Wikipedia

Den stumma från Portici

opera

Den stumma från Portici (franska: Masianiello ou La muette de Portici)[1] är en opera i fem akter med musik av Daniel Auber och med libretto av Eugène Scribe och Germain Delavigne. Operan har en framträdande plats i musikhistorien såsom den tidigaste franska exemplet på grand opéra. Den är också känd för sin roll i det Belgiska upproret 1830.

Daniel Auber

Portici är namnet på en fiskeby i Neapelbukten. Titelrollen som den stumma - paradoxalt nog för en opera - spelas av en mimare eller en dansös. Den stummas namn, Fenella, är samma som den dövstumma i Peveril of the Peak, en roman av Walter Scott från 1823. Men de två historierna har inget med varandra att göra.[2].

Operan framfördes 505 gånger i Paris fram till 1882, och 285 gånger i Berlin fram till 1898. Idag har den fallit i glömska förutom några sällsynta föreställningar som i Marseille 1991 och i Paris (Opéra Comique) 2012. Ouvertyren spelads däremot ofta.

Historia

redigera

Operan hade premiär i Salle Le Peletier på Parisoperan den 29 februari 1828.[3] Rollen som Masaniello sjöngs av den berömde tenoren Adolphe Nourrit och prinsessan Elvires roll av Laure Cinti-Damoreau. Dansösen Lise Noblet tolkade den stummas roll, en toll som senare skulle axlas av bland andra Marie Taglioni, Fanny Elssler och Pauline Leroux, samt aktrisen Harriet Smithson (Hector Berliozs blivande hustru). Alphonse sjöngs av Alexis Dupont, som var svåger till Lise Noblet. Dirigenten var Henri Valentino.[4]

La Muette var innovativ på flera sätt. För det första förde den in mim och gestik som en integrerad del av operahandlingen (trots att dessa former var välbekanta för parispubliken genom balett och mélodrame).[5] För det andra var den historiska handlingen, liberal politisk inblandning, användandet av populära melodier, hanteringen av stor orkester, kör och spektakulära sceneffekter helt annorlunda än samtidens operatyper. I efterhand förtjänar den epitetet som det första exemplet på en 'Grand Opéra'.

Musiktidskriften Pandore skrev efter premiären: "under en lång tid har upplysta kritiker trott att det vid sidan av den gamla tragédie lyrique var möjligt att ha ett mer realistiskt och naturligt drama som skulle passa denna teaters värdighet."[6] Operan förekom Gioacchino Rossinis opera Wilhelm Tell med ett år och hade en uttalad inverkan hos både Giacomo Meyerbeer (Robert le Diable (1831)) och Richard Wagner. Den senare noterade 1871 i sin Minnen av Auber att operan "vara blotta närvara hade orsakat revolutioner sågs som en tydlig förelöpare till Julirevolutionen, och sällan har en artistisk skapelse stått närmare en världshändelse."[7] La Muette fick nypremiär i Paris omedelbart efter den franska julirevolutionen 1830.

Verket gav senare berömmelse åt Scribe mer än åt Auber på grund av att librettot innehåller många av de ingredienser som blev standard för operan under de närmaste 30 åren: en förhistoria av personligt dilemma satt emot en bakgrund av politisk spänning i en specifik historisk och geografisk placering. I orkestern ingår det ovanliga blåsinstrumentet ofikleid.

Bortsett från musikens livaktighet och påhittighet ligger operans styrka i den rörande behandlingen av den stumma hjältinnan, vars tankar förmedlas genom pantomim med expressiv orkesterackompanjemang.

Operan uruppfördes på Parisoperan den 29 februari 1828. Dess uppförande på Kungliga Myntteatern "La Monnaie" (fr. Théâtre Royal de la Monnaie, nl. Koninklijke Muntschouwburg) i Bryssel den 25 augusti 1830 blev katalysatorn till den belgiska revolutionen som resulterade i utropandet av den självständiga staten Belgien den 4 oktober samma år.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 19 mars 1836 och den iscensattes åter med premiär den 18 januari 1862 (sammanlagt 119 föreställningar) och den 31 oktober 1908 (52 föreställningar fram till 1939).[8]

Det belgiska upproret

redigera
 
Théâtre de la Monnaie (Muntschouwburg) i Bryssel där föreställningen den 25 augusti 1830 tände gnistan till det Belgiska upproret.

