Materialitet. En teoretisk studie ur ett arkeologiskt perspektiv

Institutionen för historiska studier Materialitet En teoretisk studie från ett arkeologiskt perspektiv Arkeologi: Aktuella teoretiska och metodologiska problem inom arkeologin II 15,0 hp Seminarieuppsats Ht 2010 Författare: Carl L Thunberg Handledare: Per Cornell & Tove Hjörungdal Materialitet En teoretisk studie från ett arkeologiskt perspektiv Carl L Thunberg Abstract This paper is a study of current theoretical and philosophical discussions on materiality and material culture within (primarily) archaeology and (secondarily) within other disciplines such as history, anthropology and sociology. The purpose is to identify and discuss some of the main aspects and problems in academic debates and discussions in this field, and also, in conclusion, to emphasize my basic position and philosophy on these matters. Thunberg, C L, Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Box 200, SE-405 30 Göteborg, Sweden. Key words: Archaeology, theory, methodology, philosophy, materiality, material culture, technology, anthropology, history, sociology. Bakgrundsbelysning Föreliggande studie har till syfte att på ett något fördjupat teoretiskt plan belysa och diskutera begreppen materialitet och materiell kultur (varav det förstnämnda skulle kunna beskrivas som en modernare term för det sistnämnda). Viktiga spörsmål i sammanhanget ligger i aspekter som värde, nytta, samband, analys och problematisering. Uppsatsen belyser olika problem, analyser och viktiga frågor avseende materialitetsbegreppet, samt strävar efter att ge en bild av min uppfattning av aktuell debatt i samtidens forskning inom dessa avseenden. Med viss reservation för genderforskningen, så torde materialitet (materiell kultur etc), tillsammans med post-strukturalism, post-humanism och postkolonial debatt, vara det kanske mest omdiskuterade och debatterade fältet inom samtida arkeologi på det teoretiska, metodologiska och filosofiska planet (se t ex Allison 2001; Chapman 2000; Cornell 2007; Cornell & Fahlander 2002a, 2002b, 2007 (red); Deetz 1996 (1977); Dobres 2000; van Dommelen 1997, 2005, 2009; Fernstål 2003; Gosden 2001, 2009; Harvey 2009 (red); Harris 1979; Hodder 1982a (red), 1986, 2 1982b, 2001 (red); Hjörungdal 2007; Ingold 2007; Loeffler 2005; Nordenborg Myhre 2004; Normark 2004, 2006; Riggins (red) 1994; Scarre, C & Scarre, G 2006 (red); Schiffer 1987; Shanks & Tilley 1987; Stein (red) 2005; Thomas & Jorge 2007 (red.); Tilley 1990, 1991; Tilley et al 2009 (2006); Webster 1997, 2001, och i dessa anvisad litteratur). Icke-arkeologiska teoretiker som har framstått som viktiga i diskussioner och debatter inom dessa ämnesområden har t ex varit Roland Barthes (t ex 1976,1977), Homi Bhabha (t ex 1994), Robin George Collingwood (t ex 1945), Tim Dant (t ex 1999, 2005), Jacques Derrida (t ex 1977, 1978, 1996), Michael Foucault (t ex 1970, 1973), Antony Giddens (t ex 1979), G W Friedrich Hegel (t ex 1977 [1807]), Martin Heidegger (t ex 1977, 1996 [1926], 1982, 2000 [1953], Edmund Husserl (t ex 1983 [1913]), Claude Lévi-Strauss (t ex 1969), Karl Marx (t ex 1973 [1939], 1974 [1867-94], 1975), Marcel Mauss (t ex 1954), Daniel Miller (t ex 1987, 1997, 2009), Nancy Munn (t ex 1973, 1986), Georg Simmel (t ex 1968, 1978 [1907]), Gayatri Spivak (t ex 1993) och Ian Woodward (t ex 2007). Jag ska här belysa och diskutera ett antal av de enligt mitt synsätt mest intressanta aspekterna av diskussioner och debatter avseende materialitet/materiell kultur som förekommit i samtida akademisk debatt och litteratur. För att börja med mitt lärosäte, Göteborgs universitet, så förekommer vid detta en fördjupad undersökning kring materialitet, artefakter, meningsskapande, kulturarv etc inom ett större antal discipliner och ämnen som arkeologi, historia, etnologi, socialantropologi, sociologi, kulturvård och -studier, design och konst. Tanken är att skapa en ”plattform” som ska syfta till att uppbringa en gemensam förståelsegrund emellan de skilda disciplinerna och ämnena, genom att söka finna nya tvärvetenskapliga mönster som är relevanta för samtliga inblandade parter. Undersökningar och diskussioner är därvid menade att på ett aktivt sätt problematisera ämnesområdets relationer till institutioner, identiteter, arv, genrer och traditioner. Utgångspunkten är: ... kulturarvet som dynamisk mötesplats och skärningspunkt i en tid av globalisering, individualisering och flytande modernitet. Arbetsmetoden är att fokusera vad som i denna situation finns kvar av spänningen mellan artefakters materiella, latenta egenskaper och de performativa processer och konstruktioner de blir delar av i praxis, i forskning och konstnärligt arbete och bibehålla en nyfikenhet på hela fältet. Avsikten är att vitalisera kulturarvs forskningen genom att ifrågasätta uppdelningen i materiella och immateriella arv och formulera nya fruktbara relationer mellan kulturarvsforskning, kulturarvspraktiker och konstnärliga praktiker. (http://www.science.gu.se/digitalAssets/1303/1303548_artefakter_meningsskapande.pdf:1) 3 Utifrån denna utgångspunkt har man också bestämt att lägga ett fördjupat fokus enligt, som man kallar den, en treledad fördjupningslinje bestående av följande innehållsförklaring: * Hela havet stormar: Vems landskap, vems artefakter, vems tolkning? * Nya förutsättningar för forskning, museer och kulturvård. * Samtidskonsten och curatorn som kulturarvsproducenter. (http://www.science.gu.se: 1) Problematiseringen kan punktvis sammanfattas med följande citat: 1. ”Det urbana landskapet, de offentliga museerna, arkiven, forskningen och konsten har varit sammanflätade i moderniteten i sättet att bygga städer och institutionalisera politik, konst och kunskap. Denna konfiguration präglar också kolonialismens produktion av den andre och den andres kulturarv.” (www.science.gu.se:1) 2. ”Globaliseringen, det postkoloniala tillståndet och den flytande moderniteten innebär att denna konfiguration destabiliseras.” (ibid) 3. ”Förutsättningarna för det politiska rubbas och därmed också för meningsgivande, bildning, minne, rumslighet, referenser och för förståelsen av de konstnärliga arven.” (ibid) 4. ”Krisen erbjuder kanske nya, nödvändiga och möjliga vägar för människan att lära känna sig själv, sitt kulturarv, och agera tillsammans utifrån nya förutsättningar, nya gemenskaper?” (ibid) 5. ”Det är viktigt att i denna situation bibehålla frågande, nyfikenhet och djupsinne i relationen till det förgångnas artefakter.” (ibid). Man har i detta sammanhang tagit fasta på, och poängterat, att vår samtid är att betrakta som ”instabil”, med ett förhållande till arv och historia som man anser ambivalent och ”skapande”. Viktiga frågor som ställs är hur “vi” (underförstått de akademiska instanserna, forskningen etc) ska hantera det fasta materiella kulturarvet kopplat till en alltmer föränderlig kontext (avseende t ex teori, ekonomi och sociala faktorer) utan att förlora relevans avseende samanhangen, samt vem som ska kunna 4 hantera denna spänning och ambivalens (www.science.gu.se:3). Olika typer av strategier har vidtagits inom en rad sfärer (främst inom kulturarvsinstitutioner, men även i politik, media och religion) för att uppdatera kulturarvet och skänka det ny mening. Inom ramarna för kulturvård utgör just frågor kring mening och artefakter, av naturliga skäl, de kanske mest centrala eftersom denna sfär har ett mycket konkret fokus på frågor avseende bevarandet relaterat till det materiella kulturarvet. I detta sammanhang är naturligt nog också kontext en viktig aspekt, liksom element som mobiliseringprocesser på olika regionala nivåer (www.science.gu.se:2). Meningsskapande kan i sammanhanget ses som ett nyckelord. Kulturvård har också en viktig tradition av att utgöra en multivetenskaplig scen där ämnen som arkeologi, socialantropologi, historia, sociologi, arkitektur m fl på ett kreativt sätt möts. Arkeologisk forskning lägger ofta emfas vid den samtida kontexten avseende kultur och materialitet, varvid själva skapandet av kulturarv, i performativt avseende, är ett viktigt element utöver olika empiriska och teoretiska rekontruktionsaspekter. Inte endast bevarande och förvaltande är därvid av vikt, utan även bruket av vårat kulturarv. Ett sådant synsätt öppnar också arkeologins dialogmöjligheter med människorna i samhället, och som exempel kan anföras att fruktsamma utgrävningslokaler idag stundom blir till publika mötesplatser (inte minst om rekonstruktioner och utställningar ingår i sammanhanget, som exempelvis avseende Birka och Gene fornby). Det kan (för en vidare förståelse) i sammanhang av artefakter och meningsskapande också vara viktigt att belysa att dessa är teman av central betydelse inom socialantropologin, både i ett grundläggande avseende som inom kritiska och postkoloniala former av disciplinen. Socialantropologi kännetecknas i hög grad av kvalitativa metoder och ett berättande skriftställande (reflektivt, essäistiskt), vilket innebär ett visst performativt släktskap till andra berättande samhällföreteelser som exempelvis museer, film, litteratur och övriga konstsfären. För dessa som arbetar med kulturarvet på ett utpräglat performativt sätt blir ofta kontext något mycket angeläget, liksom betraktelseperspektiv av dekonstruktivt slag (www.science.gu.se:2). 