Hoppa till innehållet

Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
275
KVARHÅLLEN

ner i en av dem. Andra sade, att det var ett starkt strömdrag här vid udden och vidare inåt den stora Kyrkviken. Han hade kanske blivit bortförd dit. Klara Gulla lät öka på dragglinorna, så att de kunde nå till Lövens största djup, och hon lät draggen gå fram över varenda tum av Kyrkviken, men att föra sin far tillbaka upp i dagens ljus. det lyckades henne inte ändå.

Genast första dagen efter olyckan hade Klara Gulla låtit beställa en likkista, och då den var färdig, förde hon den till bryggan, för att hon skulle kunna härbärgera den döde där, så snart som han blev funnen. Hon hade den sedan alltid stående på bryggan och ville inte en gång ställa in den i godsmagasinet. Magasinet stängdes, då faktorn gick från bryggan, men kistan måste alltid vara till hands, så att Jan inte skulle behöva vänta på den.

Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner omkring sig på bryggan, som hade förkortat väntetiden för hanom, men Klara Gulla gick där nästan alltid ensam. Hon tilltalade ingen, och säkert lämnade man henne gärna i ro, för det låg något hemskt i folks ögon över henne, som hade varit orsak till sin fars död.

I december upphörde sjöfarten, och sedan fick Klara Gulla ha bryggan alldeles för sig själv. Ingen störde henne. Fiskarna, som skötte sökandet ute på sjön, ville också sluta, men detta gjorde Klara Gulla alldeles förtvivlad. Det var hennes enda hopp och räddning, att fadern blev