgetäcke
100 g 70% choklad, hackad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
1/2 tsk salt
2 ägg, av den större storleken

60 gr (ca 1 dl) vetemjöl
3 msk kakao
100 gr ICA rostade hasselnötter, grovt hackade
100 gr vit choklad, grovt hackad

Sätt ugnen på 175 grader. Vispa samman smöret med råsocker, vaniljsocker och salt. Vispa ned äggen, ett i taget. Smält chokladen över vattenbad eller i micron och rör ned den. Sikta över kakao och vetemjöl, och blanda ned i smeten. Tillsätt slutligen hasseloch den vita chokladen.
Täck en form med smort bakplåtspapper. Jag har en kvadratisk, rostfri form från Cordon Bleu som mäter 24*24 cm; den är perfekt för brownies. Häll smeten i formen, bred ut och slätade till den ordentligt. Grädda i nedre delen av ugnen i 30 minuter - och inte en minut mer.

Whiskyspetsad fudge
200 gram mörk choklad (70%)
0,5 dl grädde (+ 2 msk)
3 msk whisky
1 nypa flingsalt

Smält chokladen i whiskyn och grädden. Hoppa inte över den lilla gnuttan flingsalt, den gör en sådan smakskillnad.
Låt fudgen stelna, och bred den därefter över brownien. Låt sedan kakan kylas ned helt i lylsjåp, innan du skär den i lagon stora, eller små, bitar.
I efterhand inser jag att jag kunde ha tillsatt en aning mer grädde, därav parentesen i ingredienslistan. Dessutom ska jag poängtera att detta blir en spritig fudge. Det är så jag vill ha det, minska mängden whisky om du vet med dig att du föredrar en mildare ton. Tänk då bara på att öka på mängden grädde i proportion till den minskade mängden.

Höstens första gryta

Genom att klanta mig brutalt lyckades jag av misstag radera en hel del bilder från kameran. Det har aldrig hänt tidigare, och kommer definitivt inte att hända igen.
Nu är det som det är med den saken. ag kan inte visa er den estetiskt mer tilltalande före-bilden, då ett vackert grön örtknippe vilade på läckert brynta köttbitar, knappt täckta av rödvin. I stället ser ni det ni ser här ovan, en murrig, men minst sagt mör köttgryta. Ni är nog vana vid mina bilder vid det här laget. De kanske inte alltid är så estetiskt insmickrande, men i mina ögon är grytan på bilden rent ut sagt vacker. Kanske ser också ni med sådana ögon?

Det är sådan här mat jag är så svag för. Grytan hade helt klart kunnat långlagas, men nu var det söndag, och jag hade hela eftermiddagen på mig att stöka i köket.
Denna höstens första gryta är lagad på märgpipa, smaksatt med stjälkselleri, gul lök, vitlök, sardeller (jo, men visst), fylligt och fruktigt rödvin, ett knippe örter samt torkade trattisar. Jag är inte någon svampplockare, men den som har tillgång på färsk svamp använder givetvis sådan.

Höstens första gryta
1 kilo märgpipa
smör och olivolja
salt och vitpeppar
2 stjälkar selleri
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
1,5 dl torkade trattkantarellwr, blötlagda
2 dl fylligt, fruktigt rödvin
2 sardelfiléer
ett knippe med bladpersiljestjälkar, rosmarinkvistar och timjankvistar, ihopknutet
en generös nypa råsocker

Finhacka selleri, lök och vitlök. Låt dessa svettas i olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta på låg värme. Putsa och dela köttet i inte alltför små kuber.Hett upp smör och olivolja i en gjutjärnspanna; bryn köttet i omgångar, salta och peppar, och för över det till grytan. Tillsätt sardeller, svampen och dess blötläggningsvätska (kontrollera att den inte innehåller grus) samt rödvin. Strö över råsocker, lägg på örtbuketten. Låt grytan koka upp, och sedan småputtra med locket på hela eftermiddagen, eller närmare bestämt uppemot fyra timmar.

Hallon under knäckigt mandeltäcke

Efter en helg som pendlat mellan kaos och idyll, kändes det på sin plats att axla rollen som den goda modern och slänga ihop en efterrätt. Slänga ihop är faktiskt precis vad det handlade om.
I fredags var jag av logistiska skäl än en gång nödgad att använda en påse frysta hallon som spontan kylklamp, för att kunna pussla in matinköp i eftermiddagens något hektiska schema.

Jag har alltför många fredagar hamnat på lokala ICA i sällskap av hela barnaskaran. Det kan gå både bra och mindre bra, men just i fredags ville jag inte ens ta risken att pröva. Och jag kan villigt erkänna att det var jag själv som var den svagaste länken i kedjan.

