På Bo Bergmans förstlingsbok, den vackra diktsamlingen »Marionetterna», kunde man icke tillämpa det för debuter eljes stående adjektivet »lofvande». Ty »lofvande» kan man svårligen nämna en författare, äfven om han är begynnare, när han uppträder med fullkomlig säkerhet och redan äger ett suveränt herravälde öfver sin konsts uttrycksmedel. Äfven om Bo Bergman aldrig skulle hafva skrifvit mer än detta tunna dikthäfte, skulle hans namn sannolikt ändock icke försvunnit i glömskan. Det finns nämligen i denna samling ett par tre, fyra små dikter af sådan art, att näppeligen någon antologi kan nännas utelämna dem - ädelstenar af fläckfri skönhet och otadlig slipning. Ett af dessa poem, »Adagio», står fulländningen så nära, som det gärna är möjligt i vår syndiga värld. Hvar bildad fransman känner »Arvers' sonett» utan att veta mer om Felix Arvers, denne eljes alldeles förgätne samtida och dubbelgångare till Musset. Men Arvers' sonett bevaras i alla deras hågkomst, för hvilka bekantskapen med en utsökt dikt lefver som minnet af ett kärleksmöte. Äfven om ej Bo Bergman skrifvit mer, skulle det kanske i framtiden så gått Bo Bergmans »Adagio».
»Marionetterna» torde hafva varit de sista nya svenska verser, Carl
Snoilsky läste. Jag vet, att han satte dem högt. Vid första
genomögnandet är det dock snarare andra namn än hans, som komma
läsaren på tungan. Bo Bergman har särskildt i en och annan dikt rent
af efterliknat Heidenstams uttryckssätt, utan att eljes äga det allra
ringaste samband med »Hans Alienus» och med total afsaknad af den
Men utom denna i ett förstlingsverk ovanliga formella säkerhet och målmedvetenhet fanns det i »Marionetterna» äfven något annat, som hindrade från användandet af ordet »lofvande». Dessa fina små dikter gåfvo verkligen icke många löften. Någon rikedom på grodd och frön, på uppslag och idéer fanns det icke i den lilla boken. Icke på ett enda ställe kvällde den diktande fantasien öfver bräddarne - jämnt och nätt fyllde den konstnärens sirliga, kristalliskt slipade skålar. Det finns unga diktare, hos hvilka brister och fel förlåtas, ja, förgätas, för det sus af stora möjligheter, som man förnimmer bakom orden och mellan raderna. I »Marionetterna» var allt färdigt, mången gång, som sagdt, fulländadt. Författaren målar alldeles beundransvärdt Stockholmsskymning, skymningstankar och skymningsmänniskor, och når som tolk för den ödsliga bitterheten hos varelser, hvilka födts och alltid måste förblifva på tillvarons skuggsida, enstaka gånger en verklig styrka. Men löften finns det icke mycket af i detta. Diktaren är en personlighet med små mått, tunt blod och en fattig föreställningsvärld. Och denna saknad af lidelse och bärande inbillningskraft framträder kanske mest i »lifsåskådningen» öfver det hela.
Jag granskar ogärna andra människors lifsuppfattning. Den är i botten en privatsak, ofta lika svår att formulera för ägaren som för kritikern, ofta hos skapande andar detsamma rika och ofångbara som deras andliga växt. Lägg märke till, att personer, som mer eller mindre salfvelsefullt kräfva hos diktaren eller konstnären en bestämd lifsåskådning, gärna äro verkliga eller maskerade politici. I politiken blir man tydligen salig eller osalig på noggrant formulerade lifsåskådningar - politiska trosbekännelser kallas de, betecknande nog. För andra är det långt vanskligare med den bestämda »lifsåskådningen», om man nämligen vill komma till en sådan icke genom blodets och känslornas val - då den ju blott är en temperamentets instinkt - utan genom tankens kamp och arbete. Äfven i de mest exakta vetenskaper äro förklaringarna provisoriska - hur mycket mer måste då icke åskådningarna om hela tillvaron stå under förändringens lag. Den, som vill sitta i orubbadt bo med en lifsåskådning, gör bäst i att - efter gängse bruk - sluta upp att vidare tänka på saken. Framhärdar man däremot i funderandet, blir det småningom klart, hur själfva de begreppsbildningar, på hvilka alla världsåskådningar hvila, skifta färg och gestalt. Den materialistiska världsuppfattningen är t. ex. uppmurad på atombegreppet. Men detta är just för ögonblicket både från filosofiskt och vetenskapligt håll utsatt för en formlig kritisk korseld, och det är icke lätt att säga, hur pass helskinnadt det kommer att framgå därur. Mer än tjuguåriga sanningar, säger doktor Stockman, likna gamla skinkor, och det finns folk, som icke kunna förlåta, att man icke, som de, nöjer sig med ungdomens källargömda och skäligen härskna kost. Den, som tänker själf, är försiktigare med krafven på och omdömena om andras »lifsåskådningar».
