Hoppa till innehållet

Paleolitikum

Den här artikeln finns i uppläst version
Från Wikipedia

Den här sidan är nominerad till att antingen bli uppgraderad, nedgraderad eller förlora sin status som utvald kvalitet. Vad tycker du? Gör din åsikt hörd!

Observera att du måste vara registrerad användare för att få delta i omröstningen. Du kan dock delta i diskussionen även som icke-registrerad användare.

Paleolitisk konst från grottan Apollo 11 i Namibia.

Den arkeologiska perioden Paleolitikum, eller äldre stenåldern (latiniserad ordbildning av grek. παλαιός palaios ’gammal’ och λιθικός lithikós ’som rör stenar’) inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 f.Kr., den senaste istidens slut.[1] Paleolitikum är den första av stenålderns underavdelningar och delas i sin tur in i tidig-, mellan- och senpaleolitikum. Paleolitikum definieras som den tid under vilken människan utvecklades. Artikeln ger därför en översiktlig bild av människans utveckling under paleolitikum. Utvecklingen av människan har ett samband med utvecklingen av klimatet under pleistocen. Klimatet under pleistocen utmärks av istider och torkperioder i Afrika båda med stor betydelse för människans utveckling och spridning över jordens kontinenter. Stenhantverket var en viktig del av utvecklingen under paleolitikum där utvecklingen gick från att först använda själva kärnan som redskap sedan avslagen först i form av skivor och sedan i form av spån.

Kronologi

[redigera | redigera wikitext]
Paleolitikum
Kronologi
Stenteknologi

Tidigpaleolitikum

[redigera | redigera wikitext]

Tidigpaleolitikum varar mellan cirka 2 500 000 och 250 000 f.Kr. Det är den äldsta delen av stenåldern och således den första tiden i människans historia som kulturvarelse. Det är under denna epok i den arkeologiska tidsindelningen som den första människoarten börjar utnyttja och framställa stenverktyg. Den första mycket enkla verktygstraditionen benämns Oldowan efter fyndplatsen Olduvai i Tanzania.[2] Efter hand utvecklas en handkilskultur, Acheuléenkulturen, som dateras till mellan 1,65 miljoner och 100 000 år sedan.[3] Sådana fynd har gjorts vid Turkanasjön i Kenya.[4]

Den första människoart som tillverkade stenföremål var troligen Homo habilis.[5] Stenverktygens främsta funktion var förmodligen som hjälp vid slakt av djur. Stenverktygens inträde i det arkeologiska fyndmaterialet hänger därmed sannolikt samman med en förändrad diet hos förmänniskorna.[6] Från början var de tidigpaleolitiska människorna troligen asätare, men efter hand tycks jakten ha ökat i betydelse.[1] Vid Olduvai har man påträffat lämningar som visar att åtminstone Homo erectus, men troligen också Homo habilis, använde stenverktyg till att stycka djurkroppar. Man har nämligen funnit benrester med tydliga skrapmärken från stenverktyg på den platsen.[7] Andra intressanta fynd som gjorts i relation till jakt är något yngre. I Tyskland har man påträffat spjut tillverkade helt i trä (alltså utan stenspetsar), troligen tillverkade av Homo heidelbergensis för 400 000 år sedan. På samma plats där spjuten påträffades hittade man också rester efter hästar, som troligen är det byte som jagades med dessa träspjut.[8] Det kan inte uteslutas att liknande spjut använts av andra förmänniskor redan tidigare under förhistorien eftersom så gamla träföremål endast bevaras under mycket exceptionella förhållanden.

Elden kan man ha lärt sig att använda redan för 1,5 miljoner år sedan, att döma av brända djurben funna i en grotta i Swartkrans i Sydafrika. Detta fynd gjordes 1988 och är ännu omdiskuterat. Tidigare sattes gränsen för eldanvändning till för cirka 500 000 år sedan.[9] Att fyndet är omdiskuterat som bevis beror på att det är svårt att skilja märken av naturlig eld från sådana spår som mänskligt kontrollerad eld ger. Benen från Swartkrans visar dock tecken på att ha tillagats under en längre tid. De är intressanta eftersom de är de tidigaste tecknen som finns på att människans förfäder kan ha kontrollerat elden. Elden kan därmed ha varit en naturlig del av arten Homo erectus hela historia.[10]

Mellanpaleolitikum

[redigera | redigera wikitext]
Två klippskjul vid Le Moustier i södra Frankrike har givit namn åt Moustérienkulturen.

Mellanpaleolitikum är den andra av de tre paleolitiska perioderna. Perioden varar, mycket ungefärligt, mellan 250 000 och 40 000–30 000 f.Kr. Stora skillnader i datering föreligger dock mellan olika regioner.

Jakt och insamling av ätliga växter var fortfarande det viktigaste näringsfånget och det är även möjligt att man rökte eller torkade kött för att bevara det. Under denna period finns också de äldsta tecknen på att man började använda skaldjur till föda. Detta är känt från en fyndplats vid Pinnacle Point i Sydafrika.[11]

Från denna period stammar också de första tecknen på konstnärlig verksamhet. Ett exempel på detta är fynd från Sydafrikas sydkust (även det från Pinnacle Point), där man har hittat spår av modifierade pigment av röd ockra.[11] Troligen användes denna ockra till kroppsmålning. Vidare är det från mellanpaleolitikum som den första klippkonsten stammar. Sådana konstyttringar tyder på att man hade ett utvecklat symboliskt tänkande.