Den där halvtinade hallonpåsen, den slängde jag sedan snabbt in i ett av grönsaksfacken i kylskåpet när jag kom hem framåt fredagskvällen. I eftermiddags upptäckte jag den, och insåg att jag faktiskt var så illa tvungen att göra något av och med den.
Varför inte ett paj-substitut? Pajen innehar inte någon självklar plats i min familjs matlagning. Min käre man är lika skeptisk till traditionell paj med skal som till smulpaj.
Då tar vi helt enkelt en annan väg.
Inte för att jag måste, utan för att jag kan. Barnen tyckte att jag skulle kalla den för "mammas super-duper-efterrätt", men jag höll inte riktigt med dem.

Hallon under knäckigt mandeltäcke
(cirka 8 portioner)
1 kilo hallon, tinade
2 msk maizenamjöl
smör till ugnsformen

200 gram sötmandel
1,5 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
100 gram smör
3 msk vispgrädde
3 msk ljus sirap

Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsfast form generöst. Häll de tinade hallonen i en bunke; sikta över maizenamjölet och blanda väl.
Häll sötmandlar, råsocker och vaniljsocker i en mixer. Mixa med snabba stötar tills mandlarna finfördelats.
Smält smöret i en kastrull. Rör ned grädde och sirap, och blanda sedan i mandelblandningen. Låt det hela småsjuda ihop under omrörning, på låg värme, någon minut.
Häll hallonen i formen. Klicka därefter den sega mandelsmeten över hallonen.
Grädda i nedre delen av ugnen i 25 minuter.

Servera gärna med kallrörd vaniljsås:
vispa ihop 3 äggulor, 3 msk råsocker flor och 0,5 tsk vaniljpulver vanijpulver (eller helst av allt skrapet från en äkta vaniljstång), och rör ned blandningen i 3 deciliter inte alltför hårt vispad grädde.

Inspiration, på en armlängds avstånd

Ibland räcker det med att sträcka sig fram och öppna ett skåp, för att överösas av vad som nästan är mer inspiration än det går att hantera. Nu undrar ni kanske vart jag är på väg? Jag syftar på en kokbok som jag köpte förra hösten. Många med mig har säkert tendensen att köpa på sig fler böcker än vad vi faktiskt hinner att läsa.

Just i det här fallet ska jag också erkänna att jag inte är en bättre människa än att jag faktiskt bär på ett litet, litet motstånd mot att läsa kokböcker som saknar bilder. Skickligare skribenter än jag själv har säkert formulerat kloka tankar kring vad detta kan tänkas bero på.
Egentligen får det mig att känna mig ganska enfaldig. Det är ju inte precis så att jag avstår från att läsa romaner, och håller mig till bilderböcker. Jag får delvis skylla på att vackra foton blivit något av en självklarhet i kokböcker. Vi vet alla att många kokböcker köps mer för att bläddras, i än för att faktiskt tjäna som konkret matlagningsinspiration.

I varje fall - härom veckan satte jag mig faktiskt ned och läste i Jane Grigson´s "Charcuterier and French Pig Cookery", och det var minst sagt en uppenbarelse. Detta är en fantastisk kokbok. Jag kan inte begripa, ja, jag nästan skäms över att jag inte hört talas mer om denna matskribent och kokboksförfattare tidigare. Att denna bok stått nästintill oöppnad i mitt bokskåp sedan förra hösten, och att jag då köpte den mest som "kuriosa". Det lär jag framledes få äta upp, med råge.

En första titt i boken gav mig genast mängder av uppslag. Till att börja med, så gav den mig idéer till att fortsätta utveckla min förmåga att laga till patéer.
Jane Grigson var en kvinna som visste vad hon höll på med. Om inte denna bok ger mig den spark i baken jag behöver för att börja göra egen korv, ja, då vet jag inte vad som krävs.

Till att börja med håller jag mig emellertid till det jag ändå tycker mig behärska någotsånär. Jag börjar min inspirationsresa med Jane Grigson med att laga till en lantpaté.
Jag återkommer så snart jag kan med resultatet.

Om produktplacering i bloggen

Jag fick en kommentar under det föregående inlägget om Australian Wine Club, som jag känner att jag behöver skriva lite mer om än enbart ett svar i kommentarsraden.

"Det har verkligen varit trist att se hur en efter en av ens favorit-matbloggare blivit köpta och därmed totalt ointressanta. En massa produktplaceringar är inget som lockar, trots att jag gillar både ost och vin."

