Hoppa till innehållet

Ulf Brunnberg

Från Wikipedia
 Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-01)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Ulf Brunnberg
Ulf Brunnberg i Skaffa mig en tenor 2009.
Ulf Brunnberg i Skaffa mig en tenor 2009.
FöddHans Ulf Brunnberg
7 april 1947 (77 år)
Bromma församling, Stockholm, Sverige
Andra namnDumle
Aktiva år1968 –
MakaGunilla Brunnberg (skild)
Betydande roller
Johan Markurell i Markurells i Wadköping
Ulf Malm i Bröderna Malm
Ragnar Vanheden i Jönssonligan-filmerna
Hans Wästberg i Tre Kronor
Bästa manliga biroll
2005 Fyra nyanser av brunt
IMDb SFDb

Hans Ulf Brunnberg, född 7 april 1947 i Bromma församling, Stockholm,[1] är en svensk skådespelare.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Ulf Brunnberg växte upp i Stockholm hos sin far efter att föräldrarna skildes 1958 när han var 11 år gammal. Båda hans föräldrar men särskilt fadern betraktade hans yrkesval med ogillande. Han hade en bror som flyttade till Kalifornien.[2] Han utbildades vid Calle Flygare Teaterskola och vid Balettakademien i Stockholm. Därefter var han engagerad hos Sandrews under två år och hann då med att vara med i bland annat den svenska uppsättningen av musikalen Hair, tillsammans med Bruno Wintzell. Senare blev han fast anställd vid Stockholms stadsteater där han var verksam under 14 år. Han slog igenom i rollen som Johan i TV-pjäsen Markurells i Wadköping (1968) där han spelade mot Edvin Adolphson och han tilldelades senare Edvin Adolphsons stipendium med motiveringen "Brunnberg är en lymmel, men en satans begåvad lymmel". År 1971 medverkade han i nakenkabarén Oh! Calcutta! på Folkan.

Brunnberg var knuten till Stockholms stadsteater från 1969 till 1976. Under 1980-talet medverkade han i flera farser och komedier på privatteatrarna i Stockholm bland annat En man för mycket, Kuta och kör och Oj då, en till på Folkan. Under 1990-talet producerade han flera olika uppsättningar, bland annat revyerna Flott och lagom och Mulliga Vitaminer. Under några år i slutet av 90-talet var han teaterdirektör på Folkan och producerade exempelvis den svenska premiären av Yasmina Rezas Art. Ulf Brunnberg har turnerat med Riksteatern i en rad komedier: Fullpackat i regi av Björn Gustafson (1999), Hela sjukan – en teaterversion av tv-serien Sjukan – (2001) och Skaffa mig en tenor (2010).

Ulf Brunnberg har varit flitigt anlitad som filmskådespelare och är mest känd för rollen som Ragnar Vanheden i de många filmerna om Jönssonligan. År 2005 belönades han med en Guldbagge i kategorin bästa manliga biroll för sin medverkan i Killinggängets film Fyra nyanser av brunt. Många minns honom även som Rutger Ahlenius i komediserien Sjukan (1995) och den olycklige Hans Wästberg i TV4-såpoperan Tre Kronor, en roll han spelade i två säsonger (1994–1995). Han medverkade i säsong 5 av SVT-programmet Stjärnorna på slottet (2010–2011).

Efter framgången med Fyra nyanser av brunt gjorde han en rad mer dramatiska roller också på scen: 2007 spelade han i det intima kammarspelet Shining City av Conor McPherson på Playhouse Teater vid Östermalmstorg och säsongen 07/08 återvände han till Stockholms stadsteater för att medverka i Västra kajen av Bernard-Marie Koltès och i Nakna damer på nedre botten mittemot av Bodil Malmsten. Båda föreställningarna regisserades av Åsa Kalmér.

Ulf Brunnberg har även varit politiskt engagerad i det borgerliga lokalpartiet Lidingöpartiet[3] och är mångårig medlem i Skattebetalarnas förening.[4] Han driver också det egna filmproduktionsbolaget AB Prodekta.