Om jag emellertid i detta fall rör vid »filosofien» i »Marionetterna», sker det af litterära skäl. Den uppfattning af tingen, som råder i dessa dikter och som ännu starkare fyller Bo Bergmans berättelsesamling »Drömmen och andra noveller», är en sorts naturlig och medfödd pessimism, vunnen utan tankens strid, omfattad utan patos eller lidelse, blott den buttra öfvertygelsen hos ett lifvets styfbarn, att existensen är ett tomt skuggspel. Hoppas man något af tillvaron, är man dupe, kämpar man, är man en narr, ty man är besegrad på förhand. Det bästa är, att i vresig resignation skära pipor i vassen, och kan man så spela på dem en smula för att fördrifva tiden och invagga sig själf i ett ögonblicks illusion, som strax brister, får man vara nöjd. Jag diskuterar icke en sådan uppfattnings berättigande eller värde, jag framhäfver blott, att en dylik nichts- och ingenting-lära utan passion eller ironi, utan uppror eller stark och mörk melankoli, lätt verkar surmulenhet och i hvarje fall är ett svagt drifhjul för poesi. Något af enformigt, dimgrått misshumör fanns redan i »Marionetterna», och ännu mer möter det i Bo Bergmans nya noveller. Alla dessa historier handla om ett och detsamma, deras människor äro alla, som man säger, slagna till slant, och intrycket af trumpen viljelöshet ökas därigenom, att författaren har en viss svaghet att också i allmänna talesätt och maximer af tvifvelaktig nyhet förkunna sin normalpessimism.
Denna anmärkning drabbar bokens stämning, icke dess talang. Bo Bergman röjer i denna prosabok nästan samma öfverraskande formella säkerhet som i sina dikter. Han uppträder redan här som en fix och färdig novellist med novellistens rätta egenskaper: koncis och fängslande berättelsekonst, förmågan att inom en strängt begränsad ram gifva ett lifsöde med dess dubbelperspektiv tillbaka och framåt, skicklighet i hophållandet af en handling, och en redan högt drifven färdighet i accessoar- och stämningsmåleri. Språket utmärker sig för enkelhet och ärlighet. Det är icke så fintspunnet som i Bo Bergmans vers, men verklighetsskildringens tyngre väf kräfver också gröfre garn. Poetens handlag märkes icke sällan. Endast skämtet förefaller någon gång vulgärt - det är icke utan udd, men saknar glans och öfverlägsenhet och verkar en smula grälsjukt.
