Makalös
| Makalös De la Gardieska palatset | |
 Makalös på ett kopparstick av Sigismund von Vogel 1647. | |
| Plats | Söder om Kungsträdgården, Stockholm |
|---|---|
| Våningar ovan jord | 5 |
| Byggstart | 1635 |
| Färdigställd | 1643 |
| Status | Rivet efter brand 1825 |
| Byggherre | Jakob De la Gardie |
| Arkitekt | Hans Jacob Kristler |
Makalös, senare Arsenalen, var det gängse namnet på De la Gardieska palatset i den då nya stadsdelen Norrmalm norr om Norrström och söder om Kungsträdgården i Stockholm, vid platsen för nuvarande Karl XII:s torg. Palatset uppfördes 1635–1643.[1] Palatset Makalös var Sveriges mest omtalade palats samt ett av Nordens rikast utsmyckade privatpalats.
Sedan Karl XI genom reduktionen 1680 indragit hela tomten till kronan, uppläts palatset till arsenal och kallades därefter Arsenalen. Byggnaden inreddes 1793 till lokal för Arsenalsteatern. Huset brann ned till grunden 1825.
På 1740-talet kallades gatan vid Makalös för Arsenalsgatan eller Södra Trädgårdsgatan efter läget vid Kungsträdgården. Från 1807 hette gatan Arsenals Gatan och sitt nuvarande namn, Arsenalsgatan, fick den 1857.[2]
Byggnaden
[redigera | redigera wikitext]
Palatset började byggas på 1630-talet vid dagens Karl XII:s torg på östra delen av den gamla kungliga stalltomten, som möjligen hade överlämnats av Gustav II Adolf till riksmarsken Jakob Pontusson De la Gardie. Norrströms strandlinje gick vid den tiden högre upp mot norr och den nya byggnaden placerades med sin södra fasad alldeles intill vattnet. Byggnadens huvudfasader orienterades mot Kungsträdgården i norr och mot Norrström i söder. Det var första gången i Stockholm som läget vid vattnet utnyttjades estetiskt i stadsbilden.
År 1630 kontaktade De la Gardie arkitekten och byggmästaren Hans Jacob Kristler från Strassburg eller Thorn. Kristler stod för utformandet av hela bygget, allt från dess komposition till plan och detaljutsmyckning. Denne ansvarade även för ombyggnaden av Tyska kyrkan och utformandet av Jacobsdal. Palatset uppfördes 1635 till 1642 och vilade på 18 000 träpålar. Det var fem våningar högt med ett lusthus längst upp. Det var byggt i tegel och sten och hade ett koppartak med fyra torn och en trappa ned mot vattnet. Portalerna pryddes av kanoner huggna i sten. Byggnaden var översvallande rikt försedd med dekorativ stenhuggarkonst, skulpturer, fönsterinramningar, kartuscher och maskaroner. Vid bygget deltog flertalet av de kända mästarna och deras gesäller med sin yrkesskicklighet.
Både insidan och utsidan utsmyckades av ett stort antal konstnärer och hantverkare av tidens absoluta elit, de kom mestadels från Tyskland. Palatset var 47 meter långt och 28 meter brett. Det bestod av källare samt två våningar, tre vindsetage och ett litet lusthus med altan på taket. Det sägs att det vilar på artontusen pålar.[3] Invändigt fanns stuckarbeten, plafondmålningar, gobelänger, stenarbeten som öppna spisar samt mängder av porträtt av samtida kungar, furstar men även fältherrens motståndare från krigsskådeplatserna i norra Europa. Med sina många burspråk, de framträdande hörntornen och sina kolonnburna loggior bröt palatset på ett anmärkningsvärt sätt mot den påvra omgivningen. En del av utsmyckningen går igen i det konstnärliga programmet i Kungsträdgårdens tunnelbanestation.
Arkitektoniskt och storleksmässigt saknade huset motsvarigheter i Sverige; för att finna något liknande får man söka i den samtida högreståndsbebyggelsen bredvid Warszawas slott i Warszawa och i Italien. Byggnaden fick i folkmun namnet "Makalös", men i familjens egna handlingar kallas byggnaden uteslutande "Stora huset". Bostadsdelen låg i bottenvåningen, över denna låg festsalen (piano nobile), sedan följde dans- och musikvåningen och på fjärde och femte planen låg förrådssalar och rustkammare. I källarvåningen förvarades och tillagades maten. Ekonomibyggnader, stall och trädgårdar är på kartor utsatta norr om byggnaden.
Jakob De la Gardie dog 1652 och hans änka, Ebba Brahe, flyttade till Louis De Geers palats på Götgatan, uppfört två år tidigare av Louis de Geer. Makalös, liksom de omfattande egendomarna i Sverige och Finland ärvdes av sonen Magnus Gabriel De la Gardie, vars byggverksamhet och intresse för konst och litteratur kostade honom enorma summor. År 1684 drabbades han av reduktionen och merparten av hans slott och gods drogs in utom Venngarn, där han dog 1686.
Arsenal och teaterbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
I Kronans ägo blev Makalös först sädesmagasin, sedan arsenal och livrustkammare under mer än etthundra år. Som arsenal var byggnaden förvaringsutrymme för artilleripjäser, artillerimateriel och vapen. Som livrustkammare var byggnaden det svenska kungahusets förråd av dräkter, rustningar och vapen. Delar av samlingarna flyttades på 1660-talet till Drottning Kristinas lusthus vid Kungsträdgården och på 1690-talet flyttades dessa föremål och resterande föremål från slottet till palatset Makalös, som därigenom fick namnet Arsenalen. Samlingarna kom därefter att flyttas runt mellan olika platser, bland andra Fredrikshovs slott och Arvfurstens palats.