Den moderna människan separerades från andra människoarter under mellanpaleolitikum. Fossil och genetiska beräkningar pekar på att detta skedde för omkring 150 000–200 000 år sedan.[12]

Två kulturgrupper är huvudsakligen kända från mellanpaleolitikum: Moustérienkulturen och Ateriankulturen.[13][14]

Kända fyndplatser från denna tid är:

Moustérienkulturen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Moustérienkulturen

Denna arkeologiska kultur, som fått namn efter ett par fyndrika klippskjul vid Le Moustier i södra Frankrike[15], hänger samman med neandertalmänniskan, Homo neanderthalensis. Tidiga varianter av neandertalarna fanns i Europa redan för 350 000 år sedan och den "klassiska" neandertalaren existerade från omkring 200 000 fram till för 30 000 år sedan. Denna hominid förekom i stora delar av Europa och även i Mellanöstern samt Centralasien. Mest kända är dock neanderthalarna för sin utbredning i Europa.

Bland fyndmaterialet som påträffats från kulturgruppen märks bland annat små handyxor, redskap tillverkade med avslagsteknik, som skrapor och triangulära spetsar som troligen använts som knivar. Man har också påträffat runda kalkstenar som man tror använts som bola.[15] Utmärkande för den materiella kulturen på Moustérienlokaler är Levalloistekniken.[13]

Religiöst eller rituellt beteende kan ha uppkommit under mellanpaleolitikum, vilket visas av förmodat avsiktliga begravningar. Tolkningen av dessa gravar har dock ifrågasatts på senare år och endast på två ställen kan man med säkerhet konstatera att gropar med branta sidor har grävts för att gravlägga de döda. Dock kan man inte vara säker på att avsiktlig gravläggning är synonymt med religiösa föreställningar. Även äldre teorier om björnkult under denna period har avfärdats.[16]

Ateriankulturen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Ateriankulturen

Afrika uppvisar en delvis annorlunda stenteknologi än Europa under mellanpaleolitikum, sannolikt beroende på att kontinenten redan dominerades av tidiga Homo sapiens och inte neanderthalare. Här förekommer under denna period tillslagningstekniker som når Europa först med vår arts invandring under senpaleolitikum. Aterianska stenverktyg tillverkades med en sofistikerad teknik där man för första gången preparerat en kärna från vilken man sedan slår avslag, vilket tillåter en mera kontrollerad produktion av spån (Levalloisteknik). Dessa skaftades ibland och kunde användas i sammansatta verktyg. I Östasien förekommer föremål av bambu under denna period.[1] Vid Pinnacle Point på Sydafrikas sydkust har man hittat 164 000 år gamla stenredskap tillverkade med Levalloisteknik och på samma plats har även upptäckts skrapor i varierande storlekar.[11]

Senpaleolitikum

[redigera | redigera wikitext]
Hornföremål från Magdalénienkulturen

Senpaleolitikum varar mellan cirka 40 000 och 10 000 f.Kr. och inleds med den moderna människans (Homo sapiens, Cro-Magnonmänniskan) invandring till Europa.[1] Från denna tid är flera kulturgrupper kända, bland annat Gravettiankulturen, Magdalénienkulturen och Ahrensburgkulturen. Från Magdalénienkulturen kommer de kända Venusfigurinerna och ben- och hornredskap. De är ofta dekorerade, vilket visar på konstens betydelse under denna period. Man gravlade också sina döda under denna tid och man har hittat spår av rödockra vid utgrävningar av sådana gravar. Smycken, vapen och dräktdetaljer följde också de döda i gravarna.[16] Från denna tid finns belägg för de första riktigt långa transporterna av råmaterial, där man kunde frakta eller stegvis utbyta saker över 1 000 kilometer.[1] Homo sapiens samexisterade med neanderthalarna under tusentals år i Europa innan den senare arten av oklara skäl dog ut.

Cro-Magnonmänniskan använde alltså sofistikerade stenverktyg, målade grottmålningar och tillverkade venusfiguriner.[17][18][19] Denna utveckling i övergången mellan mellanpaleolitikum och senpaleolitikum har kallats den senpaleolitiska revolutionen. Denna revolution inkluderar dock inte Neanderthalmänniskorna som fortsatte att använda Moustérienteknologin.

Från senpaleolitikum kommer också de tidigaste beläggen för organiserade boplatser. Hur många människor som levt i olika regioner är svårt att svara exakt på. Inom arkeologin talar man om begreppet ”carrying capacity”, som åsyftar de antal människor ett visst område kan föda. Säkerligen har mildare områden, som till exempel södra Frankrike, hyst betydligt flera människor än mindre gästvänliga områden närmare iskanten. Beräkningar visar att flera hundra personer kan ha levt mer eller mindre permanent i områden som Laugerie-Haute, Laugerie-Basse eller St. Christoph vid Vézèrefloden, medan tundraområdena kanske haft en tiondel av den befolkning som rymts i södra Frankrike (i tundraområdena räknar man med högst en individ per 10 kvadratkilometer).[20]

Under senpaleolitikum bedrev man troligen jakt med flera olika tekniker. Spjutet var, som vi redan sett, känt sedan länge. De äldsta tecknen på att pilbågen har använts härstammar dock från senpaleolitikum. Det finns belägg för att pil och båge har använts som jaktvapen i 20 000 år eller mer.[21]

Tidslinje

[redigera | redigera wikitext]

Paleolitikum börjar vid olika tillfällen på olika platser beroende på när människan kommer dit.

redigera


I områden täckta av inlandsis inträdde den äldre stenåldern senare. Nordeuropa befolkades cirka 10000[22]–9000[23] f.Kr, när isen drog sig tillbaka. Ibland sägs paleolitikum här avslutas runt 4100[22]–4000[23] f.Kr, men denna period noteras ibland som mesolitikum (mellanstenåldern); både paleolitikum och mesolitikum omnämns ibland som jägarstenåldern.[23] Därefter inträdde neolitikum (bondestenåldern), den yngre stenåldern.[23]

Människans utveckling

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Människans utveckling
Människans tänkta utvecklingsträd

