De apporterande hundarna korsades fram och renavlades under 1800-talet i England och på Nordamerikas nordöstra kust. De avlades fram för att kunna användas vid jakt på sträckande sjöfåglar samt vid klappjakter; det vill säga jakt där man lägger ner ett stort antal vilt på kort tid och där jakthundar vanligen inte kommer till användning. Eftersom de apporterande hundarna har ett nedärvt ointresse för levande, oskadat vilt, är de även värdefulla som eftersökshundar.
Andra grupper av hundraser som är specialiserade på apportarbete av olika slag är vattenhundar och stötande hundar, som även de ingår i gruppen stötande och apporterande hundar, samt de kontinentala stående fågelhundarna.