Aj, Anders, det där sved till ordentligt!
Jag respekterar din åsikt, men låt mig komma med en förklaring. Som bloggare med en större mängd besökare, är det nästintill ofrånkomligt att bli kontaktat av företag som erbjuder varuprover av diverse olika produkter. Detta skriver jag inte för att skryta, utan för att illustrera situationen. Jag väljer bara att skriva om någon enstaka procent av dessa produkter - nämligen sådana som jag antingen redan konsumerar privat, eller kommer att konsumera tack vare att jag blivit uppmärksammad på dem och tilltalas av dem.

Jag skulle kunna lista en rad av produkter som jag använder mig av på regelbunden basis, såsom Saltås produkter, kött från Sandströms kött och chark, korvar från Taylors and Jones, Mutti tomatkonserver, Bjärekyckling...producenter som jag aldrig mottagit gratisprodukter från, men som jag både nämnt vid namn i recept och prisat i bloggen.

Jag har aldrig hållit i någon tävling på bloggen, trots att jag mycket ofta blivit erbjuden att lotta ut produkter som jag själv kunnat prova. Det upplägget intresserar mig inte. Däremot såg jag inte något problem med att erbjuda de läsare som så önskar en chans till gratis frakt, om de vill pröva på att köpa vin på nätet.

Den före detta matbloggaren Christopher Anderton skrev för knappt ett år sedan följande kloka ord:

"En sak som dock går i helt fel riktning, är en hel del matbloggares totalt okritiska hållning. En del har postat PR-materialet som det vore dom själva som hade skrivit det.

Det är inte acceptabelt. Ni är inte 13-åriga modebloggare med Stureplansdrömmar.

Mitt råd är att också alltid vara tydlig var du fått produkten från."

Jag anser att jag med hedern i behåll kan säga att det givetvis förekommer att jag tar emot varuprover som skickats till mig, men att det ska mycket till för att jag ska skriva om dem i bloggen. Jag har aldrig, skriver aldrig, kopierat PR-utskick eller ordagrant använt mig av någon annans formuleringar om produkter. Tilläggas ska även att det förekommit att jag rapporterat om produkter som inte fallit mig i smaken.

För ovanlighetens skull vänder jag mig till er läsare med frågorna:

Vad anser ni om detta?
Har jag publicerat för många bloggposter som handlar om varuprover här på SMASKENS?
Börjar ni uppfatta mig som oseriös och "köpt"?

Skynda er till "Australian Wine Club"

Jag har haft förmånen att få några smakprover från Australian Wineclub. Upplägget att få vinet levererat till dörren tilltalar mig i allra högsta grad. För mig skulle detta kunna vara ett bekvämt komplement, som dessutom kan ge mig chansen att prova viner jag annars inte skulle ha stött på.

Vi konsumerar en del vin, men fastnar ofta i fällan att köpa säkra kort på Systembolaget. Utbudet i butikerna är dessutom som alla vet väldigt varierande, beroende på var man råkar befinna sig.
Som exempel kan jag nämna att butiken närhet av vårt lantställe, vilken är den mest välsorterade i den delen av Sörmland, framstår som erbarmligt torftig i jämförelse med vad vi är vana vid här hemma.

Australian Wine Club är Sveriges populäraste vinklubb. Klubben erbjuder en stor mängd olika viner, såväl i form av prenumerationer och temalådor som "prova på-lådor".
Vi har hittills smakat på Fireblock Old Wine Shiraz 2007 samt Club Selection Sauvignon Blanc 2009. Vi är mycket nöjda med båda dessa viner. De är goda umgängesviner, eller "pratviner" som vissa kallar dem; inte några tunga matviner.

Utbudet på hemsidan är stort, och jag rekommenderar er ett besök där. Inte minst eftersom jag har fått lov att dela med mig av följade kod:

De första tio personer som anger koden 4C8505AC6ADCF får fri frakt på sin order. Det är helt enkelt först till kvarn som gäller.

Så, vad väntar du på?

Om ostar, och annat trevligt

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Jag hade en riktigt trevlig dag i Falköping i fredags. Som jag redan berättat blev jag och ett antal andra matbloggare av Falbygdens ost bjudna på ostkurs, med ett påtagligt inslag av ostprovning.