För omkring sju miljoner år sedan gick schimpanserna och de varelser som föregick människan skilda vägar. Människosläktets tidiga utveckling skedde i Afrika, där alla fynd av fossil inom vår utvecklingsgren från cirka sju fram till två miljoner år sedan har gjorts. Australopitheciner antas av de flesta forskare vara släktet Homos stamfäder. A. afarensis och A. africanus är de arter inom släktet som är bäst beskrivna. Den ännu äldre arten A. Anamensis anses vare föregångare till de båda de förut nämnda Australopithecinerna. De hör till familjen Hominidae. Australopithecus africanus som var den art som hittades först och den ansågs då som en trolig stamfader till människan men det har senare ifrågasatts. De äldre arterna verkar mera troliga som ursprung för släktets Homo, och då var africanus bara en återvändsgränd på evolutionens träd. En av de tidigaste arterna av släktet Homo, Homo habilis, som levde i Afrika för 2,4 till omkring 1,4 miljoner år sedan har ibland ansetts vara Homo erectus förfader även om detta har också har blivit ifrågasatt[24]. Rudolfmänniskan levde samtidigt med Homo habilis och det är omstritt om det var en egen art eller om dessa fossil båda tillhörde Homo habilis som då måste vara en art med stor variationsbredd. Att de båda arterna tillhör släktet Homo är också omstritt. Den första arten som alla är överens om att den tillhörde släktet Homo var Homo Erectus även om några kallar den Homo ergaster i Afrika.

Skalle av Homo ergaster KNM-ER 3733 upptäckt av Bernard Ngeneo 1975 i Kenya.

För omkring 1,8 miljoner år sedan emigrerade H. erectus (ibland kallad Homo ergaster) från Afrika och spred sig till olika delar av Eurasien. Detta var första gången som förmänniskor lämnade Afrika. Fossila lämningar från dessa förmänniskor har bland annat hittats i Indonesien (Javamänniskan) och Kina (Pekingmänniskan). En fyndplats från senare tid som diskuterats mycket i vetenskapliga artiklar de senaste åren är Dmanisi i Georgien. Fossilen där som fått namnet Homo georgicus har bedömts vara 1,77 miljoner år gamla. Fyndens arttillhörighet är omstridd. Enligt upptäckarna pekar dessa fynd på att förmänniskor lämnade Afrika relativt kort tid efter att större hjärnor hade utvecklats[25]. När denna emigration exakt inträffade är omstritt men den nådde Kina tidigt.

Europa runt medelhavet och norrut till England, Frankrike södra Tyskland och Bulgarien befolkades tidigt men senare än Asien. Expansionen norrut i Europa begränsades troligen för att man inte hade full kontroll över elden. Studier av sediment i grottor i Europa indikerar ingen regelbunden användning av eld före  400,000 – c. 300,000 BP.[26] De människor som fanns i Europa har klassificerats som Homo Antecessor (Spanien), Homo Heidelbergensis men även som Homo Erectus.

För 350 000 år sedan fanns tidiga Homo neanderthalensis (neanderthalmänniskan, uppkallad efter en fyndort i Neandertal i Tyskland) i Europa och de västra delarna av Asien. Det har hittats enstaka fossil med "blandade" egenskaper som eventuellt skulle kunna vara korsningar av modern människa och neanderthalare[27], men dessa fynd är omstridda och tvetydiga. Flera undersökningar av fossilt neanderthal-DNA från mitokondrierna pekade å andra sidan entydigt på att neanderthalare inte är förfäder till dagens människor, utan en distinkt art som dog ut utan efterlevande[28][29][30]. När man undersökte DNA från cellkärnor gav det andra resultat. Under 2010 spreds nyheten i media att Svante Pääbo på Max Planck-institutet i Leipzig, tvärt emot sin egen hypotes, funnit att de två arterna korsats i någon mån innan vidare expansion. Svante Pääbo menar utifrån dessa resultat att två till fyra procent av den moderna människans arvsmassa kommer från neanderthalmänniskan. Detta gäller ej de människor som levde kvar i Afrika däremot resten av mänskligheten.[31]

Enligt Ut ur Afrika-hypotesen utvecklades den anatomiskt sett moderna människan, Homo sapiens, i Afrika. Sedan spred sig människan därifrån ut över världen och konkurrerade ut andra hominider [32]. Enligt denna teori, som är dominerande bland forskare i dag, härstammar alla nu levande människor från en isolerad grupp i Afrika; ett antal av dessa individer lämnade Afrika och från dem härstammar alla icke-afrikaner[12].

Fossila fynd visade att den anatomiskt sett moderna människan utvecklades för mindre än 200 000 år sedan[12]. Nya fynd har sedan flyttat tillbaka tiden för moderna sapiens tillblivelse till 300 000 år f.Kr. Mitokondrisk Eva antas ha levt för cirka 150 000 år sedan och Y-kromosoms-Adam för cirka 90 000 år sedan (se dessa artiklar för definitioner av begreppen). H. sapiens emigrerade till Eurasien och ersatte efter hand olika arter av förmänniskor. Den första vågen av utvandrare av moderna homo sapiens dog dock ut för cirka 90 000 år sedan. För 60 000-80 000 år sedan lämnade nya grupper Afrika. Via Etiopien lyckas en grupp ta sig över Röda havet till nuvarande Jemen. Kanske bestod denna grupp av endast 150 personer. Ättlingarna till dem nådde Sydostasien för 50 000 år sedan och Australien för 40 000 år sedan. Dessa tidsangivelser är osäkra och omtvistade och kommer säkerligen att revideras. De tidiga moderna människorna som kom till Europa kallas ofta Cro Magnon efter en fransk fyndplats, och moderna homo sapiens befolkade kontinenten lite mer än 40 000 år sedan. Detta innebär att moderna människor och neandertalare levde samtidigt under några tusen år i Europa.[33] Svante Päåbos forskningar har visat att moderna människor särskilt i Europa och Asien har neanderthalgener så det fanns sexeullt umgänge mellan arterna. Dock verkar det som att om avkomman var pojkar, var neandertalarnas Y-kromosomer inte kompatibla med moderna människor. Generna har således ärvts via kvinnor.

