Flera gånger har förbundskansler Olaf Scholz och regeringens ministrar upprepat att Tyskland inte kommer att stödja Ukraina med vad kanslern kallar för dödliga vapen.
– Tyskland har under de senaste åren inte stött vapenexport till krisområden, konstaterade Scholz i samband med en presskonferens i slutet av förra veckan.
Tyskland står fast vid sin linje trots att Ukraina redan flera gånger har bett Tyskland leverera vapen och trots att Natoländer som USA och Storbritannien redan har gjort det.
Det är bland annat för den uteblivna vapenhjälpen och för att man samtidigt också har stoppat Natolandet Estland från att leverera vapen till Ukraina, som Tyskland nu får utstå häftig kritik.
Därtill kommer att man i Tyskland fortsättningsvis räknar med att ta den rysk-tyska gasledningen Nord Stream 2 i bruk.
Hårdare sanktioner mot Ryssland, bland annat genom att utesluta Ryssland från det internationella banksystemet SWIFT, stöter i Tyskland på ett brett motstånd över partigränserna.
Europas svaga hjärta?
Till tysk utrikespolitisk grundton hör att man bemödar sig om goda relationer till Ryssland.
Under de senaste veckorna har det blivit mer än tydligt att Tyskland, också nu när det gäller ett direkt krigshot i Ukraina, är berett att gå långt för att inte trampa Ryssland alltför hårt på tårna.
– Tyskland har problem med sin självbild. Man vet inte riktigt om man vill vara ett land bland alla andra eller om man vill vara en stormakt, säger Niklas H. Rossbach på Totalförsvarets forskningsinstitut i Stockholm.
Han har tillsammans med sin kollega Alina Engström skrivit en färsk rapport om tysk säkerhetspolitik under den nya regeringen. I rapporten frågar man sig om Tyskland håller på att bli Europas svaga hjärta.
– Vill Tyskland vara en stormakt, vilket landet egentligen är då man ser till dess ekonomiska styrka, då kräver det att man tar itu med de säkerhetspolitiska utmaningar som verkligheten ger vid handen, säger Rossbach.
Det här betyder enligt honom att man klart måste ställa sig bakom värderingarna i väst och samtidigt acceptera att spänningarna i relationen till Ryssland samtidigt kommer att öka.
Trevande i säkerhetsfrågor
Där det andra världskriget och tyskarnas illdåd i det dåvarande Sovjetunionen fortfarande kastar sin långa skugga över de tyska relationerna till dagens Ryssland, finns förutom historisk hänsyn också andra aspekter som präglar tysk säkerhetspolitik.
Under det kalla kriget var de västtyska säkerhetsfrågorna i praktiken utlokaliserade till försvarsalliansen Nato och efter återföreningen har Tysklands egna utrikes- och säkerhetspolitiska agerande därför många gånger varit mycket trevande.
Om det blir en tysk nostalgitripp i form av 1970-talets Ostpolitik, så kan det vara lite farligt
Niklas H . Rossbach
I en intervju för Svenska Yle beskrev statsvetaren Stephan Bierling år 2015 Tysklands problem.
– Säkerhetspolitiskt sett är Tyskland en dvärg. Vi har en militär som inte längre håller måttet och vi är inte heller längre kapabla att tänka i säkerhetspolitiska termer, konstaterade Bierling.
I sin bok Vormacht wider willen talar han om att Tyskland har kommit att få en utrikespolitisk maktställning som man egentligen inte vill ha.
– Tyskland har under Merkelåren anpassat sig till bland annat en mer strikt hållning till Ryssland. Frågan är om den nya regeringen vill och klarar av att göra det, det vill säga att man har en tydlig hållning gemensamt med resten av väst utan eftergifter mot Ryssland, säger Niklas H. Rossbach.
Östpolitik som kan gå fel
Hur den nya tyska regeringen, bestående av socialdemokraterna, De Gröna och det liberala FDP, nu kommer att förhålla sig till Rysslands aggression är fortfarande inte helt klart.
