Västeuropeiska unionen
| Västeuropeiska unionen | ||||
| ||||
 | ||||
| Västeuropeiska unionens flagga | ||||
 | ||||
| Huvudsäten | Bryssel | |||
| Officiella språk | engelska, franska | |||
| Statsskick | militär allians | |||
| Grundfördrag | ||||
| VEU-fördraget | 23 oktober 1954– 30 juni 2011 | |||
Västeuropeiska unionen (VEU) var en mellanstatlig militär allians mellan tio västeuropeiska stater. Organisationen bildades genom undertecknandet av ändrade Brysselfördraget 1954, men grunden lades redan genom Brysselfördraget 1948. VEU bildades ursprungligen på grund av misslyckandet med att upprätta en europeisk försvarsgemenskap. Franska nationalförsamlingen stoppade det föreslagna fördraget som skulle upprätta försvarsgemenskapen. Istället fördjupades det västeuropeiska militära samarbetet genom VEU. Under sin verksamma tid upprätthöll VEU ett nära samarbete både med försvarsalliansen Nato och, efter 1993, med Europeiska unionen.
Bildandet av Europeiska unionen den 1 november 1993 var början på slutet för Västeuropeiska unionen. I och med Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999, överfördes flera delar av VEU:s funktioner och verksamheter till EU. Flera av VEU:s funktioner övertogs av Europeiska försvarsbyrån (EDA). Andra uppgifter övertogs av Europeiska unionens satellitcentrum och Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier.
Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft, vilket innebar att VEU:s kollektiva försvarsklausul även fördes in i EU:s fördrag. Mot bakgrund av detta meddelade presidiet i VEU:s ständiga utskott den 31 mars 2010 att organisationen hade fullföljt sin historiska uppgift och att medlemsstaterna kollektivt hade dragit sig ur Brysselfördraget. Organisationen avvecklades därefter i enlighet med fördraget.[1] De sista delarna av Västeuropeiska unionens verksamhet upphörde den 30 juni 2011, och övertogs av Europeiska unionens satellitcentrum den 1 juli 2011.[2][3][4] Därmed var VEU:s verksamhet fullt integrerad i EU.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Brysselfördraget signerades den 17 mars 1948 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien. Som ett resultat etablerades VEU den 23 oktober 1954 genom Parisavtalen. Avtalen innebar att Brysselfördraget ändrades och att även Italien och Västtyskland inkluderades i samarbetet. I ändrade Brysselfördraget fastslogs tre huvudmål med samarbetet i fördragets ingress. För det första syftade det till att skapa en stabil grund i Västeuropa för en europeisk ekonomisk återhämtning. För det andra syftade det till att kollektivt skydda medlemsstaterna från en aggressiv attack från ett tredje land. För det tredje syftade det till att förbättra enigheten och uppmuntra den europeiska integrationen. Resultatet av Brysselfördraget var Västeuropeiska försvarsorganisationen. Brysselfördraget hade också kulturella och sociala klausuler, med syfte att bilda ett rådgivande råd.
Västeuropeiska försvarsorganisationen
[redigera | redigera wikitext]
I september 1948 beslutade de stater som signerat Brysselfördraget att en gemensam försvarsmyndighet, ”Västeuropeiska försvarsorganisationen”, skulle bildas. Organisationen bestod av en försvarskommitté på regeringschefsnivå och en annan kommitté bestående av alla nationella stabschefer.[5][6] Den brittiske fältmarskalken Bernard Montgomery utsågs till kommitténs permanenta ordförande.[7] När uppdelningen av Europa i två olika läger blev oundviklig, blev hotet från Sovjetunionen en betydligt viktigare fråga än Tysklands återupprustning.
Västeuropa ville därför ha ett nytt ömsesidigt försvarsavtal, som denna gång skulle involvera USA. USA erkände också det ökade hotet från Sovjetunionen och ställde sig därför positivt till ett sådant samarbete. Hemliga möten påbörjades i slutet av mars 1949 mellan amerikanska, kanadensiska och brittiska tjänstemän med syfte att förhandla fram ett transatlantiskt försvarsavtal.
Detta ledde slutligen till bildandet av försvarsalliansen Nato. Nato började bygga upp sin egen militära kommandostruktur under 1951.[8]
Överföring till Europeiska unionen
[redigera | redigera wikitext]VEU gavs genom Amsterdamfördraget en roll i EU som en självständig försvarskapacitet. Den 13 november 2000 möttes medlemsstaternas ledare i Marseille och godkände överförandet av VEU:s uppgifter och funktioner till EU i takt med att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) bildades. Den 1 januari 2002 överfördes vissa av VEU:s funktioner till EU genom bildandet av Europeiska unionens satellitcenter och Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier. Den roll som VEU hade fått genom Amsterdamfördraget, togs bort genom Nicefördraget.