Tidpunkten för människans ankomst till Amerika har varit mycket omdiskuterad. Den klassiska teorin om Clovis first säger att de tidigaste spåren av människor är föremål från Cloviskulturen, bland annat spjutspetsar av typen funna vid Clovis, New Mexico i USA. Senare har det klargjorts att det finns fynd av mänsklig närvaro i Amerika som är äldre än Cloviskulturen [34].

Denna tidslinje visar ett förenklat schema över hur de olika människoarterna utvecklats. Det finns även andra teorier om hur människan utvecklats under paleolitikum[35].

HolocenPleistocenPliocenHomo soloensisHomo erectusHomo neanderthalensisHomo heidelbergensisHomo antecessorHomo sapiensHomo rhodesiensisHomo ergasterHomo habilisAustralopithecus


Tabell 1. Tidslinje över människans utveckling, skalan är i tusental år.

Paleogeografi och klimat

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartiklar: Istid och Pleistocen

Den geologiska period som i stort motsvarar paleolitikums utbredning i tid kallas pleistocen. Det är en geologisk epok som sträcker sig från ungefär 2,6 miljoner år sedan till för 11 700 år sedan enligt den vedertagna kronologin.[36] Namnet pleistocen kommer från lagerstudier utförda på Sicilien av Charles Lyell i mitten av artonhundratalet.[37]

Paleolitikum överlappar den geologiska perioden pleistocen. Båda slutade för ungefär 12 000 år sedan. Pleistocen började för 2,6 miljoner år sedan, 700 000 år efter paleolitikums början om man räknar paleolitikums början från de äldsta stenverktygen.[38] Pleistocen upplevde inte bara klimatiska förändringar utan också viktiga geografiska förändringar och som påverkade de mänskliga samhällenas utveckling.

Under den föregående perioden pliocen hade kontinentaldriften flyttat dessa från 250 km från sina nuvarande lägen till positioner endast 70 km från sin plats under holocen. Sydamerika blev anknutet till Nordamerika genom Panamanäset, vilket innebar att Sydamerikas pungdjursfauna nästan dog ut. Panamanäset påverkade de globala temperaturerna. De varma havsströmmarna vid ekvatorn skars av, och de kalla arktiska och antarktiska vattnen sänkte temperaturen i den nu avskurna Atlanten.

Centralamerika bildande under Pliocen gjorde att faunan från dessa kontinenter kunde lämna sina inhemska livsmiljöer och kolonisera nya områden. Afrikas kollision med Asien skapade Medelhavet som avskars från Tethyshavet. Under Pleistocen intog kontinenterna sina moderna positioner och de tektoniska plattorna har förmodligen inte flyttat sig mer än 100 km sedan början av perioden.[39]Klimatet under Pliocen blev svalare och torrare, och med mer betonade säsonger till exempel regn och torrtider, alltså mer likt det moderna klimatet. Inlandsisar växte fram på Antarktis. När ett arktiskt istäcke bildades för omkring 3miljoner år sedan skedde en abrupt förändring av syreisotopförhållandena i norra Atlanten och norra Stilla havet.[40] Nedisningar spreds sedan till mellanlatituder och bredde sig över Nordamerika och Europa redan i slutet av pliocen. Den globala avkylningen som inträffade under pliocen orsakade att skogar försvann och spridningen av gräsmarker och savanner.[41]

Perioden karaktäriseras av omfattande, återkommande, nedisningar på norra och mindre delar av södra halvklotet. Mellan istiderna återkommer perioder av varmare klimat (värmeperioderna kallas Interglacialer). De senaste 1,8 miljoner åren har det funnits sex större glaciationer som har täckt Skandinavien (och delar av Tyskland), Alperna och större delen av Nordamerika och Brittiska öarna (se nedanstående schema). Brittiska öarna har ett något annorlunda schema, men motsvarigheterna till Eem och Weichsel kallas för Ipswichian och Devensian. Modern forskning av djuphavssediment där temperaturen har kunnat studeras med hjälp av olika syreisotoper inlagrade i sedimenten visar att de geologiska skeendena är mycket komplicerade och den klassiska kronologin är idag delvis föråldrad.[42]

Varje stor nedisning band upp enorma vattenvolymer i de kontinentala isarna som 1 500–3 000 m tjocka, vilket resulterade i tillfälliga sänkningar i havsnivån på 100 m eller mer över hela jordens yta. Under interglacialar dränktes stora kustområden. Processen mildrade av isostatiska processer då landet höjde sig efter att ha pressats ner av isarna. De låga havsnivåerna under istider förenade de indonesiska öarna med fastlandet och det var allts inga svårigheter att ta sig till Java. Landbryggan förkortade avståndet till Australien.