5 En intressant tvärvetenskaplig konferens i Stockholm 2009 I november 2009, närmare bestämt den 26-27, hölls i Stockholm (vid Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet) den intressanta konferensen Det globala mötet mellan materialitet och mentalitet, 4000 f. Kr – 1600 e. Kr: globala konstanter och förändring i ett långsiktigt perspektiv på initiativ av Janken Myrdal och Åsa Ahrland (från Sveriges lantbruksuniversitet), vilka även var ansvariga för organisationen av konferensen. Ämnesområdet är, inte minst internationellt, att anse som ett av de mest högaktuella för en rad vetenskapliga discipliner, och kanske framförallt för de historiska. Deltagarna utgjordes av ett trettiotal forskare (arkeologer, biologer, historiker, antropologer, ekonomihistoriker och konstvetare), vilka inom ramarna för denna konferens diskuterade ämnesområdet från svenskt perspektiv. På ett internationellt plan (främst inom den anglosaxiska sfären) råder på många håll en diskurs som innebär att forskare alltmer lägger fokus vid frågor som t ex de stora imperiernas historia och handelsväsendets roll, liksom idé- och tankespridningens roll, i hur människor, länder och kontinenter har integrerats. Historikern Göran Rydén (2010) har samtidigt påpekat att denna forskning ännu är relativt rörig; varvid den rådande diskursen knappast kan anses enhetlig (vilket i o f sig är naturligt inom ett expanderande forskningsfält – min anm). Bland annat har man inte lyckats uppnå någon enighet avseende begrepp och definitioner, och en ”given” frågeställning (framförallt från historiedisciplinen) är huruvida perspektivet/begreppet ”global historia” har relevans för äldre perioder än ”efter 1492”, eller, till och med, äldre perioder än 1900-talet (Rydén 2010:1). Konferensen påvisade tydligt att forskningsfältet, för svensk del, sammantaget är att betrakta som ”spretigt”, med inriktningar som (i det globala perspektivet) spänner över många olika teman som exempelvis handel, materiell kultur, källkritik (dess roll och tillämpning), urbanisering, kartläggning av jordbrukssystem, evolutionsbiologi, numismatiska analogier och litteraturanalyser. Rydén (2010:2) belyser dock att ämnet handel tycks ha en något större roll än övriga sfärer, och drar också slutsatsen att ”spretigheten” inte tvunget är att betrakta som problem, utan kanske mer ska uppfattas som fruktsamma förutsättningar för detta forskningsfält. Därvidlag framför Rydén sin åsikt att diskussionen å konferensen påvisade möjligheter för gemensamma utgångspunkter, och fördjupad förståelse, avseende mycket långa perioder med ett rum som, mer eller mindre, är av global omfattning, 6 samtidigt som detta nya forskningsfält (inte minst också genom sin tvärvetenskapliga prägel) erbjuder stora möjligheter till nytänkande och fruktbara nya perspektiv (Rydén 2010:2). Belysning av ett urval framträdande verk inom forskningsfältet Michael Schiffer (1987) utpekar i Formation Processes of the Archaeological Record vissa för arkeologer viktiga principiella skillnader mellan olika källmaterial: The objects that survive to be examined by the archaeologist exist in two forms: the historical record and the archaeological record. The historical record consists of artefacts that, because of a change in form, function, or user, are retained within living societies (rather than being discarded) and furnish evidence of earlier behaviours. In antique shops and museums, for example, one can literally touch the past (Meltzer 1981). Such artefacts (and the documents and photographs that also make up the historical record) furnish evidence about diverse behaviours, ranging from how the Wright brothers built their first gliders and motor driven craft to the daily routine at an early self-service gas station. The archaeological record, on the other hand, contains culturally deposited objects that are no longer part of an ongoing society. After recovery from the natural environment, these items of stone, pottery, and countless other materials provide the archaeologist with evidence of past lifeways. Because artefacts in the archaeological record may once have been part of the historical record, archaeologists must be concerned with how both records come to be. (Schiffer 1987:3) Schiffer anför också en rad relevanta utpekanden ifråga om transformationsteori och formationsprocesser; såväl kulturella som icke-kulturella (sistnämnda utifrån dess effekter på kulturlämningar); samt delger ett antal exempel på hur man praktiskt kan tillämpa dessa arkeologiskt (Schiffer 1987:1-). Inom ramarna för sin slutsats (kap 13) gör Schiffer sedan också en mycket intressant utläggning avseende att arkeologiska arkiv och dokument kan påverkas (underförstått förvanskas, förvandlas osv) genom den mänskliga faktorns (arkeologen personligen) beteende och handlingar. En viktig diskussion (s 146-147) rör också ämnet ”omgivningens effekter på artefakter”: Two extreme perspectives dominate discussions of ‘preservation’ and hinder understanding of deterioration processes. One view is that the natural environment itself is largely responsible for the fate of artefacts. This perspective, typified by statements such as ‘in the tropics artifact preservation is poor whereas in deserts it is good’, ignores not only artifact characteristics, but also microenvironment variation of cultural and natural origins. It must be stressed that the mode and rate of interaction between an artefact and its environment are determined by artefact composition and by the nature of the immediate 7 environment. Within a settlement or site, one finds microenvironments with decay potentials vastly different from each other and from noncultural areas. For example, ordinarily the Arctic is too cold to sustain the growth of fungi. Nevertheless, fungal spores - carried hundreds of miles by the wind - will flourish in warmer, culturally created habitats, attacking wood and other organic matter. Although gross environmental parameters furnish a set of useful expectations about general patterns of preservation, they do not adequately account for the vast variability in preservation that archaeologists routinely discover – even in the same environmental zone or site. The other extreme view places the burden of artefact preservation on the artefact itself. The literature is filled with statements to the effect that ‘perishable’ artefacts were or were not found, or that only ‘nonperishables’ survived. It must be stressed that the properties of artefacts alone do not determine the way in which they will interact with the environment. The most ‘perishable’ artefacts, such as paper or textiles, can survive millennia under the right conditions. Similarily, ‘nonperishables’, such as iron and steel tools, detoriate in a matter of decades if deposited in certain microenvironments. It is desirable to do away entirely with labels such as ‘perishable’ and ‘nonperishable’ in order to focus inquiry on the properties of artefacts and on the characteristics of the depositional environment that together govern the manner and rates of artefact deterioration. (Schiffer 1987:146f) Inom ramarna för denna diskussion tar Schiffer sedan också upp vad som brukar benämnas ’”freaks’ of preservation”, dvs ”ömtåliga” artefakter som mot alla odds har ”överlevt” mycket ogynnsamma omgivningar och omständigheter. Schiffer anser i princip att detta begrepp bör skrotas, och att samma principer och förklaringsmodeller ska gälla för alla interaktioner mellan de nämnda inblandade elementen (Schiffer 1987:147). Många begåvade resonemang till trots, så anser jag dock att Schiffer går för långt i sina försök att upprätta ”regelverk”. John Chapman (2000), som f ö på flera sätt går emot Schiffer, drar i sin Fragmentation in Archaeology en del viktiga slutsatser som jag anser vara mycket värdefulla och relevanta. Han talar därvidlag bl a om att “det individuella” är ett historiskt koncept som måste problematiseras om vi ska kunna förstå den sociala konstruktionen, samt om objektifikationsprocessen som nyckelelement i artefaktskapandet. If embodiment is the life-long process of the construction personal identity from birth up to death, the body together with the specific cultural context of each individual are the twin sources of material for construction. Furthersome, if the process of objectification is the key element of artefact creation - not so much production as reproduction – we cannot ignore the strong bonds between humans and objects in the past. Artefact creation thus becomes the process whereby objects are made ‘out of persons’ - carrying elements of the person into the ‘body’ of the artefact. Despite the alienation of modern times, the social world of things can never be totally depersonalised, any more than our views of the body should be disembodied. It is in this sense that it should not come as a surprise that social practices of fragmenting the body and grouping whole bodies in sets run parallel to practices involving artefacts. (Chapman 2000:132) 8 Ett annat viktigt utpekande rör olika samspel mellan mänsklig social praktik och rummet: ... without the body and bodily practices, a place would remain a space. Richardson (1989) compares the transformation of space into place with other kinds of work - the transformation of a stone into a tool, behaviour into conduct, sounds into words, or nature into culture. This means that place is space objectified and the landscape represents the objectification of wider human practices. Like the human body, space remains a site of potential which is not actualised until the institution of the social in that space turns it into a place and the institution of the social in a wider setting turns them into a landscape. (Chapman 2000:183) In Small Things Forgotten: An Archaeology of Early American Life (1996 [1977]) av James Deetz är något av en milsten avseende historisk arkeologi. En av de mera grundläggande slutsatserna är att såväl forntida som nutida artefakter bär på meddelanden från både sina tillverkare och sina användare, och att det är arkeologens uppgift och plikt att tyda dessa meddelanden och lägga dem till vår förståelse av människans historia: ”Such concern for the material objects of the past, the ’small things forgotten’, is central to the work of historical archaeologists” (Deetz 1996:4). Deetz förespråkar med skärpa historisk-arkeologiska metoder, dvs att i så hög grad som möjligt använda både text och material (Deetz 1996:5). Han framhåller: It is in its sharp contrasts with prehistoric archaeology that historical archaeology may further be defined. Not only do the two disciplines treat complementary sets of data, based on the presence or absence of literary and written records, but they differ in other critical ways which are only partly a result of this essential difference. (Deetz 1996:6f) Deetz betonar vidare (s 11) att ”The documentary and the archaeological record complement each other” (då givet att bägge elementen samtidigt figurerar). En stor del av Deetz’ tankegods och analys