I hvarje fall är den omständigheten tillräcklig för att visa Bo Bergmans ovanliga och utmärkta begåfning äfven som novellist, att i hans första berättelsesamling alla historierna väl försvara sin plats och hafva något väsentligt att bjuda på. Undantag bildar endast det förfelade kåseriet om »Lyckan», de enda sidor, en granskare ville utmönstra. Att, när man läst denna diskussion om »lyckan», man icke vet mera om henne, än det urgamla »lyckan kommer, lyckan går», det är förlåtligt, ty världsberömda tänkare hafva heller icke vetat stort mera, men samtalet saknar kvickhet och djupsinne. Öfver hufvud taget är det icke författarens fack att spekulera, men att enkelt och åskådligt framställa människor och deras såpbubblor. Ju enklare gestalter och motiv, Bo Bergman väljer, dess bättre lyckas han skildra stora sorgsna barns gäckade lek med drömmar och illusioner. Hans konst, att lefvande och sannfärdigt berätta händelselösa lefnadssagor med det vemodsfulla spelet af flyktiga och förgängliga förhoppningar, är stor och träffande. Han kan ypperligt visa själslifvet hos fint konstruerade, men svaga och viljelösa genomsnittsmänniskor. Kraftfullare gestalter af större dimensioner undandraga sig däremot hans grepp. I en af novellerna, »Professor Kleman», är hjälten - eller rättare sagdt offret, ty offer för ogynnsamma omständigheter och tingens makt äro alltid hans män - en större figur, en bitter och skarp universallärd, som midt bland böcker och teorier längtar efter de lifvets förstfödslogåfvor, som han sålt för kunskapens grynvälling. Allt det, som är tillgängligt för observation utifrån, är förträffligt i denna teckning, men den inre psykologien är tunn och flack. Bo Bergman, som icke är någon boklärd, vill här skildra en människa, som läst allt. Författaren och hans diktade figur äro inkommensurabla.
Tre andra af bokens berättelser visa däremot styrkan och äktheten af hans talang - det är inledningshistorien »Drömmen», den ypperliga storstadsbilden »Den blinde», och den förtjusande vackert skrifna och komponerade novellen »Silfverskrinet». »Drömmen» är en liten kontorists lifshistoria. Fabian Levis har klumpfot, som Byron, men det är också hans enda likhet med grefvinnan Guicciolis älskare. Fabian Levis hör till dem, som med sin åtrå och sin längtan evigt skola gå på sidan om lifvet, den ensamme vandraren i folkskocken. Bilden af hans tillvaro är gamla Drottninggatan, uppför hvilkens besvärsbacke också hans lefnad långsamt skrider. Han är fin och mild, född att bli narrad och exploaterad, en af de män, hvilkas största fara är frestelsen att vara ädelmodig, en obemärkt godhetens Don Quixote. Det sätt, på hvilket denna figur är insatt i sin omgifning, kan icke nog berömmas. Stockholmsskymningens gulbleka och darrande lyktsken omsväfvar hans anspråkslösa, lutande gestalt. Man har mött honom på sina egna vägar, denne nödtorftigt bärgade lifstiggare, hvilkens festdag aldrig kommer. Ännu högre står berättelsen om en verklig tiggare, »Den blinde», ett gatuinventarium, kändt från alla storstäders farleder - den lefvande automaten, som med sina slocknade ögonstenar står och stirrar på de seende och sträcker ut sin hand. Bo Bergman skildrar honom med bister humor, och det hörn af Stockholm, i hvilket hans af brännvinsvisioner fyllda skugglif löper till ända, är en stadsbild, målad med fulländad impressionistisk konst. »Silfverskrinet» är slutligen en förträfflig historia om en assessor, som är den typiske, litet svärmiskt anlagde ämbetsmannen. Den skildrar hans sista »liaison» och därpå steget in i det lugna och städade äktenskap, som en ordentlig kunglig majestäts ämbetsman bör ingå. Så till vida är temat inte ovanligt, men ovanlig är den finhet, med hvilken denna lifsanekdot förtäljes, och full af lyrisk världsvisdom den motsats, på hvilken den är byggd, mellan slumpens nyckfulla och vackra kärleksgåfva och den solida, men långt mindre roliga, som man väljer själf. »Silfverskrinet» heter historien. Man kommer att tänka på sagan, i hvilken en fé låter sin gudson välja på flera underbara skrin, skrin af silfver, blott vackra att se på, och syskrin med alla slags nyttiga tillbehör. Vår gode assessor, denne Adam Homo, hade båda slagens skrin, det ena efter det andra, och längtade för hvarje gång efter det som han icke ägde. Berättelsen är i sin afrundning lik en vacker ring af fulländad konstnärlighet.
Det är dessa noveller, som bära Bo Bergmans nya bok och genom dem står han i främsta ledet bland våra unga begåfvade berättare.
23 september 1904