Lissabonfördraget, som trädde i kraft 2009, innehöll bestämmelser om ett samarbete mellan EU och både Nato och VEU. VEU:s parlamentariska församling uppmanades att upplösa sig själv, eftersom den inte kunde granska EU:s politik. Församlingen själv såg sig dock spela en avgörande roll.
Därför uppmanade församlingen EU att inkludera den som en andra kammare. Europeiska konstitutionen, och sedermera Lissabonfördraget, syftade dock till att förenkla EU:s utrikespolitik, vilket gjorde att idén om att uppta VEU:s församling som en andra kammare avslogs.[9]
Upplösandet
[redigera | redigera wikitext]
Genom Lissabonfördraget tog EU 2009 över VEU:s försvarsuppgifter. Det uppstod en omfattande diskussion om vad som skulle hända med VEU efter Lissabonfördragets ikraftträdande.[10] Den 30 mars 2010 meddelade den brittiske biträdande utrikesministern Chris Bryant att Storbritannien hade som avsikt att dra sig ur VEU inom ett år.
Dagen därpå meddelade det tyska utrikesdepartementet att Tyskland också hade som avsikt att dra sig ur Brysselfördraget. VEU:s spanska ordförandeskap meddelade samma dag, på de tio medlemsstaternas vägnar, att de kollektivt beslutat att dra sig ur fördraget och att avsluta organisationens alla aktiviteter innan slutet av juni 2011.[11] Unionens sista verksamheter hade överförts till EU den 1 juli 2011.[3][4]
Utbredning och utvidgning
[redigera | redigera wikitext]Vid signerandet av det ursprungliga Brysselfördraget deltog fem medlemsstater i samarbetet. Dessa var Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien. I samband med antagandet av ändrade Brysselfördraget anslöt sig även Italien och Västtyskland. 1990 anslöt sig Portugal och Spanien, medan Grekland anslöt sig först 1995. Därmed bestod samarbetet av tio medlemsstater.
Utöver medlemsstaterna fanns flera associerade europeiska stater. Detta berodde främst på att dessa stater inte var medlemmar i Nato och/eller Europeiska unionen. De neutrala staterna Finland, Irland, Sverige och Österrike blev observatörsmedlemmar under 1990-talet. Även Danmark ingick i den gruppen av länder, trots att landet var medlem i Nato. Detta berodde på Danmarks särskilda försvarspolitiska ställning. Under 1990-talet blev även Island, Norge, Polen, Tjeckien, Turkiet och Ungern associerade medlemsstater. Dessa länder var då medlemmar i Nato men inte i EU. Slutligen fanns en fjärde grupp av europeiska stater, de associerade partnerländerna. Där ingick Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Dessa länder var då varken medlemmar i Nato eller EU.
Vid VEU:s upplösning var alla medlemsstater inom EU, utom Cypern och Malta, på ett eller annat sätt associerade eller medlemmar i VEU. De enda staterna som var associerade med VEU utan att vara medlemmar i EU var Island, Norge och Turkiet, som alla var Nato-medlemmar.
Institutioner och organ
[redigera | redigera wikitext]
VEU:s högkvarter låg i Bryssel, med en personalstyrka på omkring 65 personer och en årlig budget på 13,4 miljoner euro.[10] Organisationen styrdes av två beslutsfattande institutioner, Västeuropeiska unionens råd och Västeuropeiska unionens församling. VEU leddes av rådet och assisterades av Permanenta representationsrådet på diplomatnivå. Sociala och kulturella frågor på basis av Brysselfördraget ansvarade Europarådet för med syfte att undvika dubbelarbete av ansvarsområdena inom Europa.[12] Församlingen, som bestod av medlemsstaternas delegationer till Europarådets parlamentariska församling, övervakade och granskade rådets arbete, men var helt självständig i förhållande till rådet. Till skillnad från rådet, var församlingen endast en rådgivande institution. Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen etablerades 1976 med målet att bilda en europeisk försvarsmaterielmyndighet. Samarbetet upphörde den 23 maj 2005.[13] Västeuropeiska försvarsmaterielorganisationen utgjorde grunden till en försvarsmaterielmyndighet, men dess verksamhet begränsades till forskning. Den bildades 1996 och dess verksamhet upphörde den 31 augusti 2006.[14] Dessa organs uppgifter övertogs främst av EU:s Europeiska försvarsbyrån (EDA).
Syfte och konsekvenser
[redigera | redigera wikitext]
Västeuropeiska unionens ursprungliga syfte var att fylla, åtminstone delvis, den funktion som den påtänkta Europeiska försvarsgemenskapen skulle fylla. Efter att idén om försvarsgemenskapen stoppats av franska nationalförsamlingen, inleddes försvarssamarbetet istället genom VEU. Unionen delar sitt ursprung med försvarsalliansen Nato.