kretsar kring gravstenar som idéotekniska artefakter: The combination of a small output of gravestones and a limited distribution of them produces a high level of spatial variation throughout the colonial period. The identification of the carvers of the stones, their places of residence, and their periods of production provide us with a good control of the formal dimension of these artefacts. Their symbolism also can be determined to a great extent. Gravestones are a prime example of ideo-technic artefacts. A deep concern with death and the survival of the soul is central to all religions. (Deetz 1996:92) 9 Deetz’ utpekar därvid, enligt min uppfattning, vissa synnerligen relevanta perspektiv och metoder i dessa avseenden: Knowing the carvers of the stones and their places of residence also permit’s a high level of spatial control. The stones we see in graveyards today have been there since they were erected, although some have been moved within the precincts of the cemeteries by overzealous grounds keepers. For almost every stone, we can determine where it was made and where it ultimately was placed. In cemeteries that have not been rearranged, the relationship between the stones almost always reflects family groupings. Since they are markers and memorials of the dead, gravestones carry the date of the individual’s death. Probate data and other documentary sources show that most stones were erected a short time after the death of the individual, so that date of death and date of carving are close in time. This kind of temporal control enables us to isolate the occasional stone carved and erected sometime later, since each carver’s work can be seen to develop and change through time. By controlling the dimensions of time, space, and form so well, we can use gravestones to test and refine certain methods and assumptions that were developed initially in the context of prehistoric archaeology. One such method is the dating procedure known as seriation. Developed by the archaeologist James E. Ford, this method rests on the fact that, over time, a graph of the popularity of any cultural trait will have a single peak. Styles of artefacts, or dancing, vernacular speech, or music have small beginnings, grow in popularity until a peak is reached, and then fade away. (Deetz 1996:92f) Sergei Aristarkhovich Semenovs (1976; urspungligen publicerad 1957) Prehistoric Technology: an Experimental Study of the oldest Tools and Artefacts from traces of Manufacture and Wear är något av en milstolpe, en klassisk materialitetsstudie, avseende slitspår på artefakter i syfte att konkret undersöka hur dessa har använts; vilket han menar är det enda helt pålitliga sättet att utröna en artefakts ursprungliga egentliga syfte. Arbetets första sektion (s 9-29), avseende metoder, kretsar kring naturliga förändringar/processer avseende förslitning på sten och ben (Semenov 1976:11ff), kinematik avseende den mänskliga handen i arbete (Semenov 1976:16ff), samt teknisk problematik avseende mikroskopisk research (Semenov 1976:22-29). Bokens andra sektion (Semenov 1976:31-142) behandlar material av sten, och dess tredje sektion motsvarande av ben (Semenov 1976:143-195). Vad som kanske är viktigast att framhålla i Semenovs arbete, är den i sammanhanget viktiga aspekten (för att kunna tolka funktioner) i att kunna definiera hur exempelvis redskap har rört sig i användandet. Mikrostudier av tillverkning och funktion är, som antytts, något av nyckelelement i studien (Se framförallt sektion 2, del 4 och 5, s 39-142). Semenovs resultat framstår som klargörande, precisa, fördjupade och som förnyande kunskap. Av väldigt många intressanta tolkningar kan t ex nämnas den för avhuggande av mammutbetar avsedda flintyxa från Kostenki I, vilken påvisar yxans arbetsområdesbredd och -vikt under post-glacial tid (Semenov 1976:93f). Viktigt att 10 nämna är också att Semenov anser att ben och trä har spelat en betydligt mindre roll inom stenålderns arbete än vad som har brukat antagas i västvärlden (Semenov 1976:39-83). Den tredje sektionen kretsar i hög grad kring användandet av mammutbetar som material i redskap (Semenov 1976:143-195), och sist i verket återfinner vi en belysning av regelbundenheter i stenålderns redskapsutveckling (Semenov 1976:199-206). M W Thompson framför en relevant analys av Semenovs arbete som jag absolut kan ansluta mig till: Western archaeologists tend to regard stone tools as type fossils and not to seek underlying evolution throughout this vast period of time. A technologist like Semenov understandably is not interested in cultural divisions, which in any case in the Stone Age are not very meaningful, and seeks to find the technical improvements that the changes imply. While we should be hesitant of seeing ’laws of development’, that a Marxist desires to find, nevertheless the sort of underlying changes described by Semenov seem to be real and helpful to our understanding of the subjekt. (Thompson 1976:xii) Han framför också två huvudsakliga kritiska synpunkter som kan anses relevanta: 1. Utländsk litteratur har ignorerats. Antagligen pga den dåtida svårigheten att få tag på sådan litteratur i Sovjetunionen. (Thompson 1976:xii) 2. Undersökningen hade varit mer relevant utifall det utvalda materialet hade bestått av ett slumpvis urval av redskap istället för att endast undersöka uppenbart använda verktyg. (ibid) Dock lägger han till kritiken följande synpunkter till försvar för Semenovs metod: But: No doubt the explanation is that with a very laborious process like micro-analysis it would not be practical to attempt it unless there were obvious signs of wear on the tool, but nevertheless the reader should bear in mind the selective nature of the samples. And: This book marks a major step forward in the subject. (ibid) Semenovs teorier och metoder har f ö starka drag av hermeneutik. Marcia-Anne Dobres (2000) diskuterar teknologi kopplat till växelverkan mellan det sociala och det materiella, varvid hon inledningsvis i sin Technology and Social Agency meddelar att ”While on one hand I wrote it with the specific question of ancient technologies in mind, I try to present the argument in a way that is accessible 11 and (hopefully) compelling to contemporary material culture and technology entusiasts”, och att ”Because I take my ideas and insights from so many different arenas of scholarship, ranging from philosophy, sociology, and feminist politics to etnoarchaeology and materials science, I have surely done some unjustice to each. Any project daring such breadth cannot help suffering from what experts in each of the particular fields touched upon will likely consider superficial treatment”, liksom att hennes grundsyfte med arbetet är att förhoppningsvis åstadkomma ett praktiskt tillämpningsbart ramverk avseende teknologi i relation till social handlingskapacitet (Dobres 2000:x). Dobres diskuterar ett stort antal frågor, samt utforskar dessa utifrån en mångfald av akademiska perspektiv och infallsvinklar (det oaktat om de till synes kan verka oförenliga) för att kunna nå de grundläggande (ständiga) problemen ifråga om teknologi. Hon menar att teknologi tvunget medför sociala relationer och alltid skapar mening och att: It is technical agents who are responsible for the production, use, and value given to material objects. Equally, it is agents and consumers who functionally and symbolically make and remake the world, in large measure, through technical means. However, more than any material limitations inherent in the mechanical and chemical properties of natural resources and/or ecological conditions, it is human agents and their webs of social relations and values that are central to the day-to-day (re)production of their material conditions. (Dobres 2000:127) Dobres menar att människor upplever sina teknologier som materiellt grundade arenor inom vilka växelverkan mellan det sociala och det materiella tar plats emedan de handhar praktiska materiella göromål. Att, således, människor och den materiella världen simultant grundlägger och formar varandra; samt att det är inom detta dialektiska nät av materiell produktion och social reproduktion som fysikaliteten av tekniska aktiviteter korsar (har sin skärningspunkt med) de mänskliga agenternas meningsfyllda ”levda” värld (Dobres 2000:127). As much as technologies are socially constituted endeavours in which material objects “become” and through such life-histories take on multiple meanings and functions, they are also arenas in which through their sensous and bodily engagement with the world producers also “become” social products: men, women, skilled crafts people, engineers, novice potters, skippers, consumers, stone tool makers, apprentices, and so forth. And as archaeologists have long understood, it is often through technological practice that wholesale cultural transformations unfold. Because of the recursive relationship that binds together people, products, artifice, artefacts, meaning, materials, change, and constancy, we cannot 12 comprehend their interdependency using linear, partitive modeling. Instead, we must develop alternative concepts, frameworks, and methodologies that grapple with the whole of tekhné, for agency and practice are no less than the heart and soul of human technology. (Dobres 2000:127f) Dobres uttrycker också, och argumenterar starkt för, sin övertygelse om att människor och sociala kollektiv är de verkliga aktiva agenterna avseende förhistorien. Således inte artefakter, omgivningar, biologi etc, etc. På samma sätt menar hon att människor och sociala kollektiv är de aktiva agenterna avseende sina teknologier (Dobres 2000:132 och där refererad litteratur). En annan viktig slutsats återfinnes när hon analyserande sammanfattar att: I have stressed the emergent dynamics of people being in the made (and remade) world, emphasizing in particular the paradox of social becoming within pre-existing structures that are themselves continually subject to transformation. This is not only the structuration process, it is also the heart and soul of technology. People, especially in their personae as technical agents, become and augment who and what they are within social, symbolic, and material structures that unfold through lived time. In turn, this process of becoming, doing, feeling, and interacting feeds back on those structures. (Dobres 2000:161). Hon menar att av dessa anledningar så kan varken samhället eller sociala agenter någonsin vara ”färdiga produkter” (Dobres 2000:161). Vidare att ”teknologi, såsom förkroppsligad materiell praktik, är en socialt laddad arena på materiella grunder där agenter uppbringar sociala relationer, och etablerar och utrycker värdesystem, samt ger mening åt objektsvärlden” (Dobres 2000:162). 