Filmografi

[redigera | redigera wikitext]

Film

[redigera | redigera wikitext]

TV

[redigera | redigera wikitext]

Teater

[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Roll Produktion Regi Teater
1967 Lille Malcolm och hans kamp mot eunuckerna
(Little Malcolm and His Struggle Against the Eunuchs)
David Halliwell		 Lars-Levi Læstadius Marsyasteatern[5]
Skuggor (Swamp Creatures)
Alan Seymour		 Kaj Ahnhem Marsyasteatern[6]
1968 Nattcafé
Bengt Bratt		 Kaj Ahnhem Marsyasteatern[7]
Hår (Hair)
James Rado, Gerome Ragni och Galt MacDermot		 Pierre Fränckel Scalateatern[8]
1969 Kalle Persson Kalle Perssons första krig
Max Lundgren		 Nils Olsén Stockholms skolteater[9]
Perchik, student Spelman på taket (Fiddler on the Roof)
Sheldon Harnick, Joseph Stein och Jerry Bock		 Henny Mürer Stockholms stadsteater
1971 Medverkande Oh! Calcutta!
Kenneth Tynan		 Hans Bergström Folkan[10]
1972 Gustav Fordringsägare
August Strindberg		 Ulf Reinhard Dramatiska Institutet[11]
1973 Greven av Kent Kung Lear (King Lear)
William Shakespeare		 Kalle Holmberg Stockholms stadsteater
Mittfält, Nils IK Kamraterna
Sigvard Olsson och Fred Hjelm		 Fred Hjelm Stockholms stadsteater
1974 Tinker White Bröllopsfesten (The Wedding Feast)
Arnold Wesker		 Gun Arvidsson Stockholms stadsteater
1975 Jasja Körsbärsträdgården (Вишнёвый сад, Visjnjovyj sad)
Anton Tjechov		 Jan Håkanson Stockholms stadsteater
1978 Guntlack, stortjuv Wärdshuset Haren och Vråken
Lars Forssell		 Fred Hjelm Stockholms stadsteater
1979 En man för mycket (Move over, Mrs Markham)
Ray Cooney och John Chapman		 Klaus Pagh Folkan[12]
Niklas Botten En midsommarnattsdröm (A Midsummer Night's Dream)
William Shakespeare		 Göran O. Eriksson Stockholms stadsteater
von Fox Pinocchio
Staffan Götestam och Peter Flack		 Folkan[13]
1980 Dunder-Karlsson Pippi Långstrump
Astrid Lindgren		 Staffan Götestam Folkan[14]
1982 Joe Epstein Det är ju min show (I’m Getting My Act Together and Taking It on the Road)
Nancy Ford och Gretchen Cryer		 Lars Göran Carlson Chinateatern[15]
1983 The Boys in the Band
Mart Crowley		 Börje Ahlstedt Folkan[16]
1986 Hotelliggaren (Two Into One)
Ray Cooney		 Tony Verner Folkan[17]
1987 Oj då!... en till?! (One For the Pot)
Ray Cooney och Tony Hilton		 Chris Johnston Folkan[18]
1988 Polis
Dr David Mortimore		 Det stannar i familjen (It Runs in the Family)
Ray Cooney		 Brian Howard Folkan[19]
Stanley Kowalski Linje Lusta (A Streetcar Named Desire)
Tennessee Williams		 Georg Malvius Folkan[20]
1991 Medverkande Flott & lagom, revy
Sven Hugo Persson, Kar de Mumma, Calle Norlén, Carl Zetterström, Tomas Tivemark, Katrin Sundberg		 Thomas Ryberger Stora teatern, Stockholm[21]
1992 Medverkande Mulliga vitaminer, revy
Calle Norlén, Sven Hugo Persson, Tomas Tivemark 		Mikael Hylin Stora teatern, Stockholm[22]
1995 Georges Min mamma herr Albin (La Cage aux folles)
Jean Poiret
Hans Bergström Folkan[23]
2001 Rutger Ahlenius Hela sjukan (Only When I Laugh)
Eric Chappell		 Thomas Ryberger Scalateatern/
Riksteatern[24]
2003 Direktör Sten E Lindén Hur man lyckas i business utan att bli utbränd
(How to Succeed in Business Without Really Trying)
Frank Loesser, Abe Burrows, Jack Weinstock, Willie Gilbert		 Peter Björk
Anders Albien		 Intiman[25][26]
2004 Hugo Rosenstråle Mölle By The Sea Jan Hertz Fredriksdalsteatern
2005 Oliver Warbucks Annie
Charles Strouse, Thomas Meehan och Martin Charnin		 Jan Hertz Nöjesteatern[27]
2006 Pantalone Herrskap och tjänstehjon (Il servitore di due padroni)
Carlo Goldoni		 Jan Hertz Fredriksdalsteatern[28]
