jag har 365,242199 hjärtan i mitt bröst
jag ger dem alla till dig
en för var dag
jag kysser dem och
klistrar dem under din arm
på utsidan av din höft
över naveln
överallt på din kropp
faller någon ner plockar du upp
en någorlunda ordning
uppstår inte av sig själv

man lånar någon ett tag
kanske dess själsögon
sedan finns bara
dräkten kvar
och minnenas minnen
på himmelens högsta berg

du
är en del av en stjärna
eller en skärva
som snurrar i jordens omloppsbana
vi
är sorgkatamaraner
som ser upp mot dig i natten
omgärdade av hav av återstående liv

det jag egentligen vill säga
kan jag inte omfamna
för det mesta blir jord med tiden
och sånt är
bokstavslöst

Sommarn är absolut en tid av självtvivel för mig. Jag hör hur sjukt det låter, att vara fullt frisk och pigg och sommarvarm i huden - lugn i själen - och ändå känna tvivel på det man är. Någon av er kanske känner igen det. Just vetskapen om att ens egna känslor kring det där självtvivlet är rätt bisarrt men ändå inte kunna låta bli att känna det. 
Jag har nog sagt det innan men säger det igen; jag försöker se mig själv som ett vitt ark som bara fylls på med veck och sträck, punkter och linjer allt eftersom livet händer. Och på det där vita arket måste också alla känslor få plats, både det fina och lätta, och de som är tunga att bära. Det är vad jag gör med det där tvivlet som spelar roll. Antingen låter jag det äta upp all min vakna tid, eller så försöker jag lägga det i ryggsäcken och säga “hej, du får vara här, men du får stanna där, ihopvikt och tillrättalagt. Jag har inte tid för dig just nu”. 

Gränsen mellan att vara frisk och att vara sjuk är flytande, glidande, svävande. Den är aldrig tydlig, den är näst intill osynlig. Omöjlig för människans öga att se. När är jag egentligen sjuk? När är jag normal eller frisk? Och vem står i makt att avgöra det?

Är jag frisk när jag vaknar utan ångest och rädsla för vad dagen kommer för med sig?
Är jag frisk då jag klarar av att klä på mig och äta ett mål mat utan att bryta ihop?
Är jag frisk då tankarna inte snurrar lika vilt i huvudet?
Är jag frisk om jag kan skratta och le utan någon speciell orsak?
Är jag frisk när jag kan handla mat i affären och prova kläder på stan?
Är jag frisk när jag klarar av att umgås med människor utan att få panikattacker?

Kanske jag blir frisk om jag inbillar mig att jag är det. Om jag för mig själv bakom ljuset och manipulerar mig själv att tro att jag faktiskt längtar efter social samhörighet, middagar med människor runt ett bord, långa nätter fulla med folk. Om jag ljuger för mig själv tillräckligt länge - blir jag frisk då?

Ångestfri är en känsla av frihet och totalt lugn i kroppen. Inget krig som pågår och ingen smärta som river och bränner i varje cell i kroppen. Ingen kamp eller tortyr att ta sig igenom.

Utan ångest är jag mer levande.

Vill andas, låta luften strömma in i lungorna, men det är liksom svårt att göra något idag. Världen hatar mig och jag den.

Lite dramatiskt kanske. Men det värker i hjärtat, i själen.

Just idag är en sån dag, en dag med en mörk baksida. En dag då tårarna inte verkar ha ett slut. Det gör ont och helst vill jag krypa ur mitt eget skinn. Önskar det fanns Ipren för inre smärta. Kan inte fokusera och dina vänliga ord känns som elaka hån. Förlåt.

Försöker sätta en fot framför den andra – ett steg i taget – just idag. Kliver upp ur sängen (fast jag aldrig mer vill göra det), skriver i dagboken, kramar min katt, ber dig hålla om mig, diskar, lyssnar…

Jag är så ledsen och jag får så ont. Rädslan bor inom mig men jag är mycket klokare nu, lyssnar på min kropp, tar en dag i taget. Affirmerar, imorgon står jag i mynningen av tunneln med ena foten utanför, i ljuset, och den andra halvvägs upp i luften.

Du, igår skrattade jag högt med tårar av glädje trillande nedför kinderna och kunde inte sluta. Vad jag skrattade åt vet jag inte, men det är inte viktigt utan jag kunde inte sluta skratta, det bara bubblade i mig och jag kände mig varm inuti. Försöker minnas den känslan idag, just idag när det värker i hjärtat. I själen.

Under huden rör sig nya strömningar och jag fortsätter upptäcka det stora i att lyssna. Under huden lär jag mig. Att lyssna och ta emot. Utan rädsla. 

Ungefär här tog orden slut. Eller inte slut. Jag tänker kanske på hur alla redan sagt allt. I skrivandet trevar jag just nu efter ett bokstavligt syfte. För vem, varför? Egentligen ville jag bara lyssna nu. Men så var det intresset för kärleken, modet och mötet. Och livsläxan att tillåta sig ta emot. 

Utan rädsla. 

