Hoppa till innehållet

Skathök

Från Wikipedia
Skathök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ungfågel
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteTachyspiza
ArtSkathök
T. albogularis
Vetenskapligt namn
§ Tachyspiza albogularis
AuktorGray, 1870

Skathök[2] (Tachyspiza albogularis) är en fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar. Den förekommer i Melanesien.[3] Beståndet anses vara livskraftigt.

Skathöken är en medelstor (33–43 cm) hök med rätt långa vingar och stjärt och kraftig näbb. Benen är gula medan ögat är gult, orange eller orangerött.[4]

Fågeln förekommer i flera färgformer. Den ljusa är mellangrå ovan med rostfärgad nackkrage och vit undersida. Vingundersidorna är vita med grå spetsar på hand- och armpennor och stjärten är grå undertill. Den svartvita formen har istället svart ovansida och den rostfärgade nackkragen är mer varierande eller saknas. Slutligen finns en helsvart form med silvergrå handbasfläck på vingundersidan. De olika populationerna skiljer sig dessutom något, där eichhorni har svagt gråbandat bröst och nominatformen alltid saknar halskragen.[4]

Ungfåglar är rostbruna ovan med mörkare hjässa, streckade och fläckade med svart. Undersidan är vit eller mörkt roströd med mörkbruna streck på strupens nederdel som övergår i tvärband på bröst och buk.[4]

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Skathök förekommer främst på Salomonöarna och delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]

Arten placerades tidigare i släktet Accipiter. Genetiska studier visar dock att släktet så som det traditionellt är konstituerat är parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis.[5][6][7][8][9][10] För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter delas upp i flera mindre släkten, däriblamd Tachyspiza.[11][3]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Skathöken har ett rätt begränsat utbredningsområde men beståndet tros vara stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som livskraftig.[1]

  1. ^ [a b] Birdlife International 2012 Accipiter albogularis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c] Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi :  10.14344/IOC.ML.14.2.
  4. ^ [a b c] Dutson, Guy (2011) (på engelska). Birds of Melanesia: Bismarcks, Solomons, Vanuatu and New Caledonia. Bloomsbury Publishing. ISBN 9781408152461. https://books.google.co.in/books?id=VgLVBAAAQBAJ&pg=PA306 
  5. ^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
  6. ^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
  7. ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
  8. ^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
  9. ^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
  10. ^ Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
  11. ^ Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]