Hoppa till innehållet

Rökkastare

Från Wikipedia
Rökkastare
Övre vänster: Rökkastare på en Leopard 2A4 huvudstridsvagn.
Övre höger: Rökkastning från polska Rak AWD eldledningsfordon.
Undre vänster: Rökkastare med kontinuerlig rökbeläggning.
Undre höger: Rökkastare med momentan rökbeläggning.

Rökkastare är utskjutningsanordningar för rökgranater som ska täcka närområdet till kastaren med skylande rökbeläggning. De förekommer huvudsakligen monterade på fordon och används för att dölja användande fordon och närliggande trupp från fientliga styrkor, vilket skapar taktiska möjligheter för omgruppering eller reträtt.

Rökkastare består vanligtvis av en eller flera korta utskjutningsrör laddade med rökgranat, drivladdning och tändanordning vardera, så kallad rökkastarammunition. Rökgranaterna avger vanligen, speciellt i modern tid, momentan rökbeläggning för att snabbt dölja användaren. Dock förekommer det, speciellt historiskt, rökkastare för kontinuerlig rökbeläggning. Rök från moderna rökkastare har ofta egenskapen att blockera termografi och laser, vilket bland annat används för att bryta låsningen hos laserstyrda vapen.[1][2][3]

Rökkastarammunition

[redigera | redigera wikitext]

Rökkastarammunition (militärförkortning: rökkastaram) består av rökgranat, drivladdning och tändanordning[4] (exempelvis eltändare).[5] Drivladdningen och tändaren är den anordning som skjuter ut rökgranaten från utskjutningsröret och laddas baktill i loppet.

Rökkastargranater består klassiskt av samma vanliga äggrökhandgranater som används av infanteri, vilka laddas i utskjutningsröret utan säkringssprint (långtidsspärr) så rörets innerväggar håller fast grepen (korttidsspärren). När granaten skjuts ut släpps greppet om grepen så denna lämnar granaten och startar tidsfördröjningen på granatens tidrör, vartefter granaten verkar en bit från rökkastaren och bildar en rökridå. Vissa exempel ersätter mekanism och handgranattändare på handgranaten med en särskilt konstruerad drivladdningsanordning som på granaten skruvas in i deras ställe, vilken utöver drivladdning och drivladdningständare innehåller ny mekanism och tändare för granaten.[4]

Moderna rökkastare, men även vissa historiska,[6] använder gentemot klassiska exempel oftast särskilt konstruerade rökkastargranater och inte samma rökhandgranater som infanteri använder.[1][2][3] Dessa har mer avancerade egenskaper vad gäller tändning och utlösning. Det förekommer även rökkastarsystem med flera olika granatalternativ som kan välja vilken granattyp som skjuts ut.[2][3] Detta skapar möjligheten att förse systemet med viss andel andra granattyper, exempelvis lockbetesgranater för vilseledande av inkommande robotar, men även tårgasgranater, distraktionsgranater eller till och med mjukmålsgranater som kan användas för att bekämpa närliggande fientligt infanteri om fordonet blir omringat på nära avstånd.[3][7]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria

[redigera | redigera wikitext]

Utskjutningsanordningar för rökgranater har förekommit under mycket lång tid. Understödsvapen som mörsare och handmörsare användes under 1700- och 1800-talet för att skjuta diverse olika projektiltyper,[8] däribland rökammunition. Under första världskriget blev understödjande rökammunition alltmer vanligt hos infanterivapen och förekom bland annat till granattillsatser, granatkarbiner (ibland krevadkarbiner)[9][10] och granatkastare.[11]

Andra världskriget

[redigera | redigera wikitext]
Panzer VI Tiger I med Nebelwurfgerät externa rökkastare på tornet.
Brittisk Matilda II stridsvagn som rör sig i rökbeläggning skapat av rökkastare, Dover, 1941.

