Lärarhögskola
Lärarhögskola var en svensk högskoleform för lärarutbildning från 1956 till 1977. I Sverige infördes lärarhögskolor i Stockholm 1956, i Malmö 1960, i Göteborg 1962, och i övriga Sverige 1968. Lärarhögskolorna infördes för att utbilda lågstadielärare, mellanstadielärare och högstadielärare. De ersatte de tidigare förskoleseminarierna, folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
I och med högskolereformen i Sverige 1977 införlivades lärarhögskolorna i högskolor och universitet som lärarutbildningar. Reformen var genomgripande: lärarhögskolorna låg tidigare under Skolöverstyrelsen med en stark centralstyrning, men hamnade nu under Universitetskanslerämbetet [1] som hade en mer decentraliserad ordning. Vid samma tidpunkt togs närmare 25 andra högskolor bort på ett liknande sätt, som en anpassning mot omvärlden och internationell standard. Som begrepp lever dock uttrycken kvar hos en del av dem som utbildat sig på de efterföljande institutitioner som ersatte skolorna.
Lärarhögskolan i Stockholm sammanslogs 1977 med Gymnastik- och Idrottshögskolan och bildade Högskolan för lärarutbildning i Stockholm (HLS). Idrottshögskolan i Stockholm utbröts 1993 åter som egen högskola och därefter[när?] återtogs det gamla namnet Lärarhögskolan i Stockholm. Genom att 2008 införlivas i Stockholms universitet upphörde även denna separata högskola för lärarutbildning. Utbildning och forskning som rör läraryrket är dock särskilt omnämnt i Högskolelagen, vari framgår att ansvaret för lärarutbildning skall ligga på ett s.k. särskilt organ vid respektive högskola.
Noter
redigera- ^ UKÄ omvandlades samma år till Universitets- och Högskoleämbetet och har därefter omvandlats till flera mindre myndigheter, bl.a. Kanslersämbetet, Verket för högskoleservice och Högskoleverket samt, från 1 januari 2013, Universitetskanslersämbetet och Universitets- och högskolerådet