I Kulturpodden som publiceras på Arenan den 13 november kommer vi att prata om fiktiva pappor. Har du en favoritpappa på film, i dramatiken eller i litteraturens värld?
Berätta för oss i kommentarsfältet längst ner i artikeln vilken fiktiva pappa som gjort det största intrycket på dig och varför!
Du kan också skicka e-post till oss på adressen kulturpodden@yle.fi.
Skicka in ditt svar senast söndagen den 7 november så kanske vi tar upp honom i vårt samtal om fantastiska, fascinerande, kärleksfulla, irriterande, vidriga och fruktansvärda pappor.
Det våras för papporna i serievärlden
I många aktuella nordiska serier ger man utrymme för pappor av olika slag. Pappor som kämpar med föräldrarollen och bilden av sig själv. Pappor som styr sina barn eller försöker släppa greppet om dem.
Inte sällan väcker rollkaraktärerna frågan: i hur stor utsträckning definierar en pappa den egna identiteten i relation till sina barn?
Jag tänker på Peter (Sverrir Gudnasson), som i andra säsongen av Älska mig ställs inför frågan om han verkligen är far till sin tonårige son.
Hur ska han tackla det? Vad innebär nyheten för relationen till sonen? För vem spelar den biologiska biten någon roll – om den överhuvudtaget gör det?
Och så har vi Alex (Felix Herngren) i Solsidan som för andra gången står inför en skilsmässa med allt vad det innebär.
Han sköter redan nu en stor del av marktjänsten i hemmet, men hur ska han fixa kommunikationen med barnen?
Och hur skall Alex orka med att omvärlden börjar betrakta honom som “den frånskilda pappan”? Kanske hittar han svar bland de frånskilda pappor och plastpappor som det av naturliga skäl finns gott om i Bonusfamiljen?
Söker man i andra genrer hittar man pappor som Kari Sorjonen.
Den geniala polisen, som sedan han blivit änkling försöker få rätsida på relationen till tonårsdottern Janina medan han är mitt uppe i sin egen sorgeprocess.
Hur ska far och dotter hitta en jämvikt i sin relation, ett gemensamt språk?
Samma typ av problem kämpar Skärgårdsdoktorn Johan med i relation till dottern Wilma – även om mamman inte är död utan bara valt att flytta till Afrika.
Och så har vi farbror Melker – skärgårdsfarsan som generationer av tv-tittare kan relatera till. Änklingen som tampas med sin roll som pappa och man och som ofta misslyckas med det han föresätter sig.
Men samtidigt en pappa vars kärlek det inte går att ta miste på.
Finns det inte något väldigt befriande i bejakandet av hans många sidor?
Alkoholisten som sätter skräck i familjen
I den finlandssvenska litteraturen hittar vi en hel del skildringar av fäder och faderskap. Här kommer tre exempel på minnesvärda pappor att läsa om:
I Flickan i flaskan (2009) skriver Christel Sundqvist om en liten flicka som tvingas bära en alltför stor börda med skulden på ena axeln och skammen på den andra.
Skulden och skammen, liksom sorgen och skräcken, har flickan fått i arv efter sin far som bär på mindervärdeskänslor gentemot sin bror som dog i kriget.
Pappa Kungen dränker sina sorger och bekymmer med alkohol, vilket sätter sin prägel på familjens liv – såväl i flickans barndom som i vuxen ålder.
Krigsveteranen som odlar sin trädgård
Relationen mellan far och son är central i många av Peter Sandströms verk – en relation som ofta präglas av en viss distans och tafatthet.
I romanen Laudatur (2016) minns sonen en augustidag då han och fadern åkte runt i en trilskande Ford Taunus.
Fadern är starkt präglad av kriget. Han bär på upplevelser och minnen som han förträngt och kapslat in så gott han kunnat.
För fadern blir trädgården är ett slags frizon, en tillflyktsort, en plats för skapande och lustfyllt arbete, ett projekt som förenar man och hustru i strävsam gemenskap och stilla samhörighet.
”Veit tu pojk, att glädjen visar sig inte så ofta, men den finns alltid nånstans”, konstaterar fadern när bilen susar fram längs de dammiga vägarna och dansbandsmusiken ljuder ur bilradion.
Peter Sandström om fäder och söner, lycka och förnöjsamhet
Prästen som sken som en sol
”Äntligen stod prästen i predikstolen!” – man får lust att låna inledningsorden till Selma Lagerlöfs roman om Gösta Berling när man läser inledningen till Ulla-Lena Lundbergs Is (2012).
Romanen handlar om den unge prästen Petter Kummel med familj, som strax efter kriget anländer till de åländska Örarna i det yttersta havsbandet.
Det strävsamma paret Petter och Mona finner snart sin plats i det lilla samhället, och lär sig att skickligt navigera mellan olika viljor och åsikter.
Förutom att prästen Petter är navet i församlingen är pappa Petter solen i de två döttrarnas liv.
När prästen/pappan en sen vinterkväll cyklar genom isen är sorgen bottenlös, ordlös.
Lyssna på en intervju med Ulla-Lena Lundberg om romanen Is.
Pappan i Pappan
Florian Zellers pjäs Pappan handlar om en äldre herre som bestämt avfärdar alla påståenden om att han inte skulle klara sig på egen hand i sin egen lägenhet.
Särskilt påstridiga är hans dotter och hennes man, eller ex-man; vem kan längre hålla reda på om de är gifta eller inte.
Pappan är en stolt och hård man som under handlingens gång nöts ner av förvirring och tvivel, tills det till slut inte återstår mer av honom än ett ensamt barn som behöver tröst.
Ed i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
I Mark Haddons roman bor den femtonåriga Christopher med sin pappa Ed.
Ensamförsörjaren Ed jobbar med att reparera varmvattenboilers och driver sig till utmattningens gräns för att ta hand om sin autistiska son. Han gör så gott han kan, trots att desperationen smyger sig på och emellanåt slår över i vredesutbrott.
Ed är en känslig skildring av en engelsk arbetarklasskille som trots allt är den som står sin son närmast. Han är en sårbar och ofullkomlig människa som gör sitt bästa, i en berättelse om barn och föräldrar och om att bygga upp tillit igen.
