Den mest bisarra följden av de minskade ryska gasleveranserna inträffade strax före jul, då den ryska gasen längs Jamal-linjen började flyta tillbaka österut över den polsk-tyska gränsen.
Flödet i ledningarna bestäms enligt balansen mellan köp- och säljordrar.
De senaste månaderna har det ryska statliga gasbolaget Gazprom stadigt levererat stora mängder naturgas genom sin egen ledning Nord Stream, men fullt lika stadigt minskat sina leveranser i andra ledningar via transitländer som Polen och Ukraina.
Via Östersjöledningen har tyska bolag sedan sålt gasen vidare österut genom Jamal-ledningen till Polen. En helt logisk följd med de rådande skyhöga energipriserna, säger Östeuropaforskaren Janis Kluge vid Stiftung Wissenschaft und Politik i Berlin.
– Handelsmässigt är det förståeligt. Tyska bolag har långfristiga avtal och kan i nuläget köpa in sin gas till betydligt lägre pris än det aktuella marknadspriset, och sedan sälja vidare gasen med stor marginal.
Stryper Ryssland gasleveranserna?
I takt med de allmänt avtagande ryska gasleveranserna har det längs med hösten och vintern spekulerats om Ryssland avsiktligt stryper tillförseln i syfte att sätta press på Europa.
Den ryska gasindustrin och -exporten är ett relativt ogenomskinligt maskineri och därför är det svårt att slå fast förhållanden mellan orsak och verkan. Tidigare i fjol kom Gazprom med en rad olika förklaringar för de minskade leveranserna, bland annat att Ryssland behövde fylla på sina egna förråd eller att det rådde tekniska problem i Sibirien.
– Brist på utbud, en kall vinter i Ryssland, alla de här förklaringarna förlorade med tiden sin trovärdighet. Det är helt enkelt inte logiskt, Ryssland har fyllt på sina inhemska förråd mycket mer än normalt så här års. Så de har gasen till hands men de säljer den inte, säger äldre forskare Georg Zachmann vid tankesmedjan Bruegel i Bryssel.
Ytterligare belägg för Rysslands långsiktiga minskning av gasleveranserna är deras påtagligt tomma depåer i Europa.
Gasförråden på kontinenten är på historiskt låg nivå, och det skenande gaspriset var centralt då det tidigare under vintern talades om en veritabel energikris i Europa.
Som tankesmedjan Bruegels rapport visar ("Figure 5: EU Gas Storage") har depåanläggningar i Europa sedvanligt fyllt på sina gasförråd förra sommaren, men depåerna där Gazprom är majoritetsägare har låtit bli.
Även det här anser forskaren Zachmann talar för ryska påtryckningar på Europa.
– Ja, jag har ingen annan förklaring för att de inte för gasen till Europa. Inte ens handelsmässiga skäl kan motivera varför de inte skulle i alla fall ta gasen till Europa och förvara den där. Så jag tror det är förenligt med hypotesen om att Ryssland vill sätta press på Europa.
De ryskägda gasförråden i Europa är inte en obetydlig spelbricka.
Ryska Gazprom är nämligen majoritetsägare i bolag som sitter på över en femtedel av lagerkapaciteten i Tyskland och över en tredjedel av kapaciteten i Österrike.
Gazprom är dessutom minoritetsägare i bolag som äger andra europeiska gasdepåer.
Vad ska påtryckningar tjäna till?
På grund av bristen på insyn i den ryska gasexporten är det också svårt att avgöra vad påtryckningar mot Europa exakt skulle tjäna för syfte.
Georg Zachmann från Bruegel räknar upp tre hypoteser.
Den första är ekonomisk. Det gångna året har gasmarknaden varit ansträngd, med ett knappt utbud globalt. Europa har varit tvungen att be Ryssland om mer gas som varit ovillig att sälja, för det kunde genom ett ökat utbud sänka prisnivån på deras långfristiga kontrakt.
