Öroninflammation

	Öroninflammation
	Latin: otitis
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	H65-H67
ICD-9	381-382
DiseasesDB	29620 serous,; 9406 suppurative
Medlineplus	000638 acute, 007010 with effusion, 000619 chronic
eMedicine	emerg/351 ; ent/426 complications

Uppslagsordet ”Örsprång” leder hit. För Curt Tallroths och Olov Johanssons album, se Örsprång (album).

Med öroninflammation menas ofta en så kallad akut mediaotit (latin: otitis media), en inflammation av mellanörat, utrymmet mellan trumhinnan och innerörat. Denna mediaotit är en av två sorters öroninflammationer som är vanlig orsak till öronvärk. Den andra är extern otit – inflammation i den yttre hörselgången utanför trumhinnan.

Etiologi

Inflammationen i mellanörat är orsakad av en bakteriell infektion, oftast av pneumokocker, i andrahandsfall Haemophilus influenzae (icke att förväxla med influensavirus), och är vanligen sekundärt till virusinfektion i övre luftvägarna.^[1] Moraxella och grupp A-streptokocker och övriga bakterier är mer ovanliga agens.^[2]

Diagnostik

Kliniskt ser man öronvärk, feber (särskilt hos yngre barn), eventuellt trumhinneperforation och nedsatt hörsel.^[1]^[3]

Öronömhet kan möjligen kontrolleras som grovtest vid misstanke om mellanöreinflammation, men för diagnos krävs inspektion av trumhinnan med otoskop eller öronmikroskop. Enligt svenska behandlingsriktlinjer graderas den diagnostiska säkerheten i tre nivåer: Säker diagnos, osäker diagnos och sannolikt inte mellanöreinflammation. Tecken som anses tala för säker diagnos är om det kommer purulent (varblandad) sekretion ur örat eller om trumhinnan är chagrinerad (fiskfjällslik eller kärlinjicerad^[4]), perforerad eller om kombinationen buktande, rodnad och orörlig trumhinna föreligger. Vid normalställd men orörlig trumhinna som är matt eller färgförändrad eller om trumhinnan av olika skäl inte kan bedömas anses diagnosen vara osäker. Rörlig trumhinna eller normalfärgad men indragen trumhinna anses tala för annan diagnos.^[5]

De vanligaste differentialdiagnoserna är öronvärk sekundärt till viros och otosalpingit (icke varig vätska bakom trumhinnan) samt extern otit (hörselgångsinflammation).

Om varningstecken förekommer, som bland annat inkluderar påverkat allmäntillstånd eller tecken på mastoidit (inflammationsfynd över mastoidutskottet eller utstående öra), remitteras patienten akut till ÖNH-klinik eller barnklinik.^[5]

Behandling

Smärtstillande

Basen i behandlingen är i princip oavsett ålder behandling med vanliga smärtstillande läkemedel t.ex. paracetamol eller NSAID. Antingen som enskild behandling i väntan på spontanläkning eller i kombination med antibiotikabehandling.^[6] Högläge och näsdroppar kan lindra nästäppa om den blir påtaglig. Vid behandling av barn är det viktigt att ge tillräckligt med vätska, särskilt vid feber. Sötad dryck har god effekt vid rehydrering av lätt uttorkade barn.^[7]^[8]

Antibiotikabehandling

Under vissa förutsättningar är spontanläkningsfrekvensen under barndomen efter spädbarnsåret (ungefär 1–12 års ålder) så pass hög och nyttan med antibiotikabehandling så tveksam att den endast i undantagsfall rekommenderas med tanke på risk för biverkningar och ökad antibiotikaresistens.^[9] Den generella regeln är att endast behandla säker mediaotit förutsatt att riktlinjerna talar för det och undvika antibiotika vid osäker mediaotit eller annan diagnos.^[5]

Förutsättningar för antibiotika beroende på ålder

Spädbarn under 1 års ålder och vuxna över 12 års ålder ska alltid behandlas med antibiotika
Barn mellan 1 och 12 års ålder behandlas endast i undantagsfall, spontanläkningen är oftast god
Barn upp till 2 års ålder behandlas alltid med antibiotika vid dubbelsidig otit

Förutsättningar för antibiotika oavsett ålder

Utebliven spontan förbättring efter 2-3 dygn
Uttalad smärta trots adekvat behandling med smärtstillande
Nedsatt immunförsvar (om verifierat)
Vissa skador på ansiktsskelett, missbildningar, hörselnedsättning sedan tidigare, cochleaimplantat, känd mellanöresjukdom eller operation

Antibiotikabehandling i Sverige

Det rådande resistensläget medger fortfarande behandling med PcV i första hand. Amoxicillin kan väljas främst vid recidiv eller terapisvikt. Vid typ-1 allergi mot penicillin används ofta erytromycin.

Bestående symtom

Många fler sjukdomar än öroninflammationer kan orsaka öronsmärta inklusive kronisk otosalpingit, som också kallas för sekretorisk mediaotit (SOM). Här är en ovanlig differentialdiagnos som måste uteslutas cancer. Oförklarlig bestående öronsmärta eller hörselnedsattning efter flera veckor skall följas upp av otolaryngolog (ÖNH-doktor). Öroninflammation är väldigt vanligt under barndomen, i genomsnitt kan ett barn ha två eller tre inflammationer om året, nästan alltid i samband med en förkylning eller motsvarande. Återkommande öroninflammationer kan bero på avsaknad av normalflora. Den vanligaste förebyggande behandlingen vid återkommande mellanöreinflammation är insättande av ventilerande plaströr i själva trumhinnan. Plaströren som sättes i narkos i trumhinnan kallas också för transmyringeal dränage (TMD). Enligt SBU rapporten "Rörbehandling vid inflammation i mellanörat" ^[10] från 2008 får ca 10000 barn i Sverige varje år behandling med ventilationsrör.

Ungefär 5 % av alla barn kan sägas tillhöra gruppen öronbarn, med återkommande infektioner. Barn som får sin första otit före 6 månaders ålder har förhöjd riska att bli öronbarn.^[2]

Ovanliga komplikationer

Ovanliga komplikationer till öroninflammation är hörselnedsättning, labyrintit (inflammation av innerörat), mastoidit (infektion i kraniet bakom örat) och meningit (hjärnhinneinflammation).