Till att börja med måste jag skriva att det var en upplevelse bara att komma till själva Falbygdens Ost; fabriken, butiken och den småskalighet som råder trots de stora mängder ost som varje dag skickas ut till butiker runt om i landet. Falbygdens Ost har trots allt 300 olika ostar i sitt sortiment och 3000 tom ost på lagring. Svindlande mängder.
Vi blev minst sagt väl mottagna. Det gick inte att ta miste på att de som arbetar med Falbygdens Ost har ett genuint ostintresse och höga ambitioner - de vill få svenska folket att bli bättre ostkonsumenter, öka kunskaperna om ost och vidgar vyerna med avseende på att många av oss (inte minst jag själv) ofta köper de gamla, säkra korten och mer sällan prövar något nytt.

I ostskolan fick vi först en bakgrundsbild av hur det som ursprungligen var ett mejeri ägt av Johan-August och Johanna Johansson 1878 utvecklats till det som idag är Falbygdens Ost.
Vidare fick vi en genomgång i hur ost tillverkas, vilka sorters ost som konsumeras i Sverige och vilka sorters ost vi svenskar helst konsumerar. Den som vill kan själv läsa en översikt av detta på Falbygdens hemsida.

Det var fascinerande att se hur ostarna förpackades, och att få se en del av ostarna som finns i det mindre lagret i anslutning till denna verksamhet.

Jag kan glädja alla vänner av extralagrad hårdost att det kommer en Arn Reserva, en exklusiv herrgårdsost som lagrats i 24 månader. Eftersom jag fick lov att smaka på den, kan jag intyga att den är mycket kraftfull i smaken och den föll mig minst sagt på läppen.

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Några andra spännande, kommande produkter är spanska fruktkakor - helt enkelt hårt sammanpressade fikon (pan de hiro) eller aprikoser (pan de orejón), båda med mandel, som man kan skära små bitar av och äta tillsammans med ost. Helt klart något i min smak. Jag tror att vi samtliga matbloggare föll för dessa produkter.

Jag skickar en hälsning till Sofia, Kari, Millan, Stellan och Linnea.

Sommarens drinkar, del 6:Bennet

Det här är en ganska kärv drink. En drink för de som tycker om smaken av gin. Den förgyllde en hel del sommarkvällar, kan jag intyga.
Ingredienserna är nästintill minimalistiska - riktigt god gin, angostura, lime och sockerlag.
En drink helt i min smak; givetvis, varför skulle jag annars blogga om den?

Bennet
4 cl gin
angostura
pressad lime
sockerlag

Lägg isbitar i en shaker. Häll i gin, ett par rejäla stänk angostura, saften av en halv lime och ungefär två matskedar sockerlag.
Skaka ordentligt, och sila upp i glas.

Sommarens drinkar, del 5:Madrid

Denna drink blev något av min mans favorit i somar. Jag håller med honom, den är riktigt fin, men man måste vara noga med proportionerna. Det behövs verkligen syra från lime, för att matcha sötman i Licor 43.
Denna likör hade jag, till skillnad från min man, inte hört talas om inan jag läste om den inne hos Anna Billing på Skånska Skafferiet. Hue kan det bli annat än gott, när man kombinerar vodkan med den vaniljsmakande likören, och balanserar med lime och sockerlag?

Detta är verkligen en drink som fungerar även en bit in på hösten.

Madrid
4 cl vodka
1 cl Licor 43
limeklyftor
sockerlag

Häll fyra limeklyftor i ett glas, och häll över cirka 2 msk sockerlag. Muddla med hjälp av exempelvis handtaget på en träslev. Fyll på med krossad is, rör om; stick i ett sugrör och njut.

Sommarens drinkar, del 4:Cossack

Sommaren är definitivt slut, hur smärtsamt det än må kännas att erkänna det. Jag har verkligen inget emot hösten; det är en härlig årstid, men i år upplever jag det som att jag inte fått tillräckligt med sol.
Hur banalt det än må låta, så ligger det till så att mina batterier helt enkelt inte laddats ordentligt inför vintern. Vad jag ska göra åt den saken, det har jag ingen aning om.
I något sorts terapeutiskt syfte bokstavligt talat pushar jag här på bloggen ut de sista drinkrecepten i min lilla serie "Sommarens drinkar", som en hommage till den gångna sommaren, som bjöd oss på så många goda måltider och drinkar, och så många trevliga stunder.
Cossack är en strålande drink. Vodka, cognac, citron och sockerlag skapar en rent ut sagt elegant drink, som absolut ska njutas ur ett coctailglas.

Cossack
2 cl vodka
2 cl cognac
pressad citron
sockerlag

Lägg isbitar i en shaker. Häll i vodka, cognac, en rejäl skvätt pressad citron och någon matsked sockerlag (vi har "fulat" med vanlig eau de vie när vi varit ensamma; Grönstedts XO har vi plockat fram när vi haft gäster med kräsna gommar).
Skaka ordentligt. Sila upp i coctailglas.