Den andra är kopplad till gasledningen Nord Stream 2. Här är hypotesen att Ryssland stryper tillförseln för att Tyskland ska godkänna ledningen.
Gasledningen Nord Stream 2 kan inte tas i bruk – tysk myndighet stoppar certifieringsprocess
Den tredje hypotesen gäller det geopolitiska läget kring Ukraina, med hundratusen ryska soldater och märkbar politisk påtryckning. I anknytning till det läget förstår säkert européerna sitt beroende av rysk gas bättre om deras förråd gapar tomma, förklarar Zachmann.
– Men vi vet inte. Det kan vara en av de här hypoteserna, eller alla tre, säger Zachmann och tillägger att bara Gazprom och Kreml vet de exakta orsakerna.
Nord Stream 2 ständigt samtalsämne
I ljuset av Rysslands aggressiva militära hållning har frågan om Tyskland borde godkänna gasledningen Nord Stream 2 fått allt större betydelse. Forskaren Janis Kluge tror Ryssland trycker på för att få ledningen godkänd, men tror ändå själva processen kommer gå rätt till.
– Certifieringsprocessen är enligt mig en byråkratisk process, som inte påverkas politiskt [...] Jag tror själva förfarandet och speciellt resultatet inte är ett politiskt beslut, säger Kluge.
Eventuella sanktioner mot ledningen skulle vara ett helt separat politiskt beslut, anser Kluge.
Enligt Kluge leder de ryska påtryckningarna bland annat till att tyska politiker är rädda för införa sanktioner mot Nord Stream 2, och de facto ifrågasätts den nya regeringens vaga linje i frågan allt mer.
I veckan träffade förbundskansler Olaf Scholz Nato-chefen Jens Stoltenberg, och utrikesminister Annalena Baerbock besökte både Ukraina och Ryssland. Här förekom ändå bara uttalanden som att "alla alternativ ligger på bordet" och att "Ryssland skulle få betala ett högt pris" om de angriper Ukraina.
Ryssland förbereder sig för lång och utdragen maktkamp med väst om Ukraina
I det geopolitiska maktspelet och hot om eskalering gestaltas ofta situationen utefter en symmetri, vem har mer att vinna eller förlora på en eskalering?
Ifråga om gasexport, och ett strypande av den, på axeln Ryssland-EU tror inte forskaren Georg Zachmann att Ryssland egentligen har något enormt övertag.
– En sådan asymmetri att bara Europa lider och Ryssland bara skrattar tror jag inte på. Jag tror det här är en eskalering som skulle orsaka ungefär lika stora kostnader på båda sidor, säger Zachmann.
Enligt Zachmann skulle dessutom spelet vara över för Ryssland om de dödar sin kassako, gas- och oljeindustrin. Att styra om Europaexporten exempelvis till Kina ser han heller inte som något realistiskt alternativ för Ryssland.
Problemet Ukraina
Trots att Ryssland har dragit åt kranarna mot Europa, har ändå flödet genom ledningen Nord Stream 1 konstant varit på en hög nivå. Det är helt i linje med Rysslands framtida strategi.
– Det är billigare för Gazprom att använda sina egna ledningar, till exempel Nord Stream, i stället för att skicka gasen genom transitländer. Deras strategi är att huvudsakligen förse Centraleuropa med gas via Nord Stream, och därifrån distribuera gasen vidare, förklarar Janis Kluge.
Ett problem som länge varit på dagordningen är hur det då skulle gå för länder som Ukraina, som skulle gå miste om stora transitintäkter. Förutom intäkterna är forskaren Zachmann också bekymrad för hur Ukraina konkret ska försörjas.
– På grund av infrastrukturen vore det rent logistiskt svårt att förse Ukraina med gas västerifrån, och dessutom skulle gasen bli ännu dyrare då den måste färdas från Ryssland via Centraleuropa.
Därmed skulle den här sortens påtryckning bli särskilt hård för fattiga Ukraina.