La Muette valdes som föreställning på Théâtre de la Monnaie i Bryssel den 25 augusti 1830, som en del av firandet av kung Vilhelm I:s av Nederländerna 15 år på tronen. Operan skulle kröna den tre dagar långa festen av fyrverkerier, fester och processioner. Vilhelm I hade närvarat vid operans premiär i Bryssel 1829 och den hade haft en stor framgång i staden. Men när nationalistiska oroligheter uppstod under en föreställning vid tiden för Julirevolutionen i Paris förbjöds operan tillfälligt. Förbudet hävdes för föreställningen den 25 augusti.[9]

Kungens tillkännagivande om en festival möttes av öppna planer på revolt. Affischer sattes upp i Bryssel med budskapet: Måndag den 23:e fyrverkerier; Tisdag den 24:e illuminationer; Onsdag den 25:e revolution."[10] Kungens enda åtgärd att försäkra publikens säkerhet blev att ställa in fyrverkerierna och sista nattens procession, vilket gjorde att Aubers opera blev det sista publika evenemanget då kungen närvarade. Trots att operans ämne är revolution kan dess roll i upproret mer ha varit som ett konvenansäktenskap då rebellerna redan hade utsett finaldagen som starten för det Belgiska upproret.[11]

Innan föreställningen ägde rum hade tidningen Courrier des Pays-Bas annonserat ett kodat meddelande som uppmanade besökare att lämna salongen före den femte akten.[12] Det råder delade meningar om när i operan gnistan tändes, men det mest citerade momentet sker i andra aktens duett "Amour sacré de la patrie".[13] En samtida betraktare beskriver vad som hände i salongen under duetten:

När Lafeuillade och Casscl började sjunga den berömda duetten "Amour sacre de la patrie" exploderade entusiastiska yttringar och sångarna fann det nödvändigt att starta om mitt under jublet. Slutligen när Masaniello (Lafeuillade) började sin enträgna bön "Aux Armes!," kunde inte publiken tygla sig. De hyllade arian och sångaren, de buade ut den femte akten i akt och mening att avbryta föreställningen, och den upphetsade hopen rusade ut ur salongen - in i historien. Välkomnad av ytterligare en hop som väntade utanför, de förenade sig i den demonstration som släppte lös 1830 års revolution.[14]

Personer

redigera
Roller[15] Röststämma[16] Premiärbesättning,[17] 29 februari 1828
(Dirigent: Henri Valentino)[4]
Masaniello, en neapolitansk fiskare tenor Adolphe Nourrit
Alphonse, son till greven av Arcos, vicekonungen av Neapel tenor Alexis Dupont
Elvire, spansk prinsessa och Alphonses fästmö sopran Laure Cinti-Damoreau
Fenella, syster till Masaniello dansös (stum roll) Lise Noblet
Pietro, fiskare och vän till Masaniello bas Henri-Bernard Dabadie
Borella, vän till Masaniello bas Alexandre Prévost[18]
Moreno, vän till Masaniello bas Charles-Louis Pouilley[19]
Lorenzo, Alphonses förtrogne tenor Jean-Étienne-Auguste Massol
Selva, vicekungens officer bas Ferdinand Prévôt
Elvires hovdam sopran Anne Lorotte[20]

Handling

redigera

Operan utspelar sig i Neapel och Portici år 1647 vid tiden för Masaniellos revolt mot det spanska styret.

Akt I

redigera

Alphonse har svikit den stumma Fenella och gift sig med Elvire, men Fenella rymmer ur det fängelse där hon hållits fången och underrättar Elvire om att hennes man har bedragit henne.

Akt II

redigera

Fenella uppsöker sin bror Masaniello och berättar att hon har blivit förförd av en man av hög rang, och brodern och de andra fiskarna lovar att hämnas henne.

Akt III

redigera
 
Dekor från 1893 till vulkanutbrottet i akt V.

Elvire är djupt besviken över Alphonses handlingssätt och ber vakten leta reda på Fenella så att hon kan hjälpa henne, men då de försöker föra bort henne från hamnen i Neapel övermannas de av beväpnade folkmassor som just skall göra uppror.

Akt IV

redigera

Upproret är nu i full gång, men Masaniello och Fenella beklagar våldet och brutaliteten. Alphonse och Elvire söker upp dem och ber om hjälp, och Masaniello ser till att de kommer undan. Folket kommer och ger stadens nycklar till Masaniello, men fiskarna har förlorat tilltron till honom eftersom han hjälpt Alphonse.