13 Materiell kultur och masskonsumtion Ett viktigt arbete i diskussion och debatt kring materialitet är utan tvekan sociologen Daniel Millers Material Culture and Mass Consumption från 1987, där han försöker konstruera teori avseende materiell kultur. Miller utgår i detta arbete från främst fyra teoretiker: Friedrich Hegel, Karl Marx, Georg Simmel och Nancy Munn. Miller ser Hegels Phenomenology of Spirit (1977 [1807]) som det kanske enskilt mest inflytelserika arbetet avseende modern filosofi kopplat till social teori; och ett verk som kan ses som förlaga till ett stort antal betydande arbeten av exempelvis av Georg Simmel, György Lukács, Jean-Paul Sartre och (den tidiga) Karl Marx (Miller 1987:19). Hegels tankar kommer i princip in överallt - direkt eller indirekt - där det handlar om fenomenologisk filosofi (ibid). Avseende Karl Marx, så uttrycker Miller hur objektifiering som koncept har påverkats genom hur Marx översatte Phenomenology of Spirit till sin egen terminologi (Miller 1987:34). Miller framhåller att det är viktigt att ha kunskap om detta för att kunna ha förståelse för hur Hegel på så vis har haft betydelse genom Marx, och därigenom för senare marxisters arbeten. Inte minst begreppet objektifikation är en självklar del av nutida marxistisk diskussion. Därvid främst kopplat till Marx mer än till Hegel, varför Miller anser att ett klargörande av Marx omvandling (med sina fördelar och nackdelar) av begreppet är ett givet element när man talar om objektifiering i användande syfte (ibid). Vad gäller socialantropologen Nancy Munn, så ser Miller i dennes arbeten framställningar som kompletterar studier av kultur avseende objektifiering, och inte minst med kopplingar till exempelvis Marcel Mauss, Claude Levi-Strauss och Anette Weiner. Miller menar därvid att “if the concept of objectification is not to be reduced solely to a critique of capitalism, as have been the tendency since Marx, anthropology may provide a context for its elucidation which is relatively free from considerations of industrialization and modernity“ (Miller 1987:50f). Tilläggas kan att Munns tidiga arbeten har influenser från strukturalism och symbolisk antropologi, emedan en del av hennes senare även innehåller tankegods från fenomenologi, Marx och Mauss (Miller 1987:51). Vad sociologen Georg Simmel anbelangar, så anser Miller dennes verk The Philosophy of Money (1978 [1900]) innehålla den mest övertygande analysen avseende konceptet objektifiering i modern mening (Miller 1987:68). Simmel har 14 traditionellt ofta setts som en av den amerikanska sociologins grundare, och senare även som intressant pga sin inverkan på György Lukács (och genom honom på den särskilda marxistiska tradition i västvärlden som han tillhör) (ibid). Det ska framhållas Millers intresse för Simmel egentligen endast gäller ovan nämnda verk, samt några ytterligare artiklar, vilka arbeten Miller anser följer upp Hegels modell, och bidrar till utökad förståelse för den materiella kulturens och det moderna samhällets innersta natur (Miller 1987:69). I sitt teoretiserande kring materiell kultur diskuterar Miller sedan en rad spörsmål vilka i allra högsta grad är av intresse ur ett arkeologiskt perspektiv. Jag ska låta detta framträda genom ett antal citat ur Millers arbete: … there is an extraordinary lack of academic discussion pertaining to artefacts as objects, despite their pervasive presence as the context for modern life. In philosophy, for example, there are numerous discussions of objects which refer to some observed attribute or perceptual property pertaining to things as such, but […] have very little to say about the social implications of things as objects, while having plenty to contribute to an understanding of the nature of words. (Miller 1987:85) An analysis of the artefact must begin with its most obvious characteristic, which is that it exists as a physically concrete form independent of any individual’s mental image of it. This factor may provide the key to understanding its power and significance in cultural construction. The importance of this physicality of the artefact derives from its ability thereby to act as a bridge, not only between the mental and physical worlds, but also, more unexpectedly, between consciousness and the unconscious. (Miller 1987:98f) The discipline within anthropology which maintained the closest relation to material studies was archaeology, which has always been highly dependent upon such studies, since its task of resurrecting ancient societies is based in a large measure on the interpretation of the material remains excavated from those societies. During the course of the 19 th century, archaeology moved in a quite different direction, becoming, like the earlier diffusionary theories, increasingly obsessed with objects as such, and treating them as having an independent behaviour in a manner which separated them from any social context and which amounted to a genuine fetishism of the artefact. (Miller 1987:111) Only in the sub-discipline within archaeology called ethno-archaeology, where archaeologists worked in contemporary ethnographic situations in order to study the relationship between peoples and their material world, was it usually impossible to ignore the social basis of material culture. (Miller 1987:111f) To conclude, the fact that there has been to date remarkably little progress towards an independent discipline of material culture is due, at least in part, to the particular history of that field within anthropology. (Miller 1987:112) As is evident from the writing of Hegel, Marx and many later writers, technology itself, as deliberate imposition of rational will upon the world, may become the foundation for the dominant ideologies of the industrialized world. (Miller 1987:115) 15 If the implications of the examples surveyed in this chapter can be summarized in a single idea, it is that the medium of objectification matters. It makes a difference what form is used in the process of becoming; and of those media used in objectification, physical artefacts have certain properties and tendencies which, in an age of rapidly increasing material culture, ought to be investigated in their own right. The physicality of the artefact lends itself to the work of praxis - that is, cultural construction through action rather than just conceptualisation. (Miller 1987:129) Dessa inblickar i Millers tankevärld och analyser ger en bild av anledningen till att hans arbete har varit (och är) av stor betydelse i den arkeologiska diskussionen avseende materiell kultur/materialitet. Belysning av arkeologisk vetenskaplig diskurs avseende materialitet och materiell kultur efter post-processualismen Ett verk som i hög utsträckning kan anses ha präglat den arkeologiska vetenskapliga diskursen avseende materialitet och materiell kultur efter post-processualismen utgöres av antologin Handbook of Material Culture från 2006 (Tilley et al 2009[2006]). Denna antologi ger en kritisk genomgång av teorier, begrepp och debatter som kan menas karakterisera analyser av materialitet och materiell kultur; och detta med ett syfte att vara banbrytande. Den har också ambitionen att försöka kartlägga framtiden: hur materialkulturstudier skulle kunna utvidgas och utvecklas. Antologin är systematiskt indelad i fem huvudsektioner, varvid den första ägnar sig åt materiella kulturstudier som teoretiskt och konceptuellt fält, den andra åt undersökning av relationer mellan materiella former och människan (såväl i kroppslig som sinnlig mening), den tredje åt subjekt-objekt-relationer, den fjärde åt beaktandet av materialitet i termer av processer och omvandlingar när det gäller produktion, utbyte, konsumtion, prestanda samt betydelsen av materiella ting över tid, samt den femte studerar hur föreställningar och identitet avseende materialitet och materiell kultur påverkas av aspekter som samtida politik och hur kulturinstitutioner (motsv) formulerar sina presentationer (motsv) av materialet. Antologin har också ett syfte att etablera en fördjupad tvärvetenskaplig förståelse för vad det innebär att vara människa och innehåller intressanta bidrag från en ganska imponerande skara forskare och teoretiker; därvid av Bill Maurer, Julian Thomas, Christopher Tilley, Janet Hoskins, Bjørnar Olsen, Peter van Dommelen, Christopher Pinney, Judith Farquar, David Howes, Diana Young, Jean-Pierre 16 Warnier, Jane Schneider, Robert St. George, Suzanne Preston Blier, Victor Buchli, Fred Myers, Robert Foster, Barbara Bender, Paul Connerton, Ron Eglash, Daniel Miller, Meg Conkey, James Carrier, Jonathan Mitchell, Paul Lane, Chris Gosden, Marilyn Strathern, Beverley Butler, Anthony Shelton, Michael Rowlands & Christopher Tilley, Diana Eastop, samt Russell Belk (Tilley et al 2009[2006]). Ett ural av dessa ska belysas och diskuteras något närmare. Christopher Tilley fäster i den teoretiska delens inledning direkt uppmärksamheten vid att ”Studies of material culture have undergone a profound transformation during the past twenty years and are now among the most dynamic and wide-ranging areas of contemporary scholarship in the human sciences” (Tilley et al 2009:1). Han belyser där, att även om materialitetsfrågor tränger igenom ett stort antal discipliner inom humaniora och socialvetenskaper, så finns där egentligen ingen enskild akademisk disciplin som kan sägas förena de olika aspekter som kan hänföras till begreppet materiell kultur och på så vis skänka materialitetsbegreppet egen institutionell identitet. Antologins syfte är att belysa att studier av materialitet är av