Hoppa till innehållet

Carl Schmitt

Från Wikiquote

Carl Schmitt, född 11 juli 1888 i Plettenberg i provinsen Westfalen i Tyskland, död 7 april 1985 i Plettenberg i Västtyskland, var en tysk rättsfilosof, politisk teoretiker och katolsk filosof, som skrev inflytelserika texter om suveränitet, undantagstillstånd, diktatur och begreppet politik.

Citat

[redigera]

Politisk teologi (1922)

[redigera]
  • Suverän är den som bestämmer över undantaget.
    • S. 25
  • Särskilt en filosofi som ägnar sig åt det konkreta livet får inte skygga för undantaget och extremfallet, utan bör ägna dem ett särskilt intresse. För en sådan filosofi kan undantaget vara viktigare än regeln, inte på grund av någon romantisk-ironisk förkärlek för paradoxer, utan med hela det allvar som utmärker en insikt vilken går djupare än de uppenbara generaliseringar som baserar sig på normalfallet. Undantaget är intressantare än normalfallet. Det normala bevisar ingenting, undantaget bevisar allt; det bekräftar inte bara regeln, regeln lever i grund och botten bara av undantaget. Undantaget låter det verkliga livets kraft bryta sönder den skorpa som lägger sig över en mekanik som har fastnat i upprepningar.
    • S. 33–34
  • Alla betydelsefulla begrepp inom den moderna statsläran är sekulariserade teologiska begrepp. […] den allsmäktige guden blev den allsmäktige lagstiftaren […] Inom rättsvetenskapen har undantagstillståndet en betydelse som motsvarar undrets inom teologin.
    • S. 53
  • Den metafysiska bild som en viss tidsålder skapar sig av världen, har samma struktur som den politiska organisationsform vilken för denna epok framstår mest självklar.
    • S. 61
  • Det finns en originell idé som är typisk för de tyska romantikerna: det eviga samtalet. När Novalis och Adam Müller rör sig i detta element är det som om deras innersta väsen förverkligas. Joseph de Maistre, Louis de Bonald och Juan Donoso Cortés, de katolska statsfilosofer som i Tyskland kallas romantiker, eftersom de var konservativa eller reaktionära och idealiserade medeltida förhållanden, hade nog snarast uppfattat ett evigt samtal som en fantasiprodukt präglad av grym komik. Det som utmärker deras kontrarevolutionära statsfilosofi är en medvetenhet om att tiden krävde ett avgörande. Med en energi som stegrades till det yttersta mellan de båda revolutionerna 1789 och 1848 träder föreställningen om avgörandet i centrum för deras tänkande. Varhelst den katolska filosofin under 1800-talet uttalar sig om samtidens intellektuella frågor ger den på ett eller annat sätt uttryck för tanken att ett stort avgörande närmar sig, där ingen medling längre är möjlig. "No medium", säger John Henry Newman, "between catholicity and atheism." De uttrycker alla ett antingen–eller, vars rigorösa karaktär snarare för tankarna till diktatur än till ett evigt samtal.
    • S. 69

Det politiska som begrepp (1932)

[redigera]
  • För att förstå vilka vi själva är måste vi förhålla oss till vad som är annorlunda och främmande. I fiendens gestalt möter vi frågan vilka vi själva är. Vi måste kämpa mot och övervinna vår fiende just för att komma till klarhet över oss själva, våra gränser och vår gestalt. Detta förutsätter att fienden inte är den radikalt andre, utan spelar på samma plan som vi. I det fall som fiendskapen blir absolut finns det inte längre något som förenar oss med vår fiende.
    • S. 24

Citat om Schmitt

[redigera]
  • I Carl Schmitt finner eftervärlden en komplex person. Även hans tankar är sammansatta, ofta medvetet tvetydiga, och dessutom närmast notoriskt svåröversatta. Likväl har hans filosofiska slutledningar om stat och rätt inte bara fortsatt bärighet, utan även förnyad relevans mot bakgrund av de västerländska demokratiernas allt tydligare vacklande självbild och avtagande intresse för medborgarnas fri- och rättigheter.
    • Mårten Ericson i förordet till Politisk teologi (2023) [1922], s. 16
  • Schmitts utmaning av liberalismen är mer filosofisk än praktisk. Den rör en kärnfråga för liberal politisk filosofi: I vilken grad kan vi med politiska system utesluta den personliga makten och i förlängningen despoti? När den liberala rättsfilosofin från Locke över Montesquieu och till Rawls säger »Så här borde det vara organiserat«, ställer Schmitt motfrågan »Men hur fungerar det egentligen?« Sammanbrottet för den multilaterala världsordningen, 2000-talets terrorlagar och coronapandemin visar att Schmitt fått delvis rätt.
    • Carl-Vincent Reimers i Eld och elegans – det högerradikala idéarvet från Schmitt till D'Annunzio (2021)

Se även

[redigera]
Politiska filosofer
Klassiska AristotelesAureliusCiceroKonfuciusLao ZiPlatonPlutarchosSokratesSun Zi
Konservativa AquinoBonaldBurkeCarlyleColeridgeComteDanteDisraeliDurkheimFichteGuénonHallerHegelHobbesHumeJüngerKirkLe BonLutherMachiavelliMaistreMaurras • Müller • Novalis • OakeshottParetoPetersonSavignySchmittScrutonSolzjenitsynSpenglerStrauss
Liberala ArendtAronBenthamBerlinEmersonFranklinHayekJeffersonKantLockeMaritainMillMisesMontesquieuNietzscheNozickOrtegaPopperRandRawlsSmithSowellSpencerStirnerThoreauTocquevilleVoltaireWeberWollstonecraft
Socialistiska Adorno • BakuninBernsteinCamusChomskyde BeauvoirDu BoisEngelsFanonFoucaultFourierFrommGandhiGoldmanGramsciHabermasKropotkinLeninLuxemburgMaoMarcuseMarxMüntzerPaineRousseauRussellSartreShawTrotskijŽižek