I synnerhet socialdemokraternas och förbundskansler Olaf Scholz hållning har under de senaste veckorna varit uppe till diskussion.
Med tanke på historieuppfattningen och inställningen bland många socialdemokrater finns en rädsla för att mycket kan gå fel, säger Niklas H. Rossbach.
– Innan man önskar sig att Tyskland tar en ledande roll, så är det bättre om vi vet vad Tyskland vill göra med sin ledande roll. Om det blir en tysk nostalgitripp i form av 1970-talets Ostpolitik, så kan det vara lite farligt, säger Rossbach.
Jag utgår från att president Putin och hans gäng i Kreml är av ett helt annat snitt än det gamla Sovjetunionens ledare
Niklas H. Rossbach
Bland socialdemokraterna gäller Ostpolitik, det vill säga den östpolik som förbundskansler Willy Brandt gick in för, som en av de viktigaste bakgrundsfaktorerna till att Berlinmuren senare skulle komma att falla.
Tanken med 70-talets västtyska östpolitik var att dialog och närmande med DDR, Sovjetunionen och hela östblocket skulle normalisera relationerna och an efter minska på de politiska och militära spänningarna.
– Jag utgår från att president Putin och hans gäng i Kreml är av ett helt annat snitt än det gamla Sovjetunionens ledare och jag ser det som ett misstag att tro att man kan genomföra en ny Ostpolitik, som leder till ökad avspänning i Europa. Det finns en risk för att det här skulle vara naivt från tysk sida, säger Rossbach.
Nord Stream 2 och Merkels problematiska arv
Samtidigt är också regeringens linje gällande den rysk-tyska gasledningen Nord Stream 2 fortsättningsvis oklar. Gasledningen gäller som den största trumf Tyskland har på hand gentemot president Vladimir Putin.
De Gröna har hela tiden motsatt sig att ledningen överhuvudtaget tas i bruk, medan de flesta ledande socialdemokraterna ser ledningen endast som ett ekonomiskt projekt. Det här har åtminstone hittills betytt att man inte ser några problem med att ta ledningen i bruk.
Hur neutralt socialdemokraterna ser på frågan kan ändå diskuteras med tanke på att det är den tidigare socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder som i Tyskland har lobbat för projektet. Sin lön får Schröder från Ryssland.
– Tyskland kommer antagligen att göra det möjligt att öppna den här gasledningen och det kan alltså då leda till att man underminerar det stöd man egentligen samlat vill ge till Ukraina både för att förmå Ukraina att kunna närma sig EU och för att ha en tydlig linje mot Ryssland, säger Rossbach.
För tillfället är ändå frågan om den färdigbyggda gasledningens fortsatta öde oklar. Myndigheterna utreder som bäst om ägarstrukturen bakom det drivande bolaget är förenlig med tysk lag.
Gasledningsprojektet har också blivit något av en symbol för hur den tyska energipolitiken under förbundskansler Angela Merkel har gjort Tyskland alltmer beroende av Ryssland.
Då det år 2011 slogs fast att de sista tyska kärnkraftverken kommer att stänga år 2022, var tanken att bortfallet skulle ersättas med förnybar energi.
Merkels regeringar har ändå gjort alltför lite för att påskynda utbyggnaden och då man nu också vill avveckla kolkraften, helst fram till år 2030, så återstår inte många andra alternativ än naturgasen från Ryssland.
Då Merkels regering år 2011 också beslutade att avskaffa värnplikten i fredstid var det ytterligare ett stort steg på den nedrustning som Tyskland har gått in för sedan återföreningen år 1990.
Det är visserligen tveksamt om en bibehållen värnplikt skulle ha gjort dagens tyska försvar mer slagkraftigt, men den yrkesarmé man i dag ställer upp verkar betydligt bättre förberedd på civila insatser än på krig.
