Den här veckan tvingades jag ställa den svåraste frågan jag har ställt under min journalistkarriär. Och jag måste ställa den flera gånger till flera kvinnor. När debatten om biståndet går het vill jag bidra med en historia
om vart åtminstone en del av biståndet går.
Uppföljningarna till Matti Kääriäinens biståndskritiska bok har inte egentligen tagit debatten framåt. Det här om något är en inbjudan till journalister att granska vårt bistånd. Var är reportagen från fältet där pengarna faktiskt används?
Alla verkar ha en åsikt om biståndet, men handen upp, hur många kan i detalj förklara hur det fungerar?
Kääriäinens kritik är inte heller ny och av personlig erfarenhet vet jag att få blir så cyniska gällande vår makt att rädda världen som studerande som precis har inlett studier i u-landsforskning.
Att den breda allmänheten inte har koll är delvis också medias fel. Journalistikens uppgift är att vara kritisk och se vad som inte fungerar, men också berätta när det går bra.
Med insyn i en organisation vars utlandsverksamhet till 85 procent finansieras av UM vill jag berätta om några kvinnor som har fått hjälp tack vare biståndet.
Eftermiddagssolen stekte het över Kampala, och jag satt och svettades på en plaststol och förbannade mitt val av långbyxor. Taket gav lite skugga när kvinnor i gruppen Women Living with Hope (Kvinnor som lever med hopp) en efter en kom in och satte sig på stolarna som stod i en ring.
Två gånger i månaden träffas de kongolesiska HIV-positiva flyktingkvinnorna för att hålla möte där de delar erfarenheter och hjälper varandra så gott de kan. De är inne på sitt tredje år med gruppen, men sammansättningen är inte densamma. En del har dött, nya har tillkommit. När någon i gruppen dör tar de övriga hand om barnen som blir ensamma.
Förutom HIV har så gott som alla en annan sak gemensam – de har blivit smittade till följd av våldtäkt.
Finlands Flyktinghjälp betalar lönerna för ett par socialarbetare som far ut till slummen där flyktingarna bor för att kartlägga behovet av psykosocialt stöd och erbjuda rätt sorts hjälp åt dem som bär på tunga trauman.
De olika grupperna får också utbildning i hur man stöder andra.
De här kvinnorna har inte setts på ett tag nu. Refugee Law Project (RLP), som står för utrymmena och kooridinerar socialarbetarna, har varit bannlyst ett tag på grund av lagen mot homosexualitet i Uganda.
RLP ordnar också stödgrupper för lesbiska och homosexuella. Men nu är lagen lagd på is och verksamheten kan komma igång igen.
Efter att kvinnorna talat en stund bad jag om att få intervjua några i enrum. En av kvinnorna som ville ställa upp var Mukangwizi Kamuzini. Hon satte sig framför mig och jag började fråga.
Varför måste du fly från Kongo? Vet du hur du blev smittad? Kan du berätta om din våldtäkt? Min tolk såg besvärad ut.
Kamuzini är 53 år gammal och kommer från Kongolo i Kongo. Till Uganda flydde hon för 14 år sedan, och det var då hon blev HIV-smittad.
- Vi flydde undan massakrerna. De mördade min mamma framför mina ögon.
Hon flydde först till Goma, men mördarna var henne hack i häl. Hon ville bort. Med barnen tog hon sig till gränsen mellan Rwanda och Kongo, men gränsbevakarna lät henne korsa gränsen bara på ett villkor.
Hon måste ha sex med dem. Alla.
Hur många män som våldtog henne vet hon inte. Hon slutade tänka, stängde av allt och tänkte att hon måste göra det för sina barn. Barnen, som fanns där alldeles bredvid när det hände.
Någonstans på vägen till Kigali försvann två av hennes barn, hon vet än i denna dag inte vad som hände med dem. Från Kigali lyckades hon och hennes tre kvarvarande barn ta sig över till Uganda och Kampala. Hon säljer nu honung för att försöka försörja sina tre barn och ett fosterbarn, som hon tog sig an efter att en kvinna i gruppen avled i aids.
- Det tog länge innan jag förstod att jag hade HIV. Jag mådde ofta dåligt, och så nämnde jag för en bekant att soldaterna hade våldtagit mig. Hon sa att jag borde testa mig. Det är nu nio år sedan, berättar hon.
Hon var en av dem som grundade Women Living With Hope.
- Jag kunde erkänna för mig själv att jag är sjuk och inte skämmas över det. Jag har fått ta del av utbildningar och går nu omkring på sjukhus och uppmanar flyktingkvinnor att testa sig för HIV och ta del av det psykosociala stödet som erbjuds här. Att hjälpa andra gör det lättare för mig att leva med sjukdomen. Människor tackar mig och jag vet att jag kommer att bli belönad på andra sidan, säger hon.
Andra sidan, den vet hon att är alldeles bakom hörnet. Svårast är att se hur förtvivlade barnen blir när deras mamma är sjuk. Hon försöker vila så ofta hon kan, men vill inte lämna allt ansvar för den lilla affärsverksamheten på barnen. Men på något sätt måste de få mat.
I Uganda är HIV-medicinerna gratis, men kvinnorna berättar att de får den billigaste medicinen gjord i Uganda och den ger svåra biverkningar.
- Vi kan ha diarré och kasta upp under långa tider. En kvinna måste sluta medicineringen eftersom hennes lever kollapsade på grund av den. Nu väntar hon bara på att dö.
Grundpelaren i lyckat biståndsarbete är partnerskap. Det ska inte vara den ena som hjälper den andra, utan båda parter ska bidra till det gemensamma projektet med sin kunskap.
Om vi tar Kääriäinens exempel med att han gick i butiker och plockade lite vad som helst bara det var finskt, ska det istället handla om att bidra med det finska som kan göra skillnad.
I det här fallet handlar det om att Finland bidrar med löner till socialarbetare och pengar för att utbilda dem som kan hjälpa på gräsrotsnivå – de HIV-smittade kvinnorna själva.
Liselott Lindström frivilligarbetar som informatör för Finlands Flyktinghjälp i Kampala, Uganda.