Gröna bönor med tranbärsvinäger, fruktig olivolja och schalottenlök

Jag har fått en god tranbärsvinäger av min mamma. Har smakat på den, och konstaterat att den är fantastisk, men har hittills inte kommit mig för att aktivt använda den till något. Själv har jag aldrig besökt butiken Olivolja etc. (tyvärr inte mycket till mehsida att tala om) där vinägern införskaffades, men min mamma handlar ofta där, och de produkter jag smakat på har varit goda.

I går kväll blandade jag denna vinäger med en riktigt fin olivolja och en liten, finhackad schalottenlök. Detta hällde jag sedan över nykokta gröna bönor.
Ett nytt grönsakstillbehör är fött.

Sötman från tranbärsvinägern blandade sig mycket fint med den fruktiga olivoljan från Planeta, och schalottenlöken fulländade dressingen. Pröva själva; det finns många olika fruktiga vinägersorter på marknaden, som säkerligen kan fungera lika bra som den jag använde.
Det var faktiskt lite oväntat att dessa bönor skulle fungera så otroligt bra till makrillen som de faktiskt gjorde. Jag var glatt överraskad, det erkänner jag.

Grymma gröna bönor
250 gram gröna bönor
2 msk tranbärsvinäger
1 msk Planeta olivolja
1 liten, mycket finhackad schalottenlök

Blanda vinäger, olivolja och schalottenlök i en liten skål. Koka bönorna al dente. Häll genast dressingen över de forfarande rykande varma bönorna, och blanda sedan försiktigt.

Kanske min bästa makrill?

Jag var så vansinnigt sugen på makrill igår. På något vis måste jag i tankarna ha gått omkring och omedvetet fantiserat om denna feta, fina fisk, för plötsligt hade jag helt klart för mig vad jag ville laga. Makrill i ugn var något helt nytt för mig, innan jag prövade detta fina recept för inte fullt ett år sedan. Hela min familj är väldigt förtjust i fiskfiléer som tillagas med varianter av såser under folietäcke i ugnen. Nog måste det gå att göra något sådant med makrillfilé?

Givetvis gick det bra. Det gick till och med alldeles strålande. Om jag skriver att jag förde med mig sommarens smaker in i hösten, så tycker ni kanske det är lite märkligt att jag med sommarens smaker syftar på senap. Nu råkar just dessa senapssorter vara något vi konsumerat stora mängder av under sommaren, och det har gjort mig sugen på mer. Närmare bestämt syftar jag på grovkornig dijonsenap respektive honungsdijonsenap. Senap, vitt vin, grädde och dill, det är smaker som passar som hand i handske till makrill. Jag var nästintill barnsligt nöjd med min anrättning.

Hela vår familj gillar fisk. Våra fisk-vana barn ser det närmast som en trofé, om de hittar ett ben i sin fiskbit. Jag tycker det är synd att det inte äts mer makrill, för det är en fantastiskt smakrik och fin fisk.
Precis som med sejen härom dagen, är detta mat som inte riktigt kommer till sin rätt på bild. Jag kan inte med ord beskriva hur snyggt de grova senapskornen och dillen vilade ovanpå filéerna, lika lite som jag kan förmedla hur doften av den smakrika såsen spred sig ut ur köket och in i resten av huset.
Med andra ord så måste ni helt enkelt pröva själva.

Makrillfiléer i ugn med grädde, två
sorters senap, vitt vin och dill
600 gram makrillfilé
smör till ugnsformen
3,5 dl vispgrädde
1 dl vitt vin
1 msk grovkornig dijonsenap
1 msk honungsdijonsenap
salt och vitpeppar
cirka 1 dl grovhackad dill

Sätt ugnen på 175 grader- Smörj en ugnsfast form. Lägg filéerna med skinnsidan nedåt; salta och dra några drag med vitpepparkvarnen över dem.
Blanda samtliga ingredienser till såsen i en kastrull, och värm den tills den nästan koka. Häll såsen över filéerna. Täck formen med aluminiumfolie, och tillaga i mitten av ugnen i 35 minuter, eller tills filéerna känns klara.

Jag serverade fisken med kokt potatis, för ovanlighetens skull; vi äter inte så mycket potatis. Egentligen hade jag tänkt pressa den, men jag var lite lat. Vi mosade glatt potatisen med den goda såsen.
Barnen åt rårivna morötter, vi vuxna åt gröna bönor med en helt ny dressing som jag fick ett infall att slänga ihop.
Recept kommer.