Kritiken börjar bita?
Att den tyska regeringen för tillfället verkar ha blivit mer återhållsam i sina uttalanden om Ukraina och om Nord Stream 2 kan också hänga ihop med att den utländska kritiken mot Tyskland har börjat bita.
Också i en del av de tyska medierna har i synnerhet socialdemokraternas försiktiga, dels undergivna ton gentemot Ryssland, allt mer börjat ifrågasättas.
Tidningen Der Spiegel slår fast att det är dags att börja se Vladmir Putin som en motståndare och inte en samarbetspartner. Samma tidning slår fast att man i stället för en vaccinationsplikt snart blir tvungen att införa värnplikt, om eftergifterna fortsätter.
Att en viss attitydförändring kan vara på väg att ske märks också av inom den tyska regeringskoalitionen. Inom det liberala FDP höjs röster för att nu gå in för att tillåta vapenexport till Ukraina.
Till bilden av den stora säkerhetspolitiska osäkerheten i Tyskland hör också en försiktighet kring vad som för tillfället egentligen får sägas.
Chefen för den tyska marinen, viceamiral Kay-Achim Schönbach valde att avgå efter att hans uttalanden om Krim och Putin, bland annat att man måste ge Putin den respekt han förtjänar, väckte stor förundran och internationella protester.
Den ukrainske ambassadören i Berlin kräver på grund av uttalandet att den tyska regeringen grundläggande ändrar på sin hållning i den rysk-ukrainska konflikten.
Till tidningen Die Welt säger ambassadören att man allvarligt kan ifrågasätta Tysklands pålitlighet och internationella trovärdighet.
Bär inte sitt strå till stacken
I ett mycket uppmärksammat tal år 2014 krävde Tysklands dåvarande president Joachim Gauck att Tyskland måste ta ett större ansvar i säkerhetspolitiska frågor.
Den historiska skulden som Tyskland bär på får enligt honom inte betyda att man vänder bort blicken och försöker slippa de svåra besluten.
I många allierades ögon ser det enligt Gauck ut som att Tyskland utnyttjar situationen för att kunna hålla sig utanför och välja den väg som framför allt passar Tyskland bäst.
De senaste veckornas tyska agerande står därför som exempel för att det är rätt lite som har ändrat i tyskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan Gauck höll sitt tal år 2014.
Tyskland har i åratal fått utstå kritik från bland annat USA för att man inte i tillräckligt hög grad bidrar till säkerheten i Europa.
Trots flera östeuropeiska länders protester lät man bygget av Nord Stream 2 komma igång och fortsätta, samtidigt som Tyskland fortfarande inte lever upp till Natomålet att sätta två procent av bruttonationalprodukten på försvaret.
Bland annat så lyder kritiken från USA och den låg till grund för att president Donald Trump för några år sedan ville dra bort merparten av de amerikanska styrkorna från Tyskland.
Icke-fråga i valet
Att utrikes- och i synnerhet säkerhetsfrågor spelar en undanskymd roll i den tyska politiska debatten blev också mer än tydligt i samband med höstens förbundsdagsval.
Det här temat lyste så gott som helt med sin frånvaro.
– Det här navelskådandet som Tyskland har ägnat sig åt är skadligt för Tyskland men också för det projekt som man säger sig vilja främja, det vill säga den Europeiska unionen, säger Niklas H. Rossbach.
Med det menar han att Tyskland fortsätter att bromsa och tveka när dagens EU alltmer måste ta sig an frågor som rör säkerhetspolitik, försvar och energi.
– Hela överenskommelsen från 1990-talet var ju att Tyskland skulle bli mindre farligt för sina grannländer genom att integreras och inlemmas i ett starkt EU och på så sätt skulle man blända ut traditionella europeiska farhågor om tyskt uppträdande. Problemet är att Tyskland visserligen vill ha EU, men bara så som unionen var förr och inte så som den borde vara i dag, säger Rossbach.