Det finns forskare som menar att Homo erectus redan under tidigpaleolitikum uppfann flottar (cirka 840.000 –  800.000 BP) för att kunna färdas över stora vattenvidder. Det kan vara så en grupp av Homo erectus nådde ön Flores och utvecklades till Homo floriensis. Denna hypotes är omtvistad inom de antropologiska forskarna.[43][44] Om Homo erectus använde flottar redan under början av tidigpaleolitikum kan det betyda att Homo erectus var mer avancerade än man tidigare trott. De kan ha talat en tidig form av modernt språk.[43] Kompletterande belägg om användning av flottar av neandertalare och moderna människor finns på olika platser runt Medelhavet, såsom Coa de sa Multa från cirka  300 000 f.Kr. Beläggen indikerat att människor under mellarsta- och senpaleolitikum använde flottar för att ta sig över stora vattenytor som Medelhavet för att nå andra landområden.[45]

Effekterna av glaciationen var globala. Antarktis var isbundet under hela Pleistocen och även under föregående Pliocen. Anderna täcktes i söder av den patagoniska inlandsisen. Det fanns också glaciärer i Nya Zeeland och Tasmanien. Glaciärer fanns i bergen i Etiopien och västerut i Atlasbergen. På norra halvklotet smälte många glaciärer samman till kontinentala isar. Cordilleran-isen döpt efter bergen, täckte Nordamerikas nordvästra delar-Den Laurentiska isen täckte östra området. Den fennoskandiska inlandsisen täckte norra Europa, inklusive Storbritannien och den alpina inlandsisen täckte Alperna. Spridda kupoler sträckte sig över Sibirien. De norra haven var frusna. Under senpaleolitikum cirka. 18 000 f.Kr. blockerades landbryggan Beringia mellan Asien och Nordamerika av is, vilket man tror hindrade tidiga paleo-indianer att direkt korsa Beringia för att nå Amerika.

Viktiga karaktäristika för perioden är den omfattande nedkylningen av klimatet på jorden, som leder till att vattenlevande blötdjur som klarar sig i kallare vatten utvecklas och att äldre vattenbaserade organismer (latin: Discoaster) försvinner. Därtill uppträder moderna hästar och elefanter och sprider sig över större områden.

Även i områden som inte direkt berördes av nedisningarna var klimatförändringarna ändå omfattande, bland annat på grund av den kraftiga variationen i nederbörd och förskjutningen av klimatzonerna mot ekvatorn som istiderna medförde[42]. För ungefär tre miljoner år sedan ändrades klimatet på jorden och i Afrika blev det ett torrare klimat och savannerna bredde ut sig. Vid denna tid sker en tydlig period av artbildning i hominidernas utveckling. De första arterna av Paranthropus utvecklas, liksom de första arterna av Homo. Artbildningen som ledde till människans utveckling har alltså ett direkt samband med klimatet under pleistocen.[46]

Paleolitikum anses ta slut i slutet av pleistocen, då jordens klimat blev varmare under Holocen. Klimatförändringen kan ha orsakat eller bidragit till utrotningen av pleistocens megafauna. Men utdöendena kan åtminstone delvis ha orsakades av andra faktorer som sjukdomar och för hård jakt av människor. Ny forskning tyder på att utrotningen av den ullhåriga mammuten kan ha orsakats av den kombinerade effekten av klimatförändringar och mänsklig jakt.[47] Under slutet av Pleistocen krympte mammutarnas livsmiljö vilket resulterade i en minskning av beståndet. De små populationerna jagades sedan till utrotning av paleolitiska människor. Den globala uppvärmningen under slutet av pleistocen och början av holocen gjorde det lättare för människor att jaga mammutar som levde i habitat som tidigare varit otillgängliga. Små populationer av ullhårig mammut överlevde längst på isolerade arktiska öar, Saint Paul och Wrangels ö, fram till cirka 3700 BP på Saint Paul och till cirka 1700 BP på Wrangels ö. Mammutarna på Wrangels ö dog ut ungefär samtidigt som ön blev bosatt av förhistoriska människor.[48]

Geologisk tid Istid (Nordeuropa) Istid (Alperna) Istid (Nordamerika) Tidsintervall (eller år sedan periodens början år 2000)
Holocen Flandern
10 000
Pleistocen Sen Weichsel Würm Wisconsin
110 000
Eem Reiss-Würm Sangemon
130 000
Saale-istiden Reiss Illinoian
240 000
Mellan Holstein Mindel-Reiss Yarmouth
800 000 - 240 000
Elster Mindel Kansan
Cromer Günz-Mindel Aftonian
Menap Günz Nebraskan
Tidig Waal
1,8 milj - 800 000
Eburon
Tegelen
Pre-tegelen


Tabell 2. Istid och interglacialer. Interglacial = ljusblå - Istid = vit.

Kosthållning

[redigera | redigera wikitext]

De paleolitiska jägare-samlarna åt främst kött, frukt och grönsaker.[49] Det finns dock för lite data för att säkert kunna bedöma vilka proportionerna var däremellan.[50] Eftersom vegetabiliska födoämnen inte bevaras så väl som ben så ger källmaterial en skev bild av kosten. Det är egentligen studier på olika kol och kväveisotoper som kan ge vägledning för vad man åt. Enligt några antropologer, och ett stort antal förespråkare för stenålderskost åt de paleolitiska människorna stora mängder kött, så mycket att man menar att majoriteten av maten införskaffades genom jakt.[51] Andra menar dock att den paleolitiska kosten snarare generellt kom från växtriket,[52][53][54] eller att jakt och insamling bidrog med lika delar till kosthållningen.[55] Den ekologiska miljön påverkade kostens sammansättning. I arktiska klimat var säkert köttdieten större än i varmare klimat.