lika fundamental betydelse som exempelvis språk (som i lingvistik och lingvistisk antropologi), sociala relationer (som i sociologi och socialantropologi), tid (som i arkeologi och historia), rum (som i geografi), framställningar (som i konst- och litteraturhistoria) eller produktion/konsumtion (som i ekonomi och ekonomisk historia) i avseende att kunna förstå kultur (ibid). Han framhåller också att studier av materiell kultur som forskningsfält är ett mycket föränderligt sådant. Dynamiskt, ständigt i utveckling, med definitionsförändringar avseende såväl själva forskningen som de undersökta objekten; liksom att det kan beskrivas som ”korsbefruktande” avseende idéer och influenser. Det är dock viktigt att komma ihåg, poängterar han, att studier av materiell kultur i egentlig mening har sitt primära hem och ursprung främst inom arkeologi och antropologi (ibid). Julian Thomas (2009[2006]) gör i samma antologi en analytisk betraktelse av fenomenologi i relation till studier av materiell kultur. Thomas vill peka på att det inte är särskilt svårt att identifiera studier av materiell kultur baserade på marxism, strukturalism, feminism etc; emedan det däremot är mer sällsynt att påfinna sådana med fenomenologisk grund. Thomas finner också detta något märkligt med tanke på att fenomenologi ofta betraktas som en metod som förknippas med människans relation till ”ting” (Thomas 2009:43). Thomas vill därför belysa, att fenomenologins idévärld faktiskt har haft ett betydligt större inflytande på studier av materiell kultur 17 än vad som vanligen brukar framgå inom teoretisk forskning, och drar slutsatsen att det står klart att fenomenologins fulla potential avseende studier av materiell kultur inte på långt när har realiserats (Thomas 2009:43-57). Ett viktigt element i Thomas diskussion illustreras av följande citat: Phenomenology is concerned with the human encounter, experience and understanding of worldly (ett begrepp som används av Heidegger, han menar bl a att människor har “värld”, medan djur inte har detta min anm [baserad på föreläsning av Cornell & Hjörungdahl 2010-11-04]) things, and with how these happenings come to be possible. While empiricism and positivism take the givenness of material objects as an unquestioned first principle, phenomenologists from Edmund Husserl onwards have argued that if science is to concern itself with the acquisition of information through the physical senses (in laboratory experiments or field observations) then the character of experience needs to be problematized. (Thomas 2009:43-57) Ett av de mest intressanta bidragen i nämnda antologi har skrivits av Björnar Olsen, vilken lägger fokus på studier av materiell kultur i relation till post-strukturalismen. Han konstaterar inledningsvis att post-strukturalism ofta likställs med postmodernism, men att det är viktigt att hålla isär dessa begrepp; eftersom det förra är av betydligt mer definierad teoretisk karaktär, med ett tydligt ramverk av kunskapsinnehåll, emedan det senare är ett mera diffust begrepp som används på en rad olika sätt i olika sammanhang och för olika företeelser; och ofta utan större vetenskaplig analys (Olsen 2009:85). Därefter diskuterar han ingående och problematiserande sin syn på relationen mellan post-strukturalistiskt tänkande och materialitet (Olsen 2009:83-103). En viktig betraktelse därvid är att: During the 1960s a group of French philosophers and literary theorists such as Jacques Derrida, Michel Foucault, Julia Kristeva and Roland Barthes launched the critique to which the label ’post-structuralism’ later was added. It would be a grave exaggeration to claim that this revolt produced much of a stir within the disciplines devoted to the study of material culture. Understandable, to be sure, given that a decade would pass before structuralism itself would begin to make its way into this field. When this actually happened, most notably in American ethnology and historical archaeology and British ‘post-processual’ archaeology, it was soon to be overtaken by scholars freshly familiar with the post-structuralist critique. This compression is most evident in early post-processual archaeology, where both structuralist and post-structuralist theories and approaches were advocated rather simultaneously from the mid-1980s onwards and sometimes even by the very same authors. (Olsen 2009:86 och där anförd litteratur) Olsen (2009:86f) framhåller att det är viktigt att komma ihåg att strukturalismens och post-strukturalismens inflytande på studier av materiell kultur startade nästan 18 samtidigt (och i ett relativt sent skede), trots att strukturalismen som sådan är betydligt äldre än post-strukturalismen. Det är också viktigt att hålla isär strukturalismens och post-strukturalismens teoretiska innehåll för att undvika missförstånd kring vad som är en post-strukturalistisk textuell analogi och vad som är en strukturalistisk lingvistisk sådan. Text (som uttalat koncept) knyter starkt an till den post-strukturalistiska idévärlden, i vilken en ”ny” läsarcentrerad epistemologi inbegrips. Inom studier av materiell kultur har detta ofta förväxlats med strukturalismens språkliga koncept avseende idén om text som strukturella och linjära system. En annan aspekt värd att nämna avseende post-strukturalistiska influenser på studier av materiell kultur fr o m 1980-talet är det faktum att de kanske inte blev så stora som förväntat (Olsen 2009:89). Olsen tänker i det fallet mycket på Michael Foucault, och vill starkt framhålla dennes betydande bidrag till social teoribildning; inte minst hur denne har visat hur ”systems of ideas and the exercise of regulatory power can never become effective without a material disciplinary and normalizing technology that ontologizes and fixes the desired categories and norms” (vilket innebär att göra dem ”synliga” inom en hierarkisk och effektivt rumslig organisation) (ibid; se även Foucault 1973). Detta angreppssätt fick dock betydligt lägre genomslag inom materiella studier än vad (post-strukturalistisk) textuell analogi fick, trots att förstnämnda har en mycket mer materialistisk grund; och detta anser Olsen har sin grund i att det senare uppfattades (el missuppfattades) som mer ”subjektivt” och ”humanistiskt”, samt att det fanns en mycket större intellektuell attraktion avseende detta än avseende Foucaults mera nedstämda analyser av alienerande disciplinära teknologier. Attraktionen för det textuella låg inte minst i aspekter som ”...individual, clearly made the ’free’ reader-centred interpretative approach...” i kombination med ”...the symbolic, the aestheticized and the plastic...” (Olsen 2009:89). Olsen betonar också starkt sin uppfattning att han inte (utöver i ett ytterst fåtal fall) kan se att post-strukturalistisk teori de facto har använts explicit avseende studier av materiell kultur, utan att det snarare är fråga om studier (ofta av mer eller mindre eklektisk natur) med smärre referenser till aspekter av post-strukturalismen. Han menar därvid att det är mera relevant att se detta som influenser av olika grader av styrka, varav den kanske mest påtagliga är föreställningen om materiell kultur som text; dvs att materiell kultur kan läsas som en text (ibid). En viktig aspekt i dessa sammanhang är också vissa motsättningar mellan post-processuell kontextualistisk 19 arkeologi och post-strukturalism. Främst, möjligen, Ian Hodder (t ex 1986) menar att ett objekt (exempelvis ett fornföremål) inte är ”läsbart” utanför sin rätta kontext. Detta är något som har bemötts av post-strukturalister genom frågor kring t ex hur avgränsningar för text och kontext ska göras, och av vem, samt kring själva definitionsfrågan om vad ”utanför kontexten”, i exaktare mening, egentligen innebär (Olsen 2009:90). Olsen utpekar också att post-strukturalismen har tillfört viktiga aspekter avseende tolkning och dess epistemologi, och då främst själva synen på hur man kan förhålla sig till tolkning. Därvid att man kan se denna som en ständig kreativ process som det egentligen aldrig finns ett avslut på, och som något som avseende ett uppbringande av mening mera innebär kreativ produktion snarare än att vara av passiv återfinnande/sammanställande karaktär. Olsen ser i detta en befriande motvikt till alltför noggrann kontextuell hermeneutik (vilken då skulle kunna ses som inskränkt i jämförelse), men ser, som jag tolkar honom, samtidigt en viss fara i att (”felaktigt”) utnyttja post-strukturalistiska pluraliteter och multimöjligheter till att ”leka” med tolkningsprocesserna – ”how many ways can a thing come to mean?” – osv (Olsen 2009:91). En annan besvärlighet ser han i frågor avseende skillnader ifråga om mening utifrån ting och text: ”Do we experience a city, a house or a landscape in the same manner as we read a textual or spoken statement? What is the difference between the somatic and non-discursive experience of the former and the conscious intellectual engagement with the latter? Can the textual analogy be broadened to embrace the somatic experiences of matter?” (ibid). Olsen menar, att om materiell kultur ska jämföras med text, och analyseras som sådan på ett sofistikerat ”materiellt” manér, så föreligger ett behov av att utvidga och problematisera själva konceptet ”text”. Han föreslår därvidlag dels att man möjligen lika mycket bör betrakta text som analogi till material som tvärtom, och dels, om man vill åstadkomma detta inom ramarna för post-strukturalism, att ett synsätt på ”materiell text” som ”writerly” snarare än ”readerly” eventuellt skulle kunna vara ett fruktbart synsätt att ta i beaktande (ibid). Jag kan i hög grad ansluta till dessa resonemang. Uttrycken ”writerly” och ”readerly” är f ö baserade på Roland Barthes negolismer (se t ex Barthes 1975). Ett intressant bidrag i antologin har också skrivits av Diana Young, där hon diskuterar färgers materialitet (Young 2009:173-185). Därvidlag avser hon färgat material (kläder, papper, mat osv), och lägger fokus vid att färg är en alldeles för 20 dåligt utforskad aspekt avseende materialitet i det sociala samspelet. Hon belyser bl a att färger såväl ”gör” saker inom detta, som att de betyder olika saker. Hon framhåller därvidlag