Gustav III bestämde att byggnaden skulle göras om till teater. Ombyggnaden till Dramatiska teatern ägde rum 1793 efter ritningar av Johan Schef (1740–1797), maskinist vid Gustavianska operahuset, som stod för teatermaskineriet, medan arkitekten var Carl Fredrik Sundvall (1754–1831). Salongen var i början ljusblå med vita ornament, men renoverades 1812 till rött och guld. Den hade tre logerader och en stor kunglig loge, övre och nedre amfiteater samt parkett. Scenens maskineri var för sin tid mycket avancerat. Hela Kungsträdgården hade genom ett Kungligt brev av Karl XIV Johan den 26 mars 1822 döpts om till Carl XIII:s torg.[4] På teatern uppfördes många av tidens populära pjäser.
Under perioden 1793–1825, då teatern fanns i de la Gardieska palatset Makalös, kallades byggnaden bland annat Arsenalsteatern eftersom huset Makalös innan ombyggnaden till teater 1793 hade varit arméns arsenal. Ombyggnaden 1793 kostade 24 000 riksdaler och betalades ur konung Gustav III:s handkassa.
Branden 1825 och efter branden
[redigera | redigera wikitext]Under en föreställning av Kotzebues drama "Redlighetens seger öfver förtalet" den 24 november 1825 märktes röklukt på scenen under pågående föreställning. Från scenen underrättade skådespelaren Lars Hjortsberg publiken om elden och manade den att utrymma salen "i god ordning". Alla åskådare undkom oskadda, trots att teatern bara hade en smal utgång uppkom ingen panik. Branden skördade ändå tre dödsoffer bland tjänstefolket. För att följa traditionsbundenheten tjänstgjorde kungen, Karl XIV Johan, som högsta brandbefäl vid eldsvådor i Stockholm. Såväl den dramatiska branden som släckningsarbetena finns återgivna i samtida tryck och målningar.
Skadorna efter branden var omfattande, endast rykande och svartbrända murar stod kvar. Ruinen fick vara kvar en tid, minst tre år som Axel Fredrik Cederholms illustrationer från pågående uppröjningsarbeten år 1828 visar. Slutligen förvärvades ruinen av en byggmästare som bortskaffade resterna och avröjde marken.
Några stenskulpturer togs till vara; vissa murades in i privathus medan huvuddelen hamnade på museer, bland annat på Nordiska museet som på 1930-talet överförde dem till Stadsmuseet i Stockholm. En liten del av palatsets exteriör finns idag inmurad i en bro inne på Kulturen i Lund. För att påminna om Makalös ursprungliga plats lät man uppsätta skulpturavgjutningar i tunnelbanestationen vid Kungsträdgårdens södra del, delvis under den gamla Makalöstomten. Någon ny byggnad uppfördes aldrig mer på denna plats.
- Branden och efter branden
-
Branden, gouache av Axel Fredrik Cederholm, 1825. -
Branden, färglitografi av C. von Schéele efter teckning av Carl Samuel Graffman, 1825. -
Efter branden, gouache av Axel Fredrik Cederholm, 1828. -
Efter branden, gouache av Axel Fredrik Cederholm, 1828.
- Bevarade byggnadsdelar efter Makalös
-
-
-
Växtornament (Stadsmuseet i Stockholm). -
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Enligt Nationalencyklopedin, band 12. NF har andra uppgifter, och Hamberg är mer svävande på målet när det gäller exakta årtal
- ^ Stockholms gatunamn, 1992.
- ^ ”Makalös från palats till teater via arsenal.”. Arkiverad från originalet den 2 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190102050758/http://formbarabloggen.formbarabyran.se/2016/08/07/makalos-fran-palats-till-teater-via-arsenal/. Läst 2 januari 2019.
- ^ Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Nationalencyklopedin
- Per Gustaf Hamberg (1994). Sven Sandström. red. Konsten i Sverige, band 1. Stockholm: Norstedts. sid. 351 f
- Delagardeiska palatset i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
Litteratur
[redigera | redigera wikitext]- Göran Axel-Nilsson (1984). Makalös : fältherren greve Jakob De la Gardies hus i Stockholm. Stockholm: Liber. https://stockholmskallan.stockholm.se/skblobs/e1/e1e35f7b-4b30-484f-8ebd-f5d21b654d29.pdf
- Ohlsson, Martin A. (1951). ”Makalös”. Stormaktstidens privatpalats i Stockholm: med en utblick över följande sekler. Stockholm: Forum. Libris 796716. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/9253post=132
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Makalös.- Såsom ovan nämnts har Göran Axel-Nilsson författat en monografi om palatset Makalös och dess ägare under 1600-talet, utgiven i Stockholms stads skriftserie Monografier utgivna av Stockholms stad. Monografin, hela boken, finns att läsa som pdf-fil från Stockholmskällan. Länken är: Makalös - Fältherren Jakob De la Gardies hus i Stockholm. Boken är: Makalös : fältherren greve Jakob De la Gardies hus i Stockholm. Monografier utgivna av Stockholms stad, 51. Stockholm: Liber Förlag. 1984. Libris 7268456. ISBN 91-38-72612-2. https://stockholmskallan.stockholm.se/skblobs/e1/e1e35f7b-4b30-484f-8ebd-f5d21b654d29.pdf
- En sida om palatset och branden
- Tore Hartung: Makalös - De la Gardies praktfulla palats i Stockholm