Undernäring och svält var mindre vanligt under paleolitikum än under neolitikum. Bönderna hade större befolkningstäthet och drabbades av svält vid missväxter medan människorna under paleolitikum hade glesare befolkning som åt en mer varierad kost och hade tillgång till fler olika sorters växtföda än vad som var vanligt under neolitikum. Detta gjorde att man generellt åt en mer varierad kost och led mindre risk för svält än vad man gjorde under neolitikum eftersom man inte var beroende av ett litet urval av föda.[56][57][58]

Baljväxter var en del av den mänskliga kosten långt innan neolitikum, vilket syns tydligt i arkeobotaniska fynd från kulturlager på en moustérienboplats vid Kebaragrottan i Israel.[59] Dessutom visar nya rön att människan kan ha ätit gräsarter av typen sädesslag så långt tillbaka som för 23 000 år sedan.[60] Nya arkeologiska fynd visar också att vin kan ha druckits för första gången då paleolitiska människor drack naturligt jäst juice från vilda druvor.[61]

Fiske uppfanns också under senpaleolitikum[62], något som möjliggjorde för en del jägar-samlarsamhällen att bli bofasta, eller åtminstone semi-sedentära, under den nästföljande, mesolitiska, perioden. Exempel på detta finns från både Serbien och på den amerikanska nordvästra stillahavskusten, där man till och med utvecklade ett socialt stratifierat samhälle.

Antropologer som Tim White menar att kannibalism var vanligt i mänskliga samhällen innan början på senpaleolitikum. Tecken på detta är fynd av stora mängder ben, som uppvisar tecken på slakt, som påträffats vid neanderthal och andra tidig- och mellanpaleolitiska lokaler.[63] Denna kannibalism kan ha varit en följd av matbrist.[64]

Stenhantverk

[redigera | redigera wikitext]
Hur en pilspets tillverkas i Levalloisteknik.

Stenåldern börjar när den moderna människans förfäder (de så kallade hominiderna) börjar tillverka stenverktyg. De äldsta kända spåren av verktygsframställning kommer från Olduvaiklyftan i Östafrika. Denna stenteknologi kallas Oldowan efter platsen där de första spåren påträffats. Där har primitiva handyxor upphittats.[2] Handyxor är en typ av redskap som tillverkas genom att avslag slås från en sten, så att en egg bildas.

I takt med att den mänskliga hjärnan ökade i storlek ökade också förmågan att tillverka allt mer avancerade stenverktyg. Ursprungligen slås endast avslag från den en sidan av kärnan (så kallad unifacial teknik), men ganska snart börjar förmänniskorna att slå avslag från kärnans bägge sidor (bifacial teknik) och eggen blir successivt allt längre tills den når runt kärnans hela omkrets. Så skapades Acheuléenkulturens handyxa efter hundratusentals års utveckling. Nästa steg i utvecklingen kommer när man börjar använda själva avslagen och egglängden per kilo sten blir därmed ännu längre (se tab. 1). Den första avslagsteknologin benämns levalloisteknik[65]. Levalloistekniken utnyttjas både av neanderthalmänniskor och den moderna människan. Dock finns en hel del betydelsefulla skillnader mellan neandertalmänniskans moustérienkultur och den moderna människans aurignacienkultur. Bland annat nyttjar neandertalarna en skivteknik medan homo sapiens har en fullt utvecklad spånteknologi vid denna tid.[16]

Det är ej klarlagt exakt vilken art av förmänniskor som tillverkade de första stenverktygen. Homo habilis, den första arten i vårt eget släkte Homo, är en stark kandidat, men det kan inte uteslutas att även australopitheciner kunde göra enkla stenverktyg.