också att färger levandegör föremål på många olika skilda sätt, inte minst ifråga om rumslighet, energi, stämningar, ljusgrader etc. Av dylika skäl anser hon att färger och dessas aspekter är mycket användbara och värda betydligt större uppmärksamhet i studier av materiell kultur än vad som tidigare varit fallet (Young 2009:173f). (Det bör ytterligare betonas att samtliga forskare i denna antologi på olika sätt, med olika utgångspunkter, från olika vetenskapliga discipliner, bidrar med intressanta texter, och att jag här har belyst de jag ansett vara de mest intressanta i kombination med att jag också sammantaget ansett dem spegla helhetens intryck på ett relevant sätt.) 2006 hölls också en viktig konferens i Exeter, vars syfte var att åstadkomma en paradigmförändring avseende arkeologisk approach till materiell kultur/materialitet. En målsättning som i viss utsträckning möjligen kan sägas ha förverkligats. En antologi (Oliveira & Thomas [red] 2007) blev också ett resultat av denna konferens. Här kan man säga att Tilley et al (2006 [2009]) ”kommer i bakvattnet”, och att man nu inte längre enligt samma principer som tidigare skulle använda begreppen materialitet och materiell kultur (Cornell & Hjörungdal 2010-11-04). Tim Ingold uttrycker saken enligt följande: It is easy for talk about paradigm shifts to degenerate into mere hyperbole, but this one, perhaps because it is relatively understated, is genuine. It could be described as a return to materials. True, archaeologists have never really left materials: they have always been the bread and butter of their work. Yet they have also sought escape from such humdrum reality in the allure of interpretation and theory. Most often, the inspiration for such interpretative and theoretical work has come from scholars in other disciplines especially sociocultural anthropology, psychology and philosophy - who tend to lack the practical familiarity with materials that archaeologists share with artists and craftspeople. Thus the gap between practice and theory, far from having been narrowed, has become even wider. It is though up to now, once having risen from the soil of excavation, archaeology has been able to return only by the most roundabout route, which could be called the reification of hyperabstraction. (Ingold 2007:313) Detta, menar han sedan, består av följande komponenter: From the things that surround you, first abstract some aspect - some essential ‘thinginess’ - that they all have in common. Next, turn this abstraction into a quality of something yet more abstract, and then imagine that this meta-abstraction is concretely and plurally present in the world, instantiated in the very things from which the whole process of abstraction started in the first place. Thus, beginning with the substantive notion of ‘matter’ as that which is inherent in all things, we move very quickly to ‘material’ as a qualifying aspect 21 of some greater totality such as ‘culture’ or even ‘the world’, which is then promptly converted into a quality in its own right, ‘materiality’, only to be pluralized as multiple ‘materialities’ concretely instantiated in the things we started from. By the same token, real-world actions are supposed to betoken some common agency, which is then played out in the guise of multiple ‘agencies’. So it is that in theory-speak, actors bread-and-butter engagements with ordinary stuff become wonderfully dialectical, mutually constitutive encounters between subjective agencies and objective materialities. (Ingold 2007:313f) Ingold drar sedan slutsatsen att: Needless to say, nothing is added by way of substance, and a great deal is lost by way of comprehensibility, by these tendentious reformulations. Let us rather proceed in the opposite direction, by grounding theory in a practical engagement with the actual stuff that things are made of. (Ingold 2007:314) Ingold framhåller också, att artiklarna som uppstått genom denna konferens, och utgör nämnda antologi, nyckeln till den approach som åsyftats i sammanhanget, kan brytas ned och sammanfattas i en enkel mening: Följ materialet (Ingold 2007:314). Antologins tjugo författare har lämnat bidrag som är intressanta inte minst genom att de utgöres av många olika perspektiv. De har dock har en gemensam grund i vad som uttrycks i följande: ... the shared preoccupation with an approach that seems sensitive to the contingency of the phenomenal experience. The objective is to build an archaeology that is at once more ‘human’ and more ‘material’, that is to say more attentive to the core of life and to the relationship of people with the materials that not only surround us, but that we, as sensitive, bodily beings, also are. (Tomas & Oliveira 2007:10) Redaktörerna Thomas & Oliveira pekar i inledningen på en mycket viktig omständighet som är väl värd att begrunda; att arkeologin har en svårighet i att se skillnaden mellan de forntida samhällen vi försöker förstå kontra att samtidigt lyckas upprätthålla distansen mellan dessa och de världar vi skapar genom våra konceptuella verktyg (Tomas & Oliveira 2007:9). En annan av bidragsgivarna, Andrés Troncoso M (2007), gör en intressant iakttagelse när han utpekar Descartes berömda filosofiska sats ”cogito, ergo sum” (”Jag tänker, alltså finns jag”) som innehållande de grundläggande påståenden vilka utgör fundament för etablerandet av modern kunskap (Troncoso M 2007:231f ). Han menar därvidlag att denna fras ... serves as a foundation for a set of oppositions which cause the subject to be segregated and differentiated from the object, just as culture does with nature, and thus becoming independent and separate entities. 22 These are two of the keys of modern thinking, ones that without any doubt trespass multiple spheres of the activity and the theoretical reasoning of the archaeological practice, leading to the comprehension of the material culture as an entity restricted to its volume, weight, cohesion, texture and functionality. (Troncoso M 2007:231f och där anförd litteratur) Vitor Oliveira Jorge (2007) har en intressant poäng när han menar att de mest intressanta idéerna kommer till människans sinne ”in a non-textual manner, or as fragments of texts and often too, the very interest of the fragments is subverted by the linearity of the text” (Jorge 2007:273). Intressanta är också hans tankar i fråga om språkliga barriärer och en del fördelar dessa eventuellt kan föra med sig: ”... to write in a language which is not your mother language is also a way of getting some distance from our self-evidences, prejudices and habits” (Jorge 2007:274). Julian Thomas (2007) tar upp ett antal verkligt relevanta och intressanta spörsmål, och diskuterar bl a post-processualismens utveckling (under tema av varför kulturen spelar roll för arkeologin), med kopplingar till bl a strukturalism, marxism och feminism (avseende tidig post-processualism), samt hermeneutik och fenomenologi (avseende senare post-processualism) (Thomas 2007:11ff). Hans syn på perioden är att: The forms of archaeological thought that have proliferated over the past quarter century have been eclectic in their use of ideas drawn from many different areas of the human sciences: indeed the period could be characterised as one of openness to influence. (Thomas 2007:12) Jag kan ansluta mig till detta, precis som till hans uppfattning att: ... it is surely legitimate to use different sources to craft a conceptual standpoint, so long as this can be made internally consistent. Moreover, it can hardly be denied that a great variety of philosophical positions within the humanities can each reveal distinct insights into a given phenomenom. (ibid) Syftet med Thomas artikel är annars att: … raise the possibility that although the reconceptualisation of material things that has taken place within archaeology over the past three decades has been hugely productive, the critique of modernity and the phenomenological tradition that it is rooted in might lead us to question the continued utility of the concept of ’material culture’. (ibid) 23 Thomas pekar också på en viktig omständighet när han belyser att såväl materialitet som kultur är koncept vilkas mening har ändrats på ett radikalt sätt från tid till annan (från det klassiska filosofiska Grekland och fram till idag) (Thomas 2007:13). Thomas belyser, vidare, att 1900-talets arkeologi har hållit fast vid sitt fokus på materiella föremål. Han ser också en verkan av detta: However, it may be that this has given rise to an equal and opposite disorder. Prehistoric artefacts bear the traces of past human actions, of manufacture, use, wear and repair, and they therefore represent evidence for the activities of people in the past. Thus, a hand-axe ’says’ something about ancient humanity, in a way that an unformed lump of rock does not. For us archaeologists this distinction between made and unmade things is critical, but the problem is that we have tended to ontologize it. The hand-axe is no more material because it has been worked; nor does ’culture’ inhere in it as a kind of substance. The stone has simply been transformed or crafted by human action. We can recognise this state of affairs, and use it to generate arguments about lithic reduction sequences, human mobility patterns, and Paleolithic hunting practices. (Thomas 2007:16) Han utpekar att yxan varken besitter den mänskliga handlingskraft som fanns närvarande vid tillverkningen av den, lika lite som att den har blivit separerad från naturen. Han menar att skillnaden mellan bearbetade och icke bearbetade material ”is critical for inferential purposes, but this does not make it ontological” (ibid). Tankefelet därvid, menar han, ligger i föreställningar om att kontakten med svunnen mänsklig aktivitet skulle finnas kvar i artefakter och att dessa, såsom ”materiell kultur”, skulle vara någon annan ”sort” av material än alla naturens icke bearbetade material (ibid). Thomas fortsätter resonemanget genom att framhålla att: This is to conflate historicity with some kind of immanent cultural character. In this context, Martin Heideggers analysis of the ‘historicity of antiquities’ may prove illuminating. Heidegger points