– Om man tittar på den här hybrida krigsföringen mot Ukraina med cyberattacker, dagliga bombhot, desinformationskampanjer och då höga gaspriser ovanpå. Då kanske det inte ens behövs mer ryska trupper. Det här kan ses som ytterligare ett vapen i den ryska hybridkrigsarsenalen, säger Zachmann.
Dariusz Zarzecki, ekonomiprofessor vid universitetet i Szczecin, skräder heller inte på orden vad gäller avsikterna med den ryska gasstrategin.
– Putin vill döda Ukraina ekonomiskt och berövar dem transitintäkter. Det här gör de systematiskt och konsekvent, säger Zarzecki.
Kan Europa klara sig utan rysk gas?
Ifall Ryssland med hjälp av gasexporten har en hållhake på Europa, är frågan nära tillhands om det är möjligt att göra sig kvitt beroendeförhållandet.
Enligt Georg Zachmann kan importen från Norge och norra Afrika (se kartan ovan) inte utökas värst mycket, och kapaciteten i Europa för att ta emot LNG verkar för tillfället vara i princip fullt utnyttjad.
Zachmann påpekar att införseln av LNG kunnat ökas överraskande hastigt, och de senaste veckorna har LNG-importen per vecka till EU (och Storbritannien) legat på rekordnivå.
På lite längre sikt vore det ändå utmanande att klara sig utan den ryska gasen.
– Med nuvarande lager och konsumtion kunde vi klara oss genom vintern, också utan rysk gas. Men då skulle sedan alla förråd vara tomma och inför nästa vinter skulle vi börja från noll, säger Zachmann.
Forskaren Janis Kluge efterlyser nya regler av EU för att trygga energitillgången.
– Gasförråden är nog tillräckligt stora men fylls de inte på före vintern, så kan de inte tjäna sitt syfte. Därför måste EU omarbeta sina regler så att depåägarna, inklusive Gazprom, förpliktigas att fylla på sina förråd till någon miniminivå före vintern.
Ekonomiprofessorn Dariusz Zarzecki efterlyser också ett mer enhetligt och motståndskraftigt EU gentemot Ryssland. Han ser det nuvarande svåra läget paradoxalt som positivt.
– Det kanske får västeuropéerna att äntligen inse allvaret och vad Putin håller på med. Speciellt i västra Europa finns det så många politiker som bemöter aggressiva ryska handlingar väldigt milt, säger Zarzecki.
Dariusz Zarzecki påminner också om sammanflätandet av politik och affärer, och lobbningen som följer.
Förbundskansler, premiärminister, utrikesminister...
Över åren har ett flertal högt uppsatta europeiska politiker anslutit sig till den ryska energisektorn efter sina politiska karriärer.
Det kanske mest kända exemplet är den tidigare tyska förbundskanslern socialdemokraten Gerhard Schröder, som kort efter sin mandatperiod blev styrelseordförande för konsortiet bakom gasledningen Nord Stream.
Tidningen Die Zeit illustrerade den uppenbara intressekonflikten med rubriken "Gerdprom gör det möjligt", ett hopkok av Gerhard och Gazprom.
Ett annat färskt fall är den tidigare franska premiärministern republikanen Francois Fillon, som i december 2021 blev styrelsemedlem i petrokemibolaget Sibur.
Tidigare under 2021 utnämndes Fillon också till styrelsemedlem i det statliga oljebolaget Zarubezjneft.
En tredje europeisk politiker som anslutit till den ryska fossila industrin är Österrikes tidigare utrikesminister Karin Kneissl.
Kneissl utnämndes i juni 2021 till styrelsemedlem i Rysslands största oljebolag Rosneft.
Därmed blev hon kollega med tyska Gerhard Schröder, som redan 2017 tog över som styrelseordförande i Rosneft med ett arvode på 600 000 dollar per år.
Tyskland, Frankrike och Österrike hör alla till länderna med de största gasförråden i Europa.
Källor: ARD, Reuters, AFP, Deutschlandfunk