Nya städer växer upp som svampar ur jorden i Kina. Samtidigt breder så gott som alla storstäder ständigt ut sig och täcker allt mer av den omgivande landsbygden.
En aldrig förr skådad urbanisering pågår när fler och fler kineser flyttar från landsbygden till städerna. Den här processen är en hörnsten i det styrande kommunistpartiets ekonomiska program.
– Urbaniseringen för med sig nya investeringar. Den ökar konsumtionen och den skapar arbetsplatser, konstaterade premiärministern Li Keqiang i ett tal under den kinesiska folkkongressens årliga session.
Li betonade också att urbaniseringen på ett grundläggande sätt förändrar det kinesiska samhället. Som ett exempel nämnde han att otaliga fattiga jordbrukare nu kan uppfylla sin dröm om att få leva som stadsbor.
Dödliga svagheter har uppdagats
Det har ändå visat sig att urbaniseringen också ger upphov till allvarliga problem. Städerna har vuxit så snabbt att det har varit svårt att i samma takt bygga upp nödvändig infrastruktur.
Sommarens översvämningar har avslöjat att till exempel avlopps- och dräneringssystemen är bristfälliga i otaliga städer. Det befaras också att det har slarvats när nya tunnlar och metrolinjer har konstruerats.
Bristerna har bidragit till att hundratals stadsbor hittills har omkommit i översvämningarna. I år har skyfallen ställvis varit ovanligt häftiga, men också i fjol drabbades hela 20 miljoner stadsbor av översvämningar.
Kinakännaren Jean-Pierre Cabestan är ändå säker på att inflyttningen till städerna inte bromsas upp.
– I dag lever drygt 60 procent av befolkningen i städerna. Kommunistpartiets mål är att den andelen har stigit till 70 procent år 2030, säger Cabestan som fungerar som professor vid Hong Kong Baptist University.
Ekonomiska reformer startskott för migrationen
För att partiets målsättning ska förverkligas måste mer än 120 miljoner kineser flytta från landsbygden till städerna under de följande åtta åren. Det är frågan om ungefär lika många människor som det sammanlagt bor i Frankrike och Italien.
Cabestan påminner om att urbaniseringsprocessen i själva verket kom igång redan för drygt 40 år sedan då kommunistpartiet började genomföra ekonomiska reformer. Inte ens 20 procent av det på den tiden utfattiga landets invånare levde då i städerna.
Urbaniseringen intensifierades sedan avsevärt efter att det nuvarande ledarskapet kom till makten år 2012. Cabestan förklarar att ledarna ansåg att det var nödvändigt att få så många kineser som möjligt att flytta bort från landsbygden.
– Avsikten är att försöka minska på inkomstskillnaderna. Det oroar kommunistpartiet i synnerhet som den ekonomiska ojämlikheten har ökat drastiskt under de senaste 20 åren, konstaterar Cabestan.
Migranter är andra klassens medborgare
I dag förtjänar stadsborna i medeltal hela tre gånger mer än de som bor på landsbygden. Alla försök att råda bot på problemet har misslyckats, och hittills har också urbaniseringen gett upphov till svåra sociala missförhållanden.
– Migranterna från landsbygden har behandlats som andra klassens medborgare i städerna. Problemet är gigantiskt, för det finns uppskattningsvis 300 miljoner sådana migranter, säger Cabestan.
Cabestan förklarar att migranterna till skillnad från dem som är födda i städerna inte har haft tillgång till exempel till billig hälsovård. De har inte haft rätt till någon pension, och deras barn har inte fått gå i allmänna skolor.
Migranterna har diskriminerats i flera decennier. Kommunistpartiet har ändå först nyligen gått in för att förändra systemet som har resulterat i diskrimineringen.
– Målet är nu att gradvis integrera migranterna i städerna. De ska göras till verkliga stadsbor, konstaterar Cabestan.
Stadsborna motsätter sig eftergifter
Alla kineser är försedda med identitetshandlingar, så kallade hukou, som bland annat fastslår var de är födda. Det har varit omöjligt att ändra på födelseorten i ens hukou även om man har varit bosatt i annan del av landet i flera decennier.
Kineserna har haft rätt till exempel till billig hälsovård och till att gå i allmänna skolor enbart i sin födelseort eller -kommun. Därför har de som har migrerat från landsbygden inte haft samma rättigheter som de infödda stadsborna.
Länge accepterade migranterna sin situation, men under de senaste åren har det orättvisa systemet gett upphov till allt mer missnöje. Det har blivit vanligt att migranter ordnar protester till exempel mot att deras barn inte har rätt att ansöka om platser i gymnasier i städerna dit familjerna har flyttat.
Det har också blivit vanligt att infödda stadsbor motsätter sig tanken på att migranterna skulle bli jämlikt behandlade. Stadsborna är rädda bland annat för att skolorna och sjukhusen blir överbelastade om också migranterna och deras barn får rätt att anlita dem utan att tvingas betala höga avgifter.
Välkommen reform verkställs gradvis
Förr tog kommunistpartiet alltid stadsbornas parti. När urbaniseringen blev en central del av partiets ekonomiska program började inställningen till migranterna ändå förändras.
I allt fler små- och medelstora städer beviljas migranterna från landsbygden nu samma rättigheter som de infödda stadsborna har. Inflyttarna förses med nya identitetshandlingar som fastslår att staden är deras hemort.
– I de största städerna genomförs reformen gradvis. I den sydliga metropolen Kanton har till exempel nu bara migranter som har avlagt examen rätt att få nya identitetshandlingar, berättar Cabestan.
I det här skedet omfattar reformen inte huvudstaden Peking. Också i den största staden Shanghai är det svårt att få nya identitetshandlingar.
Urbaniseringen bidrar till klimatförändringarna
Reformen har gjort sitt till för att sätta fart på urbaniseringen. Den har också redan haft en positiv ekonomisk inverkan i många små- och medelstora städer.
Med tanke på klimatförändringarna är urbaniseringen däremot problematisk. Det har visat sig att Kinas energikonsumtion ökar när en allt större del av den väldiga befolkningen bor i de förhållandevis välmående städerna.
Kina har satsat betydligt mer än något annat land på att utveckla förnybar energi. Sol-, vind- och vattenkraftens andel av energiproduktionen ökar ständigt, men kolkraftverken står ändå fortfarande för mer än 60 procent av den totala energiproduktionen.
Också utsläppen av växthusgaser fortsätter därför att öka. Det faktumet förmodas ändå inte kunna stoppa urbaniseringen.