Akt V

redigera

Under frihetsfesten får Vesuvius ett utbrott, och då Alphonse närmar sig med en armé drar Masaniello ut mot honom men dödas av sina egna medan han försöker rädda Elvire från att mördas. Då Fenella får veta att brodern är död kastar hon sig ut från slottets balkong och omkommer i den glödande lavaströmmen från vulkanen.

Inverkan

redigera

La Muette de Portici spelade en stor roll när det gällde att etablera genren grand opéra. Många av dess ingredienser - femaktsstrukturen, den obligatoriska balettsekvensen, användningen av spektakulära sceneffekter, fokuseringen på romantisk passion mot bakgrund av historiska svårigheter - skulle komma att bli standardämnen i genren under hela 1800-talet. Grand opéra skulle komma att spela en större roll för karriären för librettisten än för kompositören. Auber fortsatte att skriva tre mer verk i genren: Le Dieu et la bayadère (1830), Gustave III (1833) och Le Lac des fées (1839). Men deras berömmelse skulle toppas av den grand opéra till vilken Scribe bidrog med librettot: Meyerbeers Robert le Diable (1831), Les Huguenots (1836) och Halévys La Juive (1835).

Men Aubers pionjärverk skulle komma att fånga den unge Richard Wagners intresse. Wagner var ivrig att skapa en ny form av musikdrama. Han noterade att i La Muette de Portici; "arior och duetter var knappast skönjbara, och med undantag för en enda prima donna-aria i första akten, var inte heller skrivna sådana; i varenda stund var det ensemblen som helhet som skapade uppmärksamhet och engagerade...".[21]

Referenser

redigera
  1. ^ Tamvaco 2000, s. 1273. Till exempel framförde Covent Garden den på engelska som Masaniello; or, The Dumb Girl of Portici den 4 maj 1829 (Loewenberg 1978, kolumn 712) och på italienska som Masaniello den 10 mars 1849 (Tamvaco 2000, s. 957). Den fick titeln Mazaniello vid vissa repetitioner på Parisoperan (Lajarte 1878, p. 129).
  2. ^ Henri Suhamy, Sir Walter Scott, Fallois, 1993, s. 340.
  3. ^ Herbert Schneider: La Muette de Portici Arkiverad 16 maj 2008 hämtat från the Wayback Machine. Grove Music Online.
  4. ^ [a b] Pougin 1880; Chouquet 1889; Tamvaco 2000, pp. 87, 619; Cooper & Ellis 2001. Andra källor namnger François Habeneck som dirigent: Parouty; Wolff 1962, s. 152; Casaglia 2005.
  5. ^ Hibberd (2003), 154
  6. ^ citerat i Hibberd (203), 150
  7. ^ Wagner (1966) 53
  8. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773–1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  9. ^ Slatin, s. 47
  10. ^ Mallinson, 54.
  11. ^ Slatin, s. 60
  12. ^ Slatin, s. 50
  13. ^ Slatin, s. 53-54
  14. ^ Reniue, s. 744.
  15. ^ Scribe 1875, p. 26.
  16. ^ Schneider 1992; Oxford Music Online (subscription required).
  17. ^ Auber 1828 ("Personnages").
  18. ^ Kutsch & Riemens 2003, s. 3763; Tamvaco 2000, s. 87. Tamvaco nämner sångaren vid det fulla namnet Antoine-Nicolas-Thérèse Prévost (s. 1287).
  19. ^ Tamvaco 2000, s. 87, listar Pouilley i Morenos basroll. På sidan 1286 nämner Tamvaco sångaren vid det fulla namnet Charles-Louis Pouilley men klassificerar honom som tenor. Gourret 1982, s. 60, bekräftat att sångaren Pouilley var en bas, och nämner också att han anställdes vid teatern 1809. Tomvaco nämner också att teatersällskapet anställde en sopran, Mme Pouilley, som var hans hustru. Casaglia skriver att sångaren hette Beltrame Pouilley, möjligen ett skrivfel.
  20. ^ Tamvaco 2000, s. 87, 1270.
  21. ^ Parker, s. 143–145

