Förväntningarna inför klimatmötet i Paris 30 november till 11 december är höga. Parismötet kan eventuellt lyckas med det Köpenhamnmötet 2009 misslyckades med: att få länderna att gemensamt gå in för bindande åtgärder för att bromsa den globala uppvärmningen.
I klimatmötet i Paris kommer närmare 200 parter (läs länder) att delta. Mötet kallas bland de invigda COP 21 (Conference of the Parties). COP ordnas varje år och Parismötet är det 21:a i ordningen och förmodligen ett av de viktigaste.
Vad är målsättningen för Parismötet?
Målet är att få till stånd ett globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020. För fem år sedan ställde de länder som är med i FN:s klimatkonvention upp ett mål att den globala medeltemperaturen inte ska stiga mera än två grader sedan förindustriell tid. Sedan början av industrialismen har medeltemperaturen hittills stigit med en grad.
Enligt forskarna i FN:s klimatpanel IPCC innebär det att utsläppen av växthusgaser måste fås ner med 70 procent fram till år 2050 jämfört med nivåerna år 2010.
Hurdant avtal försöker man få?
Meningen är att skapa ett avtal som åtminstone i någon form är förpliktande. Problemet är att ju mer bindande avtalet är desto svårare kan det vara att få alla länder med. Dessutom finns risken att länder senare vill dra sig ur sina förpliktelser. Kyotoprotokollet från 1996 var bindande, men å andra sidan var det få länder som ratificerade det.
En olöst fråga är om de minskningar av växthusgaser som länderna har lovat är bindande internationellt eller enbart nationellt. EU och andra industriländer har ställt som villkor att länder som ansluter sig till avtalet bör lova att minska utsläppen.
Inför Parismötet har det talats om avtalet som ett ramverk som senare kan kompletteras med detaljer. Viktigt blir då att innehållet i själva avtalet kan behållas, och inte behöver ändras då det kompletteras senare.
Hur ska ansvaret fördelas?
Mycket har hänt sedan FN:s klimatkonvention antogs 1992. Länderna delades då upp i utvecklade i-länder och utvecklings- eller u-länder (ett annat namn är tillväxtländer). Enligt Kyotoprotokollet gäller de bindande utsläppsåtagandena enbart de i-länder som har ratificerat protokollet, medan för u-länderna är åtagandena frivilliga.
Målet är att Parismötet ska slå fast att alla parter förbinder sig till utsläppsminskningar. Men frågan blir då hur fördelningen ska bli rättvis?
Efter 1992 har det funnits en så kallad brandvägg mellan i-länder vars åtaganden är bindande och övriga för vilka de är frivilliga. Inom i-länderna påpekar man att många tillväxtekonomier har höga utsläpp av växthusgaser. Kina står för 22 procent, Indien för 5,5 och Indonesien för 4 procent.
Tillväxtekonomierna måste ta ett större ansvar för utsläppen, annars kommer det globala målet inte att nås. Men argumentet att behålla brandväggen är att de utvecklade länderna också i fortsättningen måste bära huvudansvaret för utsläppen.
Dessutom finns en konflikt om historiska utsläpp. De utvecklade länderna har haft industriutsläpp i snart 200 år, medan många utvecklingsländer knappt kommit igång med produktionen när klimatförändringen slog till.
Hur ska anpassningen beaktas?
I förhandlingarna inför Parismötet har man tagit fram anpassningen som en viktig del av det kommande avtalet. Det handlar om att länderna ska vara beredda på att vidta åtgärder för att anpassa sig till klimatförändringen.
Bland tillväxtländerna har det höjts röster för att deras åtgärder för att anpassa sig till klimatförändringens följder ska vara likvärdiga med försöken att minska utsläppen. De utvecklade länderna hävdar däremot att enbart utsläppsminskning kan förhindra de värsta konsekvenserna av klimatförändringen.
Hur ska utsläpp beräknas och rapporteras?
En viktig fråga för Parismötet blir hur man ska mäta utsläpp och hur de ska offentligöras. Varje land borde följa upp nivån på utsläppen och hur de utvecklas över tiden. Dessutom förutsätts att resultaten rapporteras till det internationella samfundet.
Det måste dessutom finnas ett system för hur resultaten ska kunna kontrolleras. Med kontrollerna vill man säkerställa att rapporterna håller sträck och till exempel att samma utsläppsminskning inte används flera gånger.
Industriländerna har i dagens läge tuffare krav på rapporteringen än utvecklingsländerna. På längre sikt vill industriländerna ändå ha enhetliga regler för rapporteringen.
Ska åtgärder mot skogsskövling kompenseras?
Skogsavverkning och dålig skötsel av skogarna orsakar drygt tio procent av alla utsläpp av växthusgaser. Åtgärder mot avskogning främst i tropikerna är viktiga för den globala miljön. I samband med förhandlingarna om Parisavtalet kommer det att bli aktuellt med kompensationer från industriländerna till de utvecklingsländer som stoppar avskogningen.
Kan ambitionsnivån höjas senare?
Parisavtalet ska i huvudsak bygga på frivillighet. Klimatkonventionens sekretariat har begärt in de olika ländernas planerade klimatåtgärder efter 2020. Löftena måste vara ambitiösare än vad länderna hittills har förbundit sig till.
Länderna ska kunna meddela sina löften under och till och med efter Parismötet. Länderna ska dessutom kunna ansluta sig till Parisavtalet också efter det att avtalet har trätt i kraft. Ambitionsnivån ska därför kunna höjas med tiden.
Hur ska finansieringen skötas?
Sist men inte minst blir finansieringen en svår stötesten för Parismötet. På klimatmötet i Cancún år 2010 slog man fast att främst de rika länderna ska bistå med ett årligt flöde på 100 miljoner dollar senast år 2020. Medelanskaffningen har inte lyckats som planerat. Till exempel i fjol saknades 38 miljoner..
Pengarna är tänkta att användas för länder som har drabbats av klimatförändringen. Samtidigt ska medel användas också för att styra investeringar i en kol- och utsläppssnål riktning i utvecklingsländerna
Hur går mötet till i praktiken?
Klimatmötet hålls på Le Bourget, som är en flygplats norr om Paris. Mötet väntas ha 50 000 besökare. I början deltar stats- och regeringscheferna. Efter det sköts förhandlingarna av de 196 deltagande ländernas delegationer. Under den andra veckan kommer de ansvariga ministrarna med i förhandlingarna. Meningen är att slutdokumentet ska antas enhälligt.
Läs också: IPCC: fossila bränslen måste fasas ut
FN: Klimatplanerna är lovande men inte nog