Hoppa till innehållet

Konsensus

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Koncensus)
För begreppet konsensus i finländsk politik, se Konsensuspolitik. För det lokala politiska partiet i Vadstena, se Konsensus (parti).

Konsensus är överenskommelse inom en grupp människor. Ordet konsensus syftar dels på själva överenskommelsen, dels den teori och de handlingssätt som används för att uppnå denna överenskommelse.[1]

Ibland sägs att ett beslut som tagits i konsensus, är ett beslut som uppnåtts i enighet. Det behöver dock inte alltid innebära att alla tycker exakt lika. Även i en vanlig majoritetsdemokrati accepterar man beslut som fattats genom omröstning även om man själv hade en annan åsikt. Skillnaden ligger i att konsensusbeslut i allmänhet tas kring förslag som alla kan acceptera även om det fattade beslutet inte är någons egentliga förstaförslag, medan vanliga majoritetsomröstningar gärna tar beslut som en majoritet är för men en avsevärd minoritet starkt motsätter sig. Konsensusbeslut består sålunda ofta av kompromisser.

Till processen för att uppnå konsensus hör en seriös behandling av varje gruppmedlems åsikt, och kollektivets tro på varje medlems rätt att besluta om sina handlingar. I idealfallet strävar de som önskar genomföra ett visst beslut efter att höra åsikter från de som är emot förslaget, eftersom de litar på att den debatt som följer kommer att förbättra det beslut som senare fattas. Det händer sällan att ett konsensusbeslut kan uppnås utan att det är den grupp som är emot förslaget, som fäller avgörandet. Till teorin om konsensusbeslut hör också att beslutsprocessen utförs på ett sådant sätt att så liten skada som möjligt åsamkas de mellanmänskliga relationerna.[källa behövs]

Baksidan av konsensuskultur kan vara att den skapar anpassning och kan skapa rädsla för konflikter. Vidare kan konsensuskultur skapa minskat utrymme för nytänkande och ofta även moralisk hållningslöshet.[2]

  1. ^ ”Konsensus”. www.ne.se. NE.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/konsensus. Läst 24 juni 2020. 
  2. ^ Pihl, Emma (2012). Konfliktkompetent ledarskap. sid. 35. ISBN 978-91-47-09691-6