Den, som är litteraturintresserad, bör läsa en ganska egendomlig bok af en helt ung, säkert grufligt ung författare. Det är Hjalmar Bergmans »Solivro, prins af Aeretanien». Samme man har förut utgifvit något annat, jag minns icke hvad. Det är i dessa yttersta tider, då poeterna växa - låtom oss vara artiga - som blommor ur jorden, icke lätt att hålla reda på dem alla, äfven med aldrig så god vilja. Något märkvärdigare verk torde det emellertid icke hafva varit, som han åstadkommit. Då hade det tilltvingat sig en kritikers uppmärksamhet. Jag tillåter mig att betrakta »Solivro» som ett förstlingsarbete, och som sådant är det synnerligen löftesgifvande. Pass på, här uppträder någon, som kommer att låta tala om sig och, hvad mera är, någon, som har en poetisk framtid. Ty denne mycket unge, säkert grufligt unge författare har skönhetssinne och inbillningskraft, en behagfullhet och en naturlig charme, som låta läsaren tänka på ett bortskämdt, begåfvadt barn, och midt i det myckna puerila i denna fantasiroman tilltalar något älskvärdt, fint och poetiskt.
»Det var en gång en prins, som hette Solivro och som sedan blef kung i Aeretanien», så hade historien rätteligen bort begynna. Ty den är en genuin saga. Den påminner till och med ibland om Topelius. Den påminner också om Anatole France. Solivro är en så äkta finlemmad, vacker och själsren sagoprins, att man tänker på Topelius. Hans mentor, Savagrin, är däremot en Diogenes; som aldrig skulle föra sin cyniska lefnadsfilosofi på tungan i sådana ordalag, om han ej någon gång råkat samman med en viss Jérôme Coignard. Det är sålunda menlösheten och den raffinerade visdomen i skön förening. Men lekfullhet och världsklokhet blifva lika naiva i denne unge författares hand. Det hela är ett ynglingafantasteri, men med något förtjusande just i sin planlöshet, i sin friska och fjärilsartade inbillningslek.
Aeretanien är naturligtvis ett sagorike vid någon lycklig breddgrad söderut. Söderns temperatur och mildt kvällande mänsklighet, gratie och välbehag känner man öfverallt i Aeretanien. Det är skönt att en gång slippa den nordiska kärfheten, hårdheten och fattigdomen. Man trifs väl i författarens ljusa sagorike med dess kuriösa och lustiga gestalter. Bokens första hälft, som också gifvetvis är dess bästa, berättar, hur prins Solivro, konung Viriors son, blir led på sin slottsförnämhets isolering och sitt händelselösa furstelif, och ännu halft gosse, som den äkta sagoprins han är, begifver sig ut på äfventyr. Hvilken stämning af det oväntade och det sagolika är det icke öfver hans upplefvanden bland sällsamma individer med sällsamt klingande namn! Hur täck och kysk är icke hans majerotik med den nyss vuxna, vackra lilla getvakterskan Tairavita, för hvilken han uppträder inkognito, som Amante, en bortlupen yngling. Allt detta har ingen bestämd plan och, hvad som är skönt, ingen dold eller djupsinnig mening. Som kaleidoskopets glasbitar ordna sig episoderna efter berättarnyckens suveräna godtycklighet, men också med dess omedelbara lif. Det hela är brokigt och växlande, taflor, målade som det roar författaren att måla, utan strängt sammanhang, men också utan all konvention, allting lätt, personligt, skälmskt, med en stämning af fort försvunnet skuggspel.
Bokens andra hälft, då Solivro blir kung, olycklig samhällsreformator och tragisk figur, griper mindre. Dels tröttar det fantasispel, som blir för långt utdraget, dels sviker illusionen, när sagans innebörd skall blifva djupare och mer betydelsefull. Det finns ett uttryck, som brukar användas om etsningar, hvilka ej göra afsedd verkan. »Syran har icke bitit,» säger kännaren. Syran har icke tillräckligt angripit kopparplåten, och därför hafva skuggor och konturer fått något svagt och blekt, som låter bilden lätt glömmas. Just detta är här tillämpligt. Författaren har tydligen icke själf upplefvat mycket. Lifvets intryck hafva icke i hans själ ristat sin starka, outplånliga skrift. Det allra mesta hos honom är drömmeri, vackert och vekt växelspel af sol och skugga, af flyktiga bilder och lättrörda känslor. Därför göra de allvarliga styckena så ringa verkan. Syran har icke bitit. Men vinnande och intagande förblir dock den vackra sagan om »Solivro», själfull och själfständig i själfva stilen med dess ungdomliga skimmer och behag.
27 maj 1906