Rökkastare i modern mening började först förekomma först under andra världskriget. Två huvudsakliga utformningar förekom: externa rökkastare[12] och interna rökkastare.[13][7]

  • Externa rökkastare är den traditionella typen av rökkastare som används än idag och består av externt monterade utskjutningsanordningar som inte går att ladda om under skydd. Under andra världskriget förekom både särskilt konstruerade rökkastare[12] och improviserade konstruktioner. Exempel på improviserade externa rökkastare bestod bland annat av nerkortade repetergevär försedda med granattillsatskopp framför mynningen och en utlösarmekanism kopplad till gevärets avtryckare, vilka monterades externt på fordon som rökkastare. I koppen laddades en rökgranat och i patronläget en löspatron som vid avfyrning sköt iväg rökgranaten ur koppen.[6] Fördelarna med externa rökkastare är att det enkelt kan monteras flera stycken på ett fordon, vilket tillåter utskjutning av flera rökgranater samtidigt åt flera håll. Eftersom de inte går att ladda om under skydd är det dock inte praktiskt att ladda de med annat än rökgranater.
  • Interna rökkastare bestod av bakladdade granatkastare som monterats igenom taket på fordon så de går att ladda om under skydd inifrån.[13][7] Till skillnad från externa rökkastare bestod interna rökkastare ofta bara av en anordning istället för flera, vilket gjorde det omöjligt att skjuta flera granater på en gång åt flera håll. Fördelen mot detta var dock att det gick att ladda om pjäsen under skydd.[13][7] Detta gjorde att man kunde skjuta rökgranater flera gånger under en strid, dock enbart en åt gången, men med fördelen att andra granattyper kunde laddas vid behov, såsom spränggranater mot närliggande infanteri.[7] Vissa interna exempel kunde även roteras så man kunde skjuta 360° grader runt fordonet.[7] Dock tog de upp huvudutrymme i fordonet och dessa typer av rökkastare började försvinna efter kriget.[13]

Det förekom även andra rökanordningar för fordon under kriget. Till exempel använde Nazityskland,[14] Ungern och Italien[15] anordningar som släppte rökgranater direkt bakom fordonet, varav de skulle backa igenom rökridån för täckning.[14] På svenska kan dessa förslagsvis kallas "rökfällare". Sovjetunionen kom sent i kriget att vidareutveckla denna princip till BDSh-5 (Kyrilliska: 'БДШ-5', förkortning av 'Большая Дымовая Шашка', "stor rökfackla"),[16] en rökfällare som släppte gigantiska rökfacklor för kontinuerlig rökbeläggning.[17] Denna anordning monterades baktill på sovjetiska stridsvagnar som till exempel T-34/85 och T-54, och såg vidare användning efter kriget. I Kina kopierades tekniken för deras egna stridsvagnar, såsom Typ-59 och Typ-62.

Historia exempel

[redigera | redigera wikitext]

1940-talet

[redigera | redigera wikitext]

Axelmakterna
  • Italien Italien: "Cassetta lancia fumogeni" (rökfällare)[15]
De allierade