to the apparent paradox that ancient artefacts like those held in museum collections belong in some way to a time that has passed, and yet they have not themselves passed away. We therefore consider them to be historical, and they interest us because they have ’something past’ about them. Although tarnished or worn, Iron Age spearheads or Medieval pots might still be capable of being used, and in this sense there is nothing that is fundamentally changed in them to render them ’historical’. (Thomas 2007:16 och där anförd litteratur) I ett manus har Per Cornell (2010) analyserat denna konferens. Han ser inte i denna någon ”revolution”, någon paradigmförändring eller något diskursbrott. Dock ser han en potential för förändringar i att (nästan samtliga) antologins författare försöker finna en väg ut ur de problem som kan förknippas med konceptet materiell kultur, konceptet förstått som en modern uppfinning som vill kontrollera artefakter och andra 24 fornlämningar; där den moderna världen möjligen kan sägas vara ”skaparen” av kulturarvet - med den underförstådda meningen att det är själva materialet som är forntiden (Cornell 2010:1f). Cornell menar också att den moderna världen bär på en motsägelse som innebär hat mot, eller t o m förnekelse av, det förgångna, samtidigt som ett anspråksfullt arbete pågår i att skapa dess historia (Cornell 2010:2). En avslutande diskussion En ganska vanligt förekommande infallsvinkel i samtida arkeologiska diskussioner kring materialitet är att människan och hennes kultur står i fokus i arkeologisk analys, trots att egentlig tillgång till dessa aspekter inte skulle kunna anses befintliga utifrån ett arkeologiskt material (såtillvida texter för sammanhanget saknas). Denna logik bygger då på att forntida föremål inte skulle kunna anses säga oss något om hur forntida människor har tänkt, emedan däremot texter av olika slag kan göra det. Såväl processualister som postprocessualister har däremot menat att det forntida materialet kan ge oss den typen av information. Mot detta kan man t ex ställa Freud, Darwin och Marx, vilkas forskningsresultat starkt poängterar skillnader avseende psykologiska, biologiska, sociala, ekonomiska samt politiska aspekter vad gäller enskilda individer. Forskare av posthumanistisk prägel har, å sin sida, velat påvisa att människa, materialitet och teknologi är djupt involverade i varandra. Man har även menat att man kan se dessa som delar av en större helhet, ett system. Något som då innebär en förhöjning av det arkeologiska materialets värde. För åter andra innebär materialitet precis allting som är uppbyggt av atomer (se t ex diskussioner på Arkeologiforum/Normark et al 2007). Johan Normark (2004) vill starkt betona artefakternas betydelse. Han redogör för sin syn på hur arkeologer traditionellt har sett på materialiteter, varigenom han menar att ”de flesta brukar ha den åsikten att människor har en teleologisk syn på föremål”, och att ”vi brukar fråga oss vad en artefakt är till för snarare än vad det är” (Normark 2004:5). Normark motsätter sig vad han kallar en ”’humanocentrisk’ arkeologi” (ej att förväxla med antropocentrisk). Begreppet är tänkt att definiera ”arkeologens (o)vana föreställa sig en forntida människa, en försvunnen kultur eller tidigare socioekonomiska relationer kopplade till en arkeologisk artefakt funnen i vår tid” (Normark 2004:3). Normark är motståndare till den typ av kulturhistorisk 25 produktion som uppstår när ”kända nutida processer omvandlas till statiska relationer som sedan projiceras bakåt i tiden till en lika statisk forntid”, och vill istället ”sätta artefakten i centrum och förskjuta människan och dennes kognition till periferin” genom att ”se hur materialiteten (inte enbart de kognitiva verktygen) förändrat villkoren för människors beteenden, med utgångspunkten i artefakten snarare än människans kognitiva förmåga” (ibid). James Deetz (1996) för en mycket relevant arkeologisk diskussion kring att grävande inte är något självändamål (Deetz 1996:6f). Jag delar denna uppfattning i högsta grad. I syfte att nå förståelse om forntiden ska det inte vara metoden som är utgångspunkten. Metoden ska alltid vara ett hjälpmedel. Det viktiga måste alltid vara den fornkunskap man söker. Jacques Derrida (1996) inleder sin Archive Fever på ett mycket briljant sätt när han börjar med att utreda och analysera själva ordet arkiv; dess grundläggande betydelse, innebörd etc (Derrida 1996:1ff). På samma sätt kan man också gå till botten med ordet arkeologi (gr fornkunskap), och fundera kring vad man i grund och botten vill åstadkomma. För mig handlar svaret om att nå fornkunskap. Det är utgångspunkten. Finner jag inte hjälp till detta genom viss teori, metod eller material, så måste andra vägar hittas. Målsättningen är konstant, emedan vägvalet måste hållas flexibelt. Man kan också koppla detta resonemang till vad Per Cornell (2007) framlägger i en analys över Badiou. Cornell ser en mycket viktig aspekt i Badious insisterande på nödvändigheten i att inse att olika sociala aspekter råder i olika världar, med en följdeffekt i att vår specifika ”språktillhörighet” hindrar (eller sätter gränser) för vår förmåga att identifiera för oss ”okända världar” (Cornell 2007:108). Cornell gör också en jämförelse med Ludwig Wittgenstein, vilken, desillusionerad av de logiska systemens ramar, föredrog att kvarbli inom sin ”språktillhörighet”, emedan Badiou, för att skapa möjlighet att förstå ”andra världar” såg vikten av att gå bortom detta och in i det okända (ibid). I den meningen kan man också mena att det finns vissa likheter mellan Badiou och Derrida; viljan att förutsättningslöst ge sig in i det okända. Jag tror i hög grad på att en sådan inställning är ett mycket relevant förhållningssätt när man närmar sig en arkeologisk uppgift: Det förutsättningslösa som förutsättning. 26 Referenser Litteratur Allison, Penelope M. 2001. ‘Using the Material and Written Sources: Turn of the Millennium Approaches to Roman Domestic Space’. I: American Journal of Archaeology Vol 105, Nr 2, ss 181-208. Archaeological Institute of America, Boston University. Boston. Barthes. Roland. 1975. The Pleasure of the Text. Översatt av Miller, R. Hill and Wang. New York. Barthes, Roland. 1977. Image-Music-Text. Essäer i urval och översättning av Stephen Heath. Fontana Press. London. Bhabha, Homi K. 1994. The location of culture. Routledge. London. Chapman, John. 2000. Fragmentation in Archaeology. Routledge. London. Collingwood, Robin, G. 1945. The Idea of Nature. Clarendon. Oxford. Cornell, Per. 2007. ‘Unhomely Space: Confronting Badiou and Bhabha’. I: Cornell, P & Fahlander, F (red) Encounters/Materialities/Confrontations. Archaeologies of Social Space and Interaction, ss 100-122. Cambridge Scholars Press. Newcastle. Cornell, Per. Manus (2010). Modernity, Archaeology and “Material Culture”. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. Cornell, P & Fahlander, F (red). 2007. Encounters/Materialities/Confrontations: Archaeologies of Social Space and Interaction. Cambridge Scholars Press. Newcastle. 27 Cornell, P & Fahlander, F. 2002a. Social praktik och stumma monument introduktion till mikroarkeologi. Gotarc Serie C, No 46. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Göteborg. Cornell, P & Fahlander, F. 2002b. ‘Microarchaeology, Materiality and Social Practice’. I: Current Swedish Archaeology, Vol. 10, ss 21-38. Svenska arkeologiska samfundet (Swedish Archaeological Society). Stockholm. Dant, Tim. 1999. Material Culture in the Social World. Open University Press. Buckingham & Philadelphia. Dant, Tim. 2005. Materiality and Society. Open University Press. Maidenhead, Berkshire & New York. Deetz, James. 1996 (Första upplagan 1977). In Small Things Forgotten. An Archaeology of Early American Life. Expanded and revised. Anchor Books Doubleday; New York, London, Toronto, Sydney, Auckland. Derrida, Jacques. 1977. Of Grammatology. Översatt av Spivak, G C. John Hopkins University Press. Baltimore, Maryland. Derrida, Jacques. 1978 (först publicerad 1967). Writing and Difference. Översatt av Bass, A. Routledge. London. Derrida, Jacques. 1996. Archive Fever: A Freudian Impression. Översatt av Prenowitz, E. A. The University of Chicago Press. Chicago & London.. Dobres, Marcia-Anne. 2000. Technology and Social Agency. Blackwell Publishers. Oxford. Dommelen, Peter van. 1997. ’Colonial constructs: Colonialism and Archaeology in the Mediterranean’. I: World Archaeology, Vol. 28, Issue 3, ss 305-323. Routledge. London/New York. 28 Dommelen, Peter van. 2005. ‘Colonial Interactions and Hybrid Practices: Phoenician and Carthaganian Settlement in the Ancient Mediterrenean‘. I: Stein, G (red) The archaeology of colonial encounters. Comparative Perspectives, ss 109-141. School of American Research Press/ James Curry. Santa Fe/ Oxford. Dommelen, Peter van. 2009 (först publicerad 2006). ’Colonial Matters: Material Culture and Postcolonial Theory in Colonial Situations’. I: Tilley et al (red) Handbook of Material Culture, ss 104-124. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. Fernstål, Lotta. 2003. ‘Where Different Waters Met. Aspects on the Apollo Granmus vase and its’ position near Sagaån in the Provence of Västmanland‘. I: Current Swedish Archaeology, Vol. 11, ss 25-44. Svenska arkeologiska samfundet (Swedish Archaeological Society). Stockholm. Foucault, Michael. 1970. The Archaeology of Knowledge. Översatt av Sheridan, A. Tavistock. London. Foucault, Michael. 1973. The Birth of a Clinic: an Archaeology of Medical Perception. Översatt av Sheridan, A. Tavistock. London. Giddens, Anthony. 1979. Central Problems in Social Theory: Action, Structure, and Contradiction in Social Analysis. University of California Press. Berkely. Gosden, Chris. 2001. ’Postcolonial Archaeology’. I: Hodder, I (red) Archaeological Theory Today, ss 241-261. Polity Press. Cambridge. Gosden, Chris. 2009 (först publicerad 2006). ’Material Culture and Long-term Change’. I: Tilley et al (red) Handbook of Material Culture, ss 425-442. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. Harris, Marvin. 1979. Cultural Materialism: The Struggle for a Science of Culture. Random House. New York. 29 Harvey, Karen (red). 