Hoppa till innehållet

Slaget vid Marne

Från Wikipedia
För slaget vid Marne 1918, se Andra slaget vid Marne.
Första slaget vid Marne
Del av västfronten under första världskriget

Franska soldater väntar för anfall i ett dike.
Ägde rum 5 september - 12 september 1914
Plats Floden Marne nära Paris, Frankrike
Resultat Avgörande allierad seger[1]
Stridande
Frankrike Frankrike
Förenade kungariket Storbritannien och Irland Storbritannien
Kejsardömet Tyskland Tyskland
Befälhavare och ledare
Frankrike Joseph Joffre
Frankrike Michel Maunoury
Frankrike Joseph Gallieni
Storbritannien Sir John French
Frankrike Franchet d'Esperey
Frankrike Ferdinand Foch
Frankrike Fernand de Langle
Kejsardömet Tyskland Helmuth von Moltke
Kejsardömet Tyskland Karl von Bülow
Kejsardömet Tyskland Alexander von Kluck
Kejsardömet Tyskland Hertigen av Württemberg
Styrka
1 071 000 1 485 000 (den 2 augusti)
Förluster
263 000 varav 81 700 döda

1700 döda britter

256 000 varav 67 700 döda

Slaget vid Marne (franska: 1re Bataille de la Marne), var ett slag under första världskriget som utkämpades 5-12 september 1914. Slaget resulterade i en allierad seger mot den tyska armén under stabschef Helmuth von Moltke d.y.. Slaget avslutade den månadslånga tyska offensiven som påbörjade kriget och som nått utkanten av Paris. Motattacker av sex franska fältarméer och en brittisk armé längs floden Marne tvingade den tyska kejserliga armén att överge sina försök på Paris och retirera nordost vilket kom att bädda för fyra år av skyttegravskrig på västfronten.[2]

Efter fientligheternas inledande den 3 augusti insatte den tyska krigsmakten sitt huvudanfall i Belgien och norra Frankrike i enlighet med Schlieffenplanen. Efter att ha intagit nyckelpositionen Liège förflyttade sig de tyska 1:a, 2:a och 3:e arméerna genom Belgien in i norra Frankrike. Mot dem stod den belgiska armén, som retirerade till Antwerpen, den brittiska expeditionskåren och den franska 5:e armén. Fransmännen och engelsmännen besegrades i slagen vid Sambrai och Mons 21-24 augusti och tvingades retirera.

Under tiden hade den franska offensiven österut in i Elsass-Lothringen enligt Plan XVII misslyckats. Den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre, hade insett faran i norr och försökte dra ut förband i strid i öster för att transportera västerut för att stoppa tyskarnas offensiv. Joffre försökte samla ihop de retirerande trupperna till ett slag för att stoppa tyskarna, men den snabba tyska frammarschen gjorde att han ständigt måste flytta tillbaka linjen. Samtidigt samlade Paris militärguvernör, general Joseph Gallieni ihop förband för stadens försvar.

I slaget vid S:t Quentin 29 augusti lyckades franska 5:e armén stoppa tyska 2:a arméns offensiv. Den behövde vila en dag för att organisera sig. Samtidigt såg tyska 1:a arméns befälhavare, general von Kluck möjligheten att anfalla franska 5:e armén i flanken. Det hade också uppstått en lucka till 2:a armén. Denna lucka täcktes endast av kavalleri. Kursändringen innebar att Schlieffenplanens idé om att gå väster om Paris gavs upp.

Deltagande arméer

[redigera | redigera wikitext]

Från väster till öster

Tyskland
Armé Befälhavare Styrka
1:a armén Alexander von Kluck
2:a armén Karl von Bülow
3:e armén Max von Hausen
Ententen
Armé Befälhavare Styrka
Frankrike 6:e armén Michel Maunoury
Storbritannien BEF John French
Frankrike 5:e armén Louis Franchet d'Espérey
Frankrike 9:e armén Ferdinand Foch
Frankrike 4:e armén Fernand Langle de Cary

Slagets förlopp

[redigera | redigera wikitext]

Tack vare flygspaning var luckan mellan de tyska 1:a och 2:a arméerna känd av fransmännen. Joffre beordrade att 6:e armén skulle anfalla tyska 1:a armén i flanken och pressa dem över Ourcq samtidigt som BEF anföll i luckan mellan arméerna i riktning mot Montmirail. Den brittiske fältmarskalken John French var dock obenägen att sätta in sina trupper då de var slitna. Efter en personlig vädjan från Joffre gick dock French med på att anfalla.

Men BEF hade en bra bit fram innan man kunde anfalla och under tiden pressades den franska 6:e armén hårt av Klucks 1:a armé. I ett kritiskt läge räddades man av en artilleridivision under överste Nivelle och av Paris garnison som hade körts dit i taxi-bilar. Nu verkade det som om Schlieffenplanen fungerade och att Paris skulle falla. Men Klucks offensiv hade gjort luckan mellan 1:a och 2:a armén än större och BEF kunde nästan oattackerade marschera mot Marne.

Tysk reträtt till Aisne

Tyskarna såg ut att ha övertaget i striderna när ordern om en reträtt kom från den tyska arméns högkvarter. De hade gjort bedömningen att deras situation var ohållbar och tyskarna retirerade till Aisne och började bygga befästningar. Shlieffenplanen hade därmed misslyckats och överbefälhavaren von Moltke ersattes med Erich von Falkenhayn.

Slaget som varade en vecka krävde ungefär 500 000 förluster på båda sidorna varav drygt 80 000 franska och 60 000 tyska soldater dog . Inget annat slag i Västfronten under Första världskriget krävde så många förluster per dag som det i Slaget vid Marne.

  1. ^ George H. Cassar 204, s. 94; Slaget vid Marne var en oerhörd strategisk seger för de allierade och förstörde Tyskland bud på en snabb seger över Frankrike och tvinga det till en utdraget tvåfrontskrig.
  2. ^ Beyer, Rick. The Greatest Stories Never Told. A&E Television Networks / The History Channel. sid. 148-149. ISBN 0060014016 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Cassar, George (2004). Kitchener's War: British Strategy from 1914 to 1916. Washington: Brassey's Inc. ISBN 1-57488-708-4 
  • David, Daniel (1987). The 1914 Campaign, August-October 1914 
  • Keegan, John (1998). Det första världskriget 
  • Sylvest, Esben (2010). ”Frankrikes öde avgörs vid Marne : tyska trupper hotar Paris”. Världens historia (nr. 7): sid. s. 43-47. ISSN 1654-9465.