elativ

Svenska

Substantiv

Böjningar av elativ	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	elativ	elativen	elativer	elativerna
Genitiv	elativs	elativens	elativers	elativernas

elativ

1. (grammatik) lokalkasus med den grundläggande betydelsen "ut ur", som uttrycker det ställe eller föremål från vars inre en rörelse sker

   Etymologi: Från latinska elatus, perfekt particip av latinska efferre (”ta med”, ”ta ur”)

   Lokal elativ uttryckes vanligen medelst prepositionen "ur". (Adolf Noreen. 1906. Vårt språk. Nysvensk grammatik i utförlig framställning, 1–5, 7, 9.)

Översättningar

lokalkasus med den grundläggande betydelsen "ut ur", som uttrycker det ställe eller föremål från vars inre en rörelse sker

• engelska: elative ^(en)
• finska: elatiivi ^(fi)
• isländska: úrferðarfall ^(is)
• meänkieli: elatiivi
• spanska: elativo ^(es)
• tyska: Elativ ^(de), absoluter Superlativ ^(de)