Kulturgrupp Egglängd (cm/500g sten)
Oldowan 5
Acheuléenkulturen 20
Moustérienkulturen 100
Gravettiankulturen 300-1200
Tabell 3. Egglängd under olika perioder.[66]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e] Uppslagsordet paleolitikum från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2009-05-10.
  2. ^ [a b] Nationalencyklopedins internettjänst, uppslagsordet "Oldowan". Hämtat 17 april 2008.
  3. ^ Clark, J.D. 2001. "Variability in primary and secondary technologies of the Later Acheulian in Africa" i: Milliken, S and Cook, J (eds). A very remote period indeed. Papers on the Palaeolithic presented to Derek Roe. Oxbow Books. Oxford
  4. ^ "Koobi Fora" Encyclopædia Britannicas internettjänst. Hämtat 17 april 2008.
  5. ^ Nationalencyklopedins internettjänst, uppslagsordet "Homo habilis". Hämtat 17 april 2008.
  6. ^ Lockwood, Charles (2007) (på engelska). Human story: where we come from and how we evolved. Natural history museum. sid. 62. Libris 11210910. ISBN 978-0-565-09214-6 
  7. ^ Lockwood, Charles (2007) (på engelska). Human story: where we come from and how we evolved. Natural history museum. sid. 75. Libris 11210910. ISBN 978-0-565-09214-6 
  8. ^ Lockwood, Charles (2007) (på engelska). Human story: where we come from and how we evolved. Natural history museum. sid. 82. Libris 11210910. ISBN 978-0-565-09214-6 
  9. ^ Renfrew, C. & Bahn, P. 2001. Archaeology: Theories Methods and Practice. Thames & Hudson. London. Sidan 256
  10. ^ Lockwood, Charles (2007) (på engelska). Human story: where we come from and how we evolved. Natural history museum. sid. 72. Libris 11210910. ISBN 978-0-565-09214-6 
  11. ^ [a b c] Marean C. W., Bar-Matthews M., Bernatchez J., Fisher E., Goldberg P., Herries A. I. R., Jacobs Z., Jerardino A., Panagiotis K., Minichillo T., Nilssen P. J., Thompson E., Watts I., Williams H. M. "Early human use of marine resources and pigment in South Africa during the Middle Pleistocene". i: Nature 449: 905-908, 2007-10-18
  12. ^ [a b c] Berg, Lasse (2005). Gryning över Kalahari: hur människan blev människa. Stockholm: Ordfront. Libris 9876388. ISBN 91-7324-934-3 (inb.) 
  13. ^ [a b] Nationalencyklopedins internettjänst, uppslagsordet "moustérien". hämtat den 17 april 2008.
  14. ^ Nationalencyklopedins internettjänst, uppslagsordet aterian". Hämtat 17 april 2008.
  15. ^ [a b] "Le Moustier." Encyclopædia Britannicas internettjänst. Encyclopædia Britannica Online. Hämtat 17 april 2008.
  16. ^ [a b c] Burenhult Göran, red (1999). Arkeologi i Norden. 1. Stockholm: Natur och kultur. sid. 151. Libris 2884126. ISBN 91-27-07345-9 (inb.) 
  17. ^ Biological origins of modern human behavior part3
  18. ^ Biological origins of modern human behavior part 1
  19. ^ Modern' Behavior Began 40,000 Years Ago In Africa
  20. ^ Burenhult Göran, red (1999). Arkeologi i Norden. 1. Stockholm: Natur och kultur. sid. 160f. Libris 2884126. ISBN 91-27-07345-9 (inb.) 
  21. ^ Lindbom, P. 2006. Vapnen i wreccornas tid, 150 - 500 e.Kr. om de romerska auxilarpilspetsarna och den västliga traditionens framväxt. Uppsala universitet. Uppsala. s. 35.
  22. ^ [a b] ”Äldre stenålder | Historiska Museet”. historiska.se. https://historiska.se/upptack-historien/artikel/aldre-stenalder/. Läst 15 december 2021. 
  23. ^ [a b c d] ”stenåldern - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sten%C3%A5ldern. Läst 15 december 2021. 
  24. ^ Spoor, F., Leakey, M. G., Gathogo, P. N., Brown, F. H., Antón, S. C., McDougall, I., Kiarie, C., Manthi, F. K. & Leakey, L. N."Implications of new early Homo fossils from Ileret, east of Lake Turkana, Kenya". i: Nature 448:688-91, 2007-08-09.
  25. ^ ”Researchers Find Skull Remains Pointing To First Hominids Out Of Africa”. ScienceDaily. http://www.sciencedaily.com/releases/2000/05/000512083134.htm. Läst 10 mars 2008. 
  26. ^ ”On the earliest evidence for habitual use of fire in Europe”. PNAS. 14 mars 2011. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC3069174/. Läst 10 november 2024. 
  27. ^ Duarte C, Maurício J, Pettitt PB, Souto P, Trinkaus E, van der Plicht H, Zilhão J (1999). The early Upper Paleolithic human skeleton from the Abrigo do Lagar Velho (Portugal) and modern human emergence in Iberia. Proceedings of the National Academy of Sciences 96:7604-7609 http://www.pnas.org
  28. ^ Krings, Matthias; Geisert, Helga; Schmitz, Ralf W.; Krainitzki, Heike; Pääbo, Svante (1999-05-11). ”DNA sequence of the mitochondrial hypervariable region II from the Neandertal type specimen” (på engelska). Proceedings of the National Academy of Sciences 96 (10): sid. 5581–5585. doi:10.1073/pnas.96.10.5581. ISSN 0027-8424. PMID 10318927. PMC: PMC21903. https://pnas.org/doi/full/10.1073/pnas.96.10.5581. Läst 12 november 2024. 
  29. ^ Ovchinnikov, Igor V.; Götherström, Anders; Romanova, Galina P.; Kharitonov, Vitaliy M.; Lidén, Kerstin; Goodwin, William (2000-03). ”Molecular analysis of Neanderthal DNA from the northern Caucasus” (på engelska). Nature 404 (6777): sid. 490–493. doi:10.1038/35006625. ISSN 1476-4687. https://www.nature.com/articles/35006625. Läst 12 november 2024. 
  30. ^ Knight, Alec (2003-05-01). ”The phylogenetic relationship of Neandertal and modern human mitochondrial DNAs based on informative nucleotide sites”. Journal of Human Evolution 44 (5): sid. 627–632. doi:10.1016/S0047-2484(03)00044-7. ISSN 0047-2484. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0047248403000447?via=ihub. Läst 12 november 2024. 
  31. ^ Hanson, Marcus. ”Neandertalare lever än i dag - inom oss”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=3680305. Läst 22 januari 2012. 
  32. ^ Berg, Lars (2005). Gryning över Kalahari : Hur människan blev människa. Ordfront. ISBN 9173249343 
  33. ^ ”Neanderthal | Characteristics, DNA, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 28 oktober 2024. https://www.britannica.com/topic/Neanderthal. Läst 10 november 2024. 