2008 Vandrarn Stora landsvägen
August Strindberg		 Wilhelm Carlsson Stockholms stadsteater
2009 Bernard Boeing Boeing
Marc Camoletti		 Jan Hertz Nöjesteatern[29]
Teaterdirektör Claes Velander Skaffa mig en tenor (Lend Me a Tenor)
Ken Ludwig		 Anders Aldgård Gunnebo slottsteater[30]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Sveriges befolkning 2000: Brunnberg, Hans Ulf (1947-04-07) Försäkringskassan, uttag avseende 20001231 (2014)
  2. ^ TT Spektra (22 december 2010). ”Ulf Brunnberg: Motvillig slottsstjärna”. Expressen. Arkiverad från originalet den 26 december 2010. https://web.archive.org/web/20101226162935/http://www.expressen.se/noje/1.2264989/ulf-brunnberg-motvillig-slottsstjarna. Läst 19 januari 2011. 
  3. ^ Josefsson, Leif-Åke (1 juni 2006). ”Kändisarna som vill vinna valet”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 7 augusti 2007. https://web.archive.org/web/20070807050246/http://www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,834619,00.html. Läst 19 januari 2011. 
  4. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928120232/https://www.skattebetalarna.se/BinaryLoader.aspx?OwnerID=27005c15-36b9-4c7d-bdb3-27324f036ad4&OwnerType=2&ModuleID=a8429cd5-a9d9-4e2b-a1d8-4a7cf26cd7a3&PropertyCollectionName=Content&PropertyName=File1&ValueIndex=0. Läst 9 maj 2007. 
  5. ^ Göran O. Eriksson (10 maj 1967). ”Fullträff på Marsyas: Briljant spel i bra pjäs”. Dagens Nyheter: s. 19. https://arkivet.dn.se/tidning/1967-05-10/124/19. Läst 14 januari 2022. 
  6. ^ Sven Barthel (12 november 1967). ”Budskap om våld i thrillerförklädnad”. Dagens Nyheter: s. 22. https://arkivet.dn.se/tidning/1967-11-12/307/22. Läst 8 januari 2022. 
  7. ^ Sven Barthel (11 mars 1968). ”Ondskans lätta spel”. Dagens Nyheter: s. 17. https://arkivet.dn.se/tidning/1968-03-11/69/17. Läst 8 januari 2022. 
  8. ^ Bengt Jahnsson (21 september 1968). ”'Hår' på Scala: Bedövande vitalitet”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1968-09-21/257/12. Läst 31 augusti 2015. 
  9. ^ Annika Holm (22 maj 1969). ”Pjäs om krigsleksaker skicklig skolteater”. Dagens Nyheter: s. 29. http://arkivet.dn.se/tidning/1969-05-22/136/29. Läst 29 januari 2017. 
  10. ^ Bengt Jahnsson (18 juni 1971). ”'Oh, Calcutta' på Folkan: Så snällt att man rodnar”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-06-18/162/14. Läst 20 augusti 2015. 
  11. ^ Bengt Jahnsson (27 mars 1972). ”Regiprov som borde stannat inom skolan”. Dagens Nyheter: s. 15. https://arkivet.dn.se/tidning/1972-03-27/11171-85/15. Läst 6 januari 2024. 
  12. ^ Bengt Jahnsson (9 mars 1979). ”Unket kvinno- och homoförakt”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-03-09/66/12. Läst 22 augusti 2015. 
  13. ^ ”17-åriga Louise från Kärrtorp nya Pinocchio”. Dagens Nyheter: s. 21. 12 december 1979. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-12-12/337/21. Läst 20 augusti 2015. 
  14. ^ Susanne Marko (20 oktober 1980). ”Siw Malmkvist underbar Pippi”. Dagens Nyheter: s. 20. https://arkivet.dn.se/tidning/1980-10-20/287/20. Läst 3 december 2017. 
  15. ^ Bertil Mollberger (20 september 1982). ”Barbros show succé”. Dagens Nyheter: s. 26. https://arkivet.dn.se/tidning/1982-09-20/255/26. Läst 7 maj 2019. 
  16. ^ Marcus Boldemann (15 maj 1983). ”Dråpliga bögar vardagsmat idag”. Dagens Nyheter: s. 16. https://arkivet.dn.se/tidning/1983-05-15/129/16. Läst 29 juli 2018. 
  17. ^ Bengt Jahnsson (2 januari 1986). ”Förvirrad fars på Folkan: Ekman i högform”. Dagens Nyheter: s. 25. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-01-02/1/25. Läst 22 augusti 2015. 