Under huden lär jag mig…

Hur beskriver du en kärlek? En lust. En kyss som inte vill ta slut? En längtan som bär dig längre än du någonsin vandrat. Den om att våga ta emot. Att lyssna till punkt. Hänsynslöst få strössla din mest intensiva värme mot ett enda mål. Utan att målet vill annat än att ta emot tillbaka.

Ord för att beskriva kärleken själv. Den som alla andra förmodligen redan formulerat bättre. Tydligare. Mer genomträngande underhudenkrypande och samtidigt allmängiltigt. En kärlekseld som inte är manisk eller självförbrännande utan bara en eld för att bränslet är extraordinärt och för att blodets strömningar i sig leder mot samma hav som Vi. För allt det, krävs kanske snarare toner än ord? Och det är opera i mig om toner ska få göra allt rättvisa.  Opera, mod och tillförsikt om att allt jag gör med hjärtat kommer att stanna kvar och ha en mening. Även om jag inte alltid vet vart bilderna, orden eller musiken kommer att ta vägen eller leda. Under huden lär jag mig. Det syns inte utanpå men det är en medveten utbildning i det egna sinnet som pågått under några år nu. För att inte låta rädslan få lov att bygga bo. Som en frigörelse.

Det mesta är bra. Allt blir bra. Jag bara vet det. 

… mest tänker jag på alla skiften man genomgår, i kroppen, i huvudet, i hjärtat

små eller större, som att bli bortglömd, men ändå inte, och hur allt egentligen är sammanflätat. Livet lär mig att jag behöver tårar, och att dalar inte är det farligaste man kan gå igenom. På sina sätt älskar jag dessa dalar, så länge orden följer med mig. Det gör de oftast, nuförtiden, det är också tystnaden som skrämmer mig mest. Tystnad och väntan. För i tystnaden och väntandet skenar tankarna iväg, de fokuserar på en liten detalj eller nyans och zoomar rakt in, ser alla möjliga felsteg och kan spreta ut från dess yta men ser inga helheter. Det är så svarta hål kommer till, i tankevirvlarna runt dessa inzoomningar som dessutom är av löjligt låg kvalité. Skulle man gå riktigt på djupet skulle man kunna läsa orden på varje liten pixel, orden som ännu inte är uttalade men som börjar sjunka in i köttet, under huden. Börjar, skriver jag, det är ännu en början. 

Du förekommer mig, men allt är som det ska. 

Dessutom tycker jag att sprickor är vackra. Det är en diffus linje mellan himmel och hav, mellan honom och mig, mellan allt det hjärtat vill fokusera på. Det flyter, skiftar mellan. Jag ska inte glömma att det är sammansmält, att det tangerar varandra, att allt står i beröring, att det är som det ska, att allt är som det ska. 

Det fascinerande i att känna någonting så starkt som en önskan att sammansmälta. Va? Jag? Vad hände? Men jag släpper, jag flyter med, känner. Det gör mig rädd att jag gör mig beroende, men jag försöker vända det till att lita på den trygghet som den famnen innebär. Jag vill inte vara beroende, men jag inser att det måste vara så. Och som ska sägas, är vi rädda för det? Kanske måste de bara artikuleras, formas med våra munnar på annat sätt än kyssar, manifesteras i ljud. När det sägs kommer det inte att gå att sluta säga det. Det kommer öppna en flod, det har redan öppnat en flod. Vi är en flod, vi flyter. 

Han säger ord, kär-ord, som andas samma luft som mig. Jag dånar, aldrig har väl fem dagar känts som en evighet, vad innebär det? Inga dagar från varandra, jag vill bära honom närmast huden, alltid? ja, det vill jag, och jag vet att det inte är realistiskt och att det egentligen kanske gått för kort tid för att säga sådant men det struntar jag i. Den där känslan är inte översättningsbar på något annat sätt, på något annat språk och den är oberoende av tid. Den bara är. 

Jag har ofrånkomligt minst två sidor, en du möter och en som skriver. De har sitt ursprung i samma, men denna röst är en annan än hennes. Du kommer aldrig riktigt lära känna mig, jag som skriver, om du inte möter henne/mig här. Om du läser, om du kan läsa, om du skriver, om du kan skriva. Jag har tänkt att det kanske går, i möten öga mot öga men jag ger upp. Jag inser att det inte är så, här finns jag och i världen finns någon annan. Vill du möta denna del av mig måste du skriva till mig. 

it is what it is. 

Jag mötte ett spöke, en person jag sovit tillsammans med många nätter. Den första pojke jag över huvud taget sovit med, om man inte räknar Michael i lågstadiet. Vi sov säkert ihop någon gång, vi var ler och långhalm. 

Men det var en pojke jag sov med, och nu mötte jag någon sorts man i hans skepnad, märkligt. Och jag? någon slags kvinna, i min spökliga tonårsskepnad, antagligen. Men han vet saker om mig, inser jag… han har nycklar. Och jag? vad vet jag om honom? ganska mycket. 

spöke.

Men det var bra. Fint. Satte igång tankar. 
Jag drömde en mardröm, det var längesen sist. Inte hans del – tidens, och vad den gör med oss. 

Och jag tänker på alla dessa människor som går runt och ser på mig, ser mitt ansikte. På alla dessa människor vars ansikte vi ser och hur vi aldrig känner dem, hur vi aldrig riktigt känner oss själva.