Det omdiskuterade uttalandet av förbundskansler Olaf Scholz föll i slutskedet av den relativt långa presskonferensen tillsammans med president Vladimir Putin.
Då det blev tal om försvarsalliansen Natos möjliga framtida utvidgning österut, svarade Scholz att det handlar om en något speciell situation, som inte ens är aktuell. En sak som inte står på dagordningen.
– Det är knappast ett tema som vi kommer att ha att göra med så länge vi sitter på våra poster, kommenterade Scholz i riktning Putin.
Till sin kommentar fogade han en liten pik om att han ju inte vet hur länge Putin tänker stanna på posten.
Scholz kommentar har på sociala medier i vilket fall som helst väckt frågor om vad förbundskanslern egentligen menar.
Betyder det att han utesluter ett finländskt Natomedlemskap och att ett medlemskap aldrig kunde bli av på grund av Tysklands motstånd?
"Politiskt samförstånd måste nås så att ingen behöver backa gällande sina principer"
Tillspetsat kan man eventuellt se på uttalandet på detta sätt. Mer sannolikt är ändå att man bör ta fasta på de tidsaspekter som gäller som ramar för uttalandet.
Ett ukrainskt Natomedlemskap är för tillfället, i nuvarande läge, följaktligen inte aktuellt. Något som Scholz för övrigt slog fast redan då han träffade president Volodymyr Zelenskyj i Kiev i måndags.
Ett finländskt, eller varför inte ett svenskt, Natomedlemskap är för tillfället inte heller aktuellt då ingetdera landet har ansökt om att gå med i alliansen.
Att ett land, vars statsminister i en intervju för en tid sedan signalerade att en medlemsansökan inte är aktuell, inom några år kommer att vara en del av Nato kan, för att citera kanslern, inte heller stå på dagordningen just nu.
Samtidigt som man eventuellt upplever kanslerns uttalande som problematiskt, så måste man också ta fasta på hur han fortsätter sitt svar.
Scholz säger nämligen vidare att politiskt samförstånd måste nås på ett sådant sätt att ingen behöver backa gällande sina principer. Och ser vi vidare på de här principerna så kan man lyfta fram det som förbundskanslern konstaterade dagen innan i Kiev.
– Grundprinciperna från Helsingfors 1975 – däribland att fritt välja sina allianser – är en viktig aspekt för oss. Det finns inga intressesfärer i Europa som andra stater kan bestämma om, konstaterade Scholz.
Finland måste bestämma sig
Att Scholz med sitt uttalande i Moskva definitivt skulle utestänga Finland eller Sverige från Nato är också osannolikt med tanke på det tyska perspektivet.
Ett medlemskap för de två nordiska länderna skulle ur tysk synvinkel knappast falla inom begreppsramarna för en utvidgning österut.
Samtidigt får man förstås inte underskatta faran för att president Vladimir Putin och Ryssland drar alla framtida medlemsaspiranter över en och samma kam, det vill säga att varje utvidgning är en östutvidgning oberoende av hur man i Tyskland ser på saken.
Ur finländsk synvinkel borde Scholz uttalade i vilket fall som helst fungera som en väckarklocka. De som oroar sig över att Tyskland nu håller på att stänga Natodörren för Finland borde kanske hellre befatta sig med varför den här rädslan ploppar upp.
Kan det eventuellt hänga ihop med att Finland i omkring 30 år har valt att hålla sig utanför och att man samtidigt, kanske felaktigt, har utgått från att Natodörren står på glänt i all evighet och i alla situationer?
Vill man fortfarande vänta och verkligen ta reda på om Tyskland eller vilket som helst annat Natoland i precis alla lägen är berett att med öppna armar ta emot?
Eller skulle man – i stället för att låta andra fatta beslut om dörrstängningar