2009. History and Material Culture. Routledge. London and New York. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich. 1977 (först publicerad 1807). Phenomenology of Spirit. Oxford University Press. Oxford. Heidegger, Martin. 1977. The Question Concerning Technology and other Essays. Garland Publishers. New York. Heidegger, Martin. 1982. The Basic Problems of Phenomenology. (Ursprungligen en föreläsningssejour vid Marburgs universitet 1927, vars innehåll var tänkt för en aldrig publicerad utvidgning av Being and Time.) Indiana University Press. Bloomington. Heidegger, Martin. 1996 (Först publicerad 1926). Being and Time: A Translation of Sein und Zeit. Översatt av Stambaugh, J. State University of New York Press. New York. Heidegger, Martin. 2000 (Färdigställd 1939; första gången publicerad 1953). An Introduction to Metaphysics. Översatt av Fried, G. & Polt, R. Yale University Press. New Haven. Hjörungdal, Tove. 2007. ‘Far beyond the Frontier. Creolizing the Cauldron Grave Horizon of Medelpad, North Sweden‘. I: Hårdh, B, Jennbert, K & Olausson, D (red) On the Road. Studies in Honour of Lars Larsson. Acta Archaeology Lundensia in 4o, No. 26, ss. 270-275. Almquist & Wiksell International. Stockholm. Hodder, Ian (red). 1982a. Symbolic and Structural Archaeology. Cambridge University Press. Cambridge. Hodder, Ian. 1982b. Symbols in Action. Cambridge University Press. Cambridge. Hodder, Ian. 1986. Reading the Past. Current approaches to interpretation in archaeology. Cambridge University Press. Cambridge. 30 Hodder, Ian (red). 2001. Archaeological Theory Today. Polity Press. Cambridge. Husserl, Edmund. 1982 (först publicerad 1913). Ideas Pertaining to a Pure Phenomenology and to a Phenomenological Philosophy. First Book: General Introduction to a Pure Phenomenology. Översatt av Kersten, F. Nijhoff. Haag. Ingold, Tim. 2007. ’Comment‘. I: Thomas, J & Jorge, V O (red.) Overcoming the Modern Invention of Material Culture. Proceedings of the TAG session Exeter 2006. Journal of Iberian Archaeology Volume 9/10 - 2006/2007, ss 313-317. Instituto da Comunicacao Social, Associacão para o Desenvolvimento da Cooperacão em Arquelogia Peninsular (ADECAP). Porto. Jorge, Vitor Oliveira. 2007. ’The evanescence of the “material“ and of the “cultural“: the impossibility of fixing a face. Some notes on experience, representation, identity – steps into an interdisciplinary field of enquiry?’. I: Thomas, J & Jorge, V O (red) Overcoming the Modern Invention of Material Culture. Proceedings of the TAG session Exeter 2006. Journal of Iberian Archaeology Volume 9/10 - 2006/2007, ss 271-312. Instituto da Comunicacao Social, Associacão para o Desenvolvimento da Cooperacão em Arquelogia Peninsular (ADECAP). Porto. Lévi-Strauss, Claude. 1969. The Elementary Structures of Kinship. Eyre and pottiswoode. London. Loeffler, David. 2005. Contested landscapes/Contested heritage: history and heritage in Sweden and their archaeological implications concerning the interpretation of the Norrlandian past. Archaeology and Environment 18, Umeå universitet. Umeå. Marx, Karl. 1973 (färdigställd 1858; första gången publicerad 1939). Grundrisse: Foundations of the Critique of Political Economy (Rough Draft). Penguin. Harmondsworth. Marx, Karl. 1974 (första gången publicerad i tre volymer: 1867, 1885 &1894). Capital. Översatt av Moore, S & Aveling, E. Lawrence and Wishart. London. 31 Marx, Karl. 1975. Early Writings. Översatt av Livingstone, R & Benton, G. Penguin. Harmondsworth. Mauss, Marcel. 1954 (först publicerad 1923-24). The Gift. Cohen and West. London. Miller, Daniel. 1987. Material Culture and Mass Consumption. Blackwell Publishers. Oxford. Miller, Daniel (red). 1997. Material Cultures: Why Some Things Matter. UCL Press. London. Miller, Daniel. 2009 (först publicerad 2006). ’Consumption’. I: Tilley, C, Webb, K, Küchler, S, Rowlands, M & Spyer, P (red) Handbook of Material Culture, ss 341-354. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. Munn, Nancy. 1973. Walibri Iconography: Graphic Representation and Cultural Symbolism in a Central Australian Society. Cornell University Press. Ithica. Munn, Nancy. 1986. The Fame of Gawa. Cambridge University Press. Cambridge. Nordenborg Myhre, Lise. 2004. Trialectic archaeology: monuments and space in Southwest Norway, 1700-500 BC. Arkeologisk museum i Stavanger. Normark, Johan. 2004. Ikonografi och epigrafi - Kognitiva hjälpmedel i mayaområdet. SSKKII, Göteborgs universitet. Göteborg. Normark, Johan. 2006. The Roads In-Between. Causeways and Polyagentive Networks at Ichmul and Yo’okop, Cochuah Region, Mexico. Gotrac. Serie B, Gothenburg Archaeological Theses no 45, Göteborgs universitet. Göteborg. Olsen, Björnar. 2009 (först publicerad 2006). ’Scenes from a Troubled Engagement: Post-structuralism and Material Culture Studies’. I: Tilley et al (red) Handbook of Material Culture, ss 85-103. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. 32 Riggins, Stephen H. (red) 1994. The Socialness of Things: Essays in the Socio-Semiotics of Objects. Mouton de Gruyter. New York. Scarre, Cris & Scarre, Geoffrey. 2006. The Ethics of Archaeology. Philosophical Perspectives on Archaeological Practice. Cambridge University Press. Schiffer, Michael B. 1987. Formation Processes of the Archaeological Record. Department of Anthropology, University of Arizona. University of New Mexico Press. Albequerque. Semenov, S. A. 1976 (först publicerad 1957). Prehistoric Technology: an Experimental Study of the oldest Tools and Artefacts from traces of Manufacture and Wear. Translated, and with a preface by M. W. Thompson. Moonraker Press. Bradford-on-Avon, Wiltshire. Shanks, M & Tilley, C. 1987. Social Theory and Archaeology. Polity Press. Cambridge. Simmel, Georg. 1978 (först publicerad 1907). The Philosophy of Money. Routledge. London. Simmel, Georg. 1968. The Conflict in Modern Culture and other Essays. New York Teachers College Press. New York. Spivak, Gayatri Chachraworty. 1993. ’Can the subaltern speak?’. I: Williams, P. & Chrisman, L. (red.) Colonial Discourse and Post-Colonial Theory, ss 66-112. Harvester Wheatsheaf. New York. Stein, Gil (red). 2005. The archaeology of colonial encounters. Comparative Perspectives. School of American Research Press/ James Curry. Santa Fe/ Oxford. Thomas, Julian. 2009 (först publicerad 2006). ’Phenomenology and Material Culture’. I: Tilley et al (red) Handbook of Material Culture, ss 43-59. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. 33 Thomas, Julian & Jorge, Vitor Oliveira (red). 2007. Overcoming the Modern Invention of Material Culture. Proceedings of the TAG session Exeter 2006. Journal of Iberian Archaeology Volume 9/10 - 2006/2007. Instituto da Comunicacao Social, Associacão para o Desenvolvimento da Cooperacão em Arquelogia Peninsular (ADECAP). Porto. Thomas, Julian & Jorge, Vitor Oliveira. 2007. ’Editorial’. I: Thomas, J & Jorge, V O (red) Overcoming the Modern Invention of Material Culture. Proceedings of the TAG session Exeter 2006. Journal of Iberian Archaeology Volume 9/10 – 2006/2007. Instituto da Comunicacao Social, Associacão para o Desenvolvimento da Cooperacão em Arquelogia Peninsular (ADECAP). Porto. Thomas, Julian. 2007. ’The trouble with material culture’. I: Thomas, J & Jorge, V O (red) Overcoming the Modern Invention of Material Culture. Proceedings of the TAG session Exeter 2006. Journal of Iberian Archaeology Volume 9/10 – 2006/2007, ss 11-23. Instituto da Comunicacao Social, Associacão para o Desenvolvimento da Cooperacão em Arquelogia Peninsular (ADECAP). Porto. Thompson, M W. ’Preface’. I: Semenov, S. A. 1976 (1957). Prehistoric Technology: an Experimental Study of the oldest Tools and Artefacts from traces of Manufacture and Wear. Moonraker Press. Bradford-on-Avon, Wiltshire. Tilley, Cristopher, Keane, Webb, Küchler, Susanne, Rowlands, Mike & Spyer, Patricia (red). 2009 (först publicerad 2006). Handbook of Material Culture, ss 43-59. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. Tilley, Christopher. 1990a. Reading Material Culture: Structuralism, Hermeneutics and Post-structuralism. Blackwell. Oxford. Tilley, Christopher. 1991. Material Culture and Text: the Art of Antiquity. Routledge. London. 34 Troncoso M., Andrés. 2007. ’Beyond materiality: sintaxis and relationality of rock art and some of the things we call nature’. I: Thomas, J & Jorge, V O (red) Overcoming the Modern Invention of Material Culture. Proceedings of the TAG session Exeter 2006. Journal of Iberian Archaeology Volume 9/10 – 2006/2007, ss 231-244. Instituto da Comunicacao Social, Associacão para o Desenvolvimento da Cooperacão em Arquelogia Peninsular (ADECAP). Porto. Webster, Jane. 1997. ‘Necessary Comparisons: A post-colonial approach to religious syncretism in the Roman provinces’. I: World Archaeology, Vol. 28, Issue 3, ss 324-338. Routledge. London/New York. Webster, Jane. 2001. ‘Creolizing the Roman Provinces‘. I: American Journal of Archaeology Vol 105, No 2, ss 209-225. Archaeological Institute of America, Boston University. Boston. Woodward, Ian. 2007. Understanding Material Culture. SAGE Publications. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore. Young, Diana. 2009 (först publicerad 2006). ’The Colours of Things’. I: Tilley et al (red) Handbook of Material Culture, ss 173-185. SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC. Muntliga uppgifter Cornell, Per & Hjörundal, Tove. 2010-11-04. Föreläsning inom kursen: Aktuella teoretiska och metodologiska problem inom arkeologin II., Ht 2010. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. 35 Digitala källor Normark, Johan et al. 2007. Den människocentrerade utfyllnadsarkeologin. Diskussion på: Arkeologiforum, 2007-02-28 – 03-08. www.arkeologiforum.se (2010-12-16). Rydén, Göran. 2010. GLOBALHISTORIA - Det globala mötet mellan materialitet och mentalitet, Stockholm 26–27 november 2009. http://humanistportalen.konstvet.uu.se/globalhistoria/det-globala-motet (2010-11-30). Utan författare. 2010. 2. Artefakter och meningsskapande: Hela havet stormar. www.gu.science.se/digitalAssets/.../1303548_artefakter_meningsskapande.pdf (2010-12-15). 36