Källor

redigera
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 11-12. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 
  • The New Penguin Opera Guide. London: Penguin Books. 1997. ISBN 0-140-51475-9 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Auber, Daniel (1828). La muette de Portici, full score. Paris: E. Troupenas. OCLC 21809057. Copy at Gallica.
  • Casaglia, Gherardo (2005). "La muette de Portici, 29 Febbraio 1828", Almanacco Amadeusonline. Retrieved 23 March 2015.
  • Chouquet, Gustave (1889). "Valentino, Henri Justin Armand Joseph", vol. 4, p. 214, in A Dictionary of Music and Musicians, 4 volumes. London: Macmillan.
  • Cooper, Jeffrey; Ellis, Katharine (2001). "Valentino, Henri Justin Armand Joseph" in The New Grove Dictionary of Music and Musicians, 2nd edition, edited by Stanley Sadie. London: Macmillan. ISBN 9781561592395 (hardcover). OCLC 419285866 (eBook).. Also Oxford Music Online (subscription required).
  • Gourret, Jean (1982). Dictionnaire des chanteurs de l'Opéra de Paris. Paris: Albatros. View formats and editions at WorldCat.
  • Hibberd, Sarah, "La Muette and her context", in The Cambridge Companion to Grand Opera (Ed.) David Charlton, Cambridge, 2003.
  • Kutsch, K. J. och Riemens, Leo (2002). Großes Sängerlexikon (fourth edition, in German). Munich: K. G. Saur. ISBN 9783598115981.
  • Lajarte, Théodore de (1878). Bibliothèque musicale du Théâtre de l'Opéra, volume 2 [1793–1876]. Paris: Librairie des Bibliophiles. Copy at Google Books.
  • Loewenberg, Alfred (1978). Annals of Opera 1597–1940 (third edition, revised). Totowa, New Jersey: Rowman and Littlefield. ISBN 9780874718515.
  • Macdonald, Hugh (2001). "Daniel Auber", pp. 24–26, in The New Penguin Opera Guide, edited by Amanda Holden. New York: Penguin Putnam. ISBN 0-14-029312-4
  • Mallinson, Vernon. Belgium, Praeger, 1970.
  • Mondelli, Peter (2013). "The Sociability of History in French Grand Opera: A Historical Materialist Perspective", in 19th Century Music vol. 37, no. 1.
  • Parker, Roger, The Oxford Illustrated History of Opera, Oxford University Press, 1994
  • Parouty, Michel, Booklet notes to the Fulton recording
  • Pougin, Arthur (1880). "Valentino (Henri-Justin-Joseph)", pp. 597–598, in Biographie universelle des musiciens et Bibliographie générale de la musique par F.-J. Fétis. Supplément et complément, vol. 2. Paris: Firmin-Didot. View at Google Books.
  • Renieu, Lionel, L'Histoire des Théâtres de Bruxelles: depuis leur origine jusqu'à ce jour, Duchartre & Van Buggenhoudt, 1928.
  • Schneider, Herbert (1992). "Muette de Portici, La", vol. 3, pp. 505–507, in The New Grove Dictionary of Opera, edited by Stanley Sadie (London) ISBN 0-333-73432-7
  • Scribe, Eugène (1875). Oeuvres complètes: Operas, Ballets. Paris: E. Dentu. Copy at HathiTrust; copy at Google Books.
  • Slatin, Sonia. "Opera and Revolution: La Muette de Portici and the Belgian Revolution of 1830 Revisited", Journal of Musicological Research 3 (1979), 45-62.
  • Tamvaco, Jean-Louis (2000). Les Cancans de l'Opéra. Chroniques de l'Académie Royale de Musique et du théâtre, à Paris sous les deux restorations (2 volumes, in French). Paris: CNRS Editions. ISBN 978-2-271-05685-6.
  • Wagner, Richard (trans: W. Ashton Ellis), Prose Works, Vol. 5, New York, 1966
  • Warrack, John and West, Ewan, The Oxford Dictionary of Opera New York: Oxford University Press: 1992 ISBN 0-19-869164-5
  • Wolff, Stéphane (1962; reprint 1983). L'Opéra au Palais Garnier (1875–1962). Paris: Deposé au journal L'Entr'acte OCLC 7068320. Paris: Slatkine (1983) ISBN 9782050002142.

Vidare läsning

redigera
  • Auber, Daniel François Esprit; Scribe, Eugène; Delavigne, Germain (1836). Den stumma från Portici : Opera i fem akter. Stockholm. Libris 10041191 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Den_stumma_från_Portici&oldid=55870800”