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ”81 mm Anti-thermal Anti-laser (AT-AL) Smoke Grenade”. drdo.gov.in. Arkiverad från originalet den 19 september 2021. https://web.archive.org/web/20211019115913/https://www.drdo.gov.in/81-mm-anti-thermal-anti-laser-al-smoke-grenade. Läst 23 mars 2022. ”HEMRL has designed and developed bursting and burning type of 81 mm Anti Thermal – Anti Laser smoke grenade for Indian Army. The grenade is fired from 81 mm caliber launcher (SGD) mounted on AFV. On initiation of grenade smoke screen is instantaneously generated to defeat Thermal Imaging (TI) Sights and Laser equipment of enemy Tanks. The smoke screen obscures in visual and IR regions of electromagnetic spectrum (0.4 to 14µm) for more than 20 seconds.” 
  2. ^ [a b c] ”GALIX - Multi-Purpose Passive Self-Defence System for Land Platforms”. defence24.com. Arkiverad från originalet den 11 april 2021. https://web.archive.org/web/20210411213752/https://defence24.com/galix-multi-purpose-passive-self-defence-system-for-land-platforms. Läst 23 mars 2022. 
  3. ^ [a b c d] ”Life Cycle assessment of Galix 13 F1A and Green Galix” (pdf). Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). foi.se. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--2965--SE. Läst 23 mars 2022. 
  4. ^ [a b] Pbv 302, Instruktionsbok, 9 Vapen, ammunition. Försvarets materielverk (FMV). sid. 41–42 
  5. ^ AMORDLISTA, Preliminär ammunitionsordlista. Försvarets materielverk. 1979. sid. 60. Läst 3 mars 2022 
  6. ^ [a b c d] ”Dischargers, smoke generator, 4 inch”. mapleleafup.net. http://www.mapleleafup.net/forums/showthread.php?t=25019. Läst 29 mars 2022. 
  7. ^ [a b c d e f] ”The Nahverteidigungswaffe - Characteristics”. geocities.ws. http://www.geocities.ws/desertfox1891/NahVtdgW/artnahvtdgw.htm. Läst 29 mars 2022. 
  8. ^ ”WEAPONS CHECK, HAND MORTAR”. historynet.com. https://www.historynet.com/weapons-check-hand-mortar/. Läst 29 mars 2022. 
  9. ^ ”Lee-Enfield Rifle Grenades & Launchers”. rifleman.org.uk. https://www.rifleman.org.uk/Enfield_Rifle_Grenades_and_Dischargers.html. Läst 29 mars 2022. 
  10. ^ ”Grenades, Fast facts about hand grenades in World War I”. theworldwar.org. https://www.theworldwar.org/learn/about-wwi/grenades. Läst 29 mars 2022. 
  11. ^ ”WW1 2-Inch Trench Mortar”. armourersbench.com. https://armourersbench.com/2019/03/17/ww1-2-inch-trench-mortar/. Läst 29 mars 2022. 
  12. ^ [a b] ”Tiger ausf. E : Smoke launcher brackets”. tiger1.info. https://tiger1.info/EN/Smoke-grenade-brackets.html. Läst 29 mars 2022. 
  13. ^ [a b c d e] ”# 15 Turrets: They Are The Combat Power Of The Tank”. theshermantank.com. http://www.theshermantank.com/sherman/turrets-the-are-the-combat-power-of-the-tank/. Läst 29 mars 2022. 
  14. ^ [a b] ”Panzerkampfwagen 38(t) Ausf.A”. tanks-encyclopedia.com. https://tanks-encyclopedia.com/ww2/germany/panzer-38t.php. Läst 29 mars 2022. ”"The Panzer 38(t) Ausf. A, similar to other German tanks at that time, was equipped with the Nebelkerzenabwurfvorrichtung (a smoke grenade rack system). This device was placed on the rear of the hull. This rack, covered with an armored shield, contained five grenades which were activated with a wire system by the Panzer 38(t) commander. When activated, the Panzer would then drive back to the safety of the smokescreen."” 
  15. ^ [a b] ”Le autoblinde, AB 40, 41 e 43”. modellismopiu.net. https://www.modellismopiu.net/m+contenuti/fabio/Autoblinde_mod._40_41_e_43.pdf. Läst 29 mars 2022. ”cassetta lancia fumogeni” 
  16. ^ Bohm, Victor (1965). Rysk-svensk militärordbok. Uppsala: Försvarsstabens utrikesavdelning. sid. 47. https://runeberg.org/rusv1965/0017.html 
  17. ^ [a b c] ”БДШ-5”. Arkiverad från originalet den 10 november 2023. https://web.archive.org/web/20231110084137/http://xn--80adffqlkq6gb0ad.xn--p1ai/%D0%BA%D0%B0%D1%82%D0%B0%D0%BB%D0%BE%D0%B3/%D0%B1%D0%B4%D1%88_5. Läst 29 mars 2022. 
  18. ^ [a b] ”Chapter X, Equipment.”. TM-E 30-480 Handbook On Japanese Military Forces, 15 September 1944 (with printed changes 1 through 7). USA:s armé. 15 September 1944 (med tryckta ändringar 1 till 7) 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rökkastare&oldid=55531539”