  34. ^ Overbye, S.. ”Arkeologer är på jakt efter de första amerikanerna”. Illustrerad vetenskap", nr 2/2008, sidan 36-43. Arkiverad från originalet den 21 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080521010625/http://www.illvet.se/polopoly.jsp?a=1218&id=1154. Läst 8 mars 2008. 
  35. ^ ”Human evolution”. Archaelogy.info. Arkiverad från originalet den 27 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070527205118/http://www.archaeologyinfo.com/species.htm. Läst 9 april 2007. 
  36. ^ ”Neanderthal | Characteristics, DNA, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 28 oktober 2024. https://www.britannica.com/topic/Neanderthal. Läst 10 november 2024. 
  37. ^ ”Pleistocene | Etymology of Pleistocene by etymonline” (på engelska). www.etymonline.com. https://www.etymonline.com/word/Pleistocene. Läst 10 november 2024. 
  38. ^ ”The Pleistocene Epoch”. web.archive.org. 24 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140824111711/http://www.ucmp.berkeley.edu/quaternary/pleistocene.php. Läst 11 november 2024. 
  39. ^ ”Last Ice Age”. www.scotese.com. http://www.scotese.com/lastice.htm. Läst 11 november 2024. 
  40. ^ Van Andel, Tjeerd H. (1994). New Views on an Old Planet: A History of Global Change. Cambridge: Cambridge University Press. s. 454
  41. ^ ”The Pliocene Epoch”. ucmp.berkeley.edu. https://ucmp.berkeley.edu/tertiary/pli.html. Läst 11 november 2024. 
  42. ^ [a b] Uppslagsordet kvartär, klimat och istider från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-03-18.
  43. ^ [a b] ”First Mariners Project Photo Gallery 1”. web.archive.org. 25 oktober 2009. https://web.archive.org/web/20091025085331/http://mc2.vicnet.net.au/home/mariners/web/mariner1.html. Läst 12 november 2024. 
  44. ^ ”First Mariners - National Geographic project 2004”. web.archive.org. 26 oktober 2009. https://web.archive.org/web/20091026043820/http://mc2.vicnet.net.au/home/mariners/web/ng2004.html. Läst 12 november 2024. 
  45. ^ Miller, Barbra; Wood, Bernard; Balansky, Andrew; Mercader, Julio; Panger, Melissa (2006). Anthropology. Boston: Allyn and Bacon. s. 768.
  46. ^ Lars Werdelin. ”Den mänskliga resan”. Naturhistoriska riksmuseet. Arkiverad från originalet den 24 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210524142509/https://www.nrm.se/download/18.494d73201246d535da780009217/1384950145869/DMR_textsammanst.pdf. Läst 10 november 2024. 
  47. ^ ”The Pleistocene”. web.archive.org. 7 februari 2010. https://web.archive.org/web/20100207061412/http://www.ucmp.berkeley.edu/quaternary/ple.html. Läst 11 november 2024. 
  48. ^ Nowak, Ronald (1999). Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press. http://dx.doi.org/10.56021/9780801857898. Läst 11 november 2024 
  49. ^ Weiss E, Wetterstrom W, Nadel D, Bar-Yosef O (2004). ”The broad spectrum revisited: evidence from plant remains.”. Proc Natl Acad Sci U S A 101 (26): sid. 9551-5. 
  50. ^ Richards MP (2002). ”A brief review of the archaeological evidence for Palaeolithic and Neolithic subsistence”. Eur J Clin Nutr 56 (12): sid. 1270–1278. 
  51. ^ Cordain L. 2006. "Implications of Plio-Pleistocene Hominin Diets for Modern Humans." Arkiverad 27 februari 2008 hämtat från the Wayback Machine. i: Ungar, P (Ed.). Early Hominin Diets: The Known, the Unknown, and the Unknowable. Oxford University Press. Oxford. Sidorna 363-383.
  52. ^ McClellan III, J. E. & Dorn, H. 2006. Science and Technology in World History: An Introduction. JHU Press. Baltimore.
  53. ^ Dahlberg, F. 1981. Woman the Gatherer. Yale University Press. New Haven.
  54. ^ Zihlman, A. & Tanner, N. 1978. "Gathering and the hominid adaptation." i:Tiger, L. & Fowler, H. (eds.) Female Hierarchies. Beresford Book Service. Chicago. Sidorna 163-194.
  55. ^ Corning, P.A. 2003. Nature's Magic: Synergy in Evolution and the Fate of Humankind. Cambridge University Press. Cambridge.
  56. ^ Schultz, E. & Lavenda, R.H. 2008. "The Consequences of Domestication and Sedentism" Arkiverad 15 juli 2009 hämtat från the Wayback Machine. i: Schultz, E. & Lavenda, R.H. (eds.). Cultural Anthropology: A Perspective on the Human Condition. Oxford University Press. Oxford.
  57. ^ Diamond, J.. ”The Worst Mistake in the History of the Human Race”. Discover. http://www.awok.org/worst-mistake/. Läst 14 januari 2008. 
  58. ^ Russell, S.A. 2006. Hunger: An Unnatural History. Basic Books. New York. Sidan 2.
  59. ^ Lev, E., Kislev, M. E., Bar-Yosef, O. (2005). ”Mousterian vegetal food in Kebara Cave, Mt. Carmel”. Journal of Archaeological Science 32 (3): sid. 475-484. 
  60. ^ Piperno DR, Weiss E, Holst I, Nadel D. (2004). ”Processing of wild cereal grains in the Upper Palaeolithic revealed by starch grain analysis.”. Nature 430 (7000): sid. 670-3. Arkiverad från originalet den 4 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110504082225/http://anthropology.si.edu/archaeobio/Ohalo%20II%20Nature.pdf. Läst 5 mars 2008.  Arkiverad 4 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  61. ^ Cocke, W.. ”First Wine? Archaeologist Traces Drink to Stone Age”. National Geographic News. http://news.nationalgeographic.com/news/2004/07/0721_040721_ancientwine.html. Läst 3 februari 2008. 
  62. ^ National Geografic. ”African Bone Tools Dispute Key Idea About Human Evolution”. National Geographic News. http://news.nationalgeographic.com/news/2001/11/1108_bonetool_2.html. Läst 8 mars 2008. 
  63. ^ White, T. D.. ”Once were Cannibals”. Evolution: A Scientific American Reader. http://books.google.com/books?id=-TVHr_XtDJcC&pg=PA338&lpg=PA338&dq=paleolithic+cannibalism&source=web&ots=Aso6yWbVfw&sig=y8t9jwbtzGyQcSpPlintukgjN6A#PPA338,M1. Läst 14 februari 2008. 
  64. ^ Owen, J.. ”Neandertals Turned to Cannibalism, Bone Cave Suggests”. National Geographic News. http://news.nationalgeographic.com/news/2006/12/061205-cannibals.html. Läst 3 februari 2008. 
  65. ^ Renfrew, C. & Bahn, P. 2001. Archaeology: Theories Methods and Practice. Thames & Hudson. London. Sidan 319.
  66. ^ Tabell efter Renfrew, C. & Bahn, P. 2001. Archaeology: Theories Methods and Practice. Thames & Hudson. London. Sidan 321.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Paleolitikum&oldid=56228494”