  18. ^ Marcus Boldeman (20 september 1987). ”Ny fars på Folkan: Männens afton på scen”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1987-09-20/255/20. Läst 22 augusti 2015. 
  19. ^ Marcus Boldemann (16 september 1988). ”Kluven storsatsning”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1988-09-16/252/28. Läst 22 augusti 2015. 
  20. ^ Lars Linder (19 oktober 1988). ”Linje Lusta på Folkan: Kvinnorna leder spelet”. Dagens Nyheter: s. 26. https://arkivet.dn.se/tidning/1988-10-19/285/26. Läst 2 december 2017. 
  21. ^ Lars Linder (13 september 1991). ”Flott och lagom med goda artister”. Dagens Nyheter: s. 22. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1991-09-13/249/22. Läst 26 januari 2016. 
  22. ^ Marcus Boldemann (19 september 1992). ”Sällsynta pärlor i platt text”. Dagens Nyheter: s. 19. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1992-09-19/255/22. Läst 26 januari 2016. 
  23. ^ Pia Huss (14 oktober 1995). ”Patetiskt skrattspektakel: 'Min mamma Herr Albin' når knappt över vattenytan”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/teater/patetiskt-skrattspektakel-min-mamma-herr-albin-nar-knappt-over-vattenytan/. Läst 27 mars 2016. 
  24. ^ Björn Linnell (30 september 2001). ”Inte kul när även schablonerna är döda”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/kultur/inte-kul-nar-aven-schablonerna-ar-doda/. Läst 27 november 2017. 
  25. ^ Marcus Boldemann (31 januari 2003). ”Sprakande föreställning. Trots mossig kvinnosyn är det något ungdomligt påfluget över Intimans nya musikal”. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 10 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160810111710/http://www.dn.se/arkiv/kultur/sprakande-forestallning-trots-mossig-kvinnosyn-ar-det-nagot-ungdomligt-pafluget/. Läst 29 maj 2016. 
  26. ^ Gaby Wigardt (1 februari 2003). ”Lysande jakt på karriären”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/lysande-jakt-pa-karriaren. Läst 29 maj 2016. 
  27. ^ Christer Nilsson (8 november 2005). ”Rydberg som bländade häxa”. Kristianstadsbladet. http://www.kristianstadsbladet.se/noje/rydberg-som-blandade-haxa/. Läst 29 juni 2015. 
  28. ^ ”Herrskap och Tjänstehjon”. Eva Rydberg. https://www.evarydberg.se/herrskap-och-tjanstehjon/3/. Läst 13 september 2015. 
  29. ^ Christer Nilsson (9 februari 2009). ”Högtflygande fars med romans”. Ystads Allehanda. http://www.ystadsallehanda.se/noje/hogtflygande-fars-med-romans/. Läst 29 juni 2015. 
  30. ^ Gunnebo slott och trädgårdar (13 juli 2009). ”Premiärdags på Gunnebo”. Pressmeddelande. Läst 1 juli 2016.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Guldbaggen för bästa manliga biroll
Tomas von Brömssen (1995) · Lennart Jähkel (1996) · Emil Forselius (1997) · Thommy Berggren (1998) · Shanti Roney (1999) · Said Oveissi (2000) · Brasse Brännström (2001) · Göran Ragnerstam (2002) · Ingvar Hirdwall (2003) · Ulf Brunnberg (2004) · Magnus Krepper (2005) · Anders Ahlbom (2006) · Hassan Brijany (2007) · Jesper Christensen (2008) · Kjell Bergqvist (2009) · Peter Dalle (2010) · Jan Josef Liefers (2011) · Peter Carlberg (2012) · Sverrir Gudnason (2013) · Kristofer Hivju (2014) · Mats Blomgren (2015) · Michael Nyqvist (2016) · Stellan Skarsgård (2017) · Eero Milonoff (2018) · David Dencik (2019) · Ahmad Fadel (2020) · Jonay Pineda Skallak (2021) · Zlatko Burić (2022)  · Christopher Wagelin (2023)
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ulf_Brunnberg&oldid=55969431”