Till skillnad från Nato har dock VEU haft en betydligt mindre uppmärksammad roll. Organisationen har stått i skuggan av dels Nato, dels Europeiska ekonomiska gemenskapen (och sedermera Europeiska unionen).
VEU fyllde länge en viktig funktion som ett sätt för västeuropeiska stater att delta i ett försvarssamarbetet utanför EU:s ramar. Men i takt med att det europeiska samarbetet blev allt mer integrerat, utvidgades EU:s kompetensområde till att omfatta även försvarspolitiska frågor. Det slutgiltiga steget togs genom Lissabonfördraget, som införde en solidaritetsklausul mellan medlemsstaterna. Därmed hade VEU spelat ut sin roll som försvarsallians.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Statement of the Presidency of the Permanent Council of the WEU on behalf of the High Contracting Parties to the Modified Brussels Treaty – Belgium, France, Germany, Greece, Italy, Luxembourg, The Netherlands, Portugal, Spain and the United Kingdom” (på engelska). Västeuropeiska unionen. 31 mars 2010. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171010150807/http://www.weu.int/Declaration_E.pdf. Läst 11 augusti 2010.
- ^ ”European Union Satellite Centre (SATCEN)” (på engelska). Europeiska unionens råd. 23 maj 2011. http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/122187.pdf. Läst 24 maj 2011.
- ^ [a b] ”Rådets beslut 2011/297/GUSP av den 23 maj 2011 om ändring av gemensam åtgärd 2001/555/GUSP om inrättande av Europeiska unionens satellitcentrum”. EUT L 136, 24.5.2011, s. 62-63. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2011:136:0062:0063:SV:PDF.
- ^ [a b] ”Decision of the Council of the Western European Union on the Residual Rights and Obligations of the WEU (27 May 2011)” (på engelska). Västeuropeiska unionens råd. 27 maj 2011. Arkiverad från originalet den 17 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110717015100/http://www.weu.int/documents/Decision_WEU_en.pdf. Läst 30 juni 2011.
- ^ Maloney, Sean M.. Secure Command of the Sea: NATO Command Organization and Planning for the Cold War at Sea, 1945-1954. Fredericton: University of New Brunswick. sid. 95-97
- ^ ”Origins of the North Atlantic Treaty: The Brussels Treaty” (på engelska). Nato. 6 december 2001. http://www.nato.int/archives/1st5years/chapters/1.htm#f. Läst 9 augusti 2010.
- ^ Mead, Richard (2007). Churchill's Lions: A biographical guide to the key British generals of World War II. Stroud (UK): Spellmount. sid. 309. ISBN 978-1-86227-431-0
- ^ ”Did you know that Europe already had a defensive military alliance prior to NATO?” (på engelska). Nato. 26 november 2010. Arkiverad från originalet den 21 september 2015. https://web.archive.org/web/20150921141945/http://www.aco.nato.int/page20923100.aspx. Läst 8 augusti 2010.
- ^ ”Occasional Paper n.57: The democratic legitimacy of the European Security and Defence Policy” (på engelska). European Union Institute for Security Studies. 1 april 2005. http://www.iss.europa.eu/occasion/occ57.pdf. Läst 11 augusti 2010.
- ^ [a b] ”European defence league poised for debate on dormant pact” (på engelska). 3 september 2009. http://euobserver.com/9/28615. Läst 3 september 2009.
- ^ ”Declaración de la Presidencia del Consejo Permanente de la UEO en nombre de las Altas Partes Contratantes del Tratado de Bruselas Modificado – Alemania, Bélgica, España, Francia, Grecia, Italia, Luxemburgo, Países Bajos, Portugal y Reino Unido” (på spanska). Spanska regeringen. 31 mars 2010. Arkiverad från originalet den 7 april 2010. https://web.archive.org/web/20100407062805/http://www.maec.es/es/MenuPpal/Actualidad/NoticiasMAEC/Paginas/20100331_not1.aspx. Läst 11 augusti 2010.
- ^ ”The Western European Union” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/9059327f-7f8a-4a74-ac7e-5a0f3247bcd3/Resources#73277207-d250-41c5-8960-1d8bce9f11aa. Läst 21 februari 2014.
- ^ ”WEAG website” (på engelska). WEAG. Arkiverad från originalet den 1 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170601112037/http://www.weu.int/weag/. Läst 12 augusti 2010.
- ^ ”WEAO Website” (på engelska). WEAO. Arkiverad från originalet den 24 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070524133139/http://www.weao.weu.int/site/index.php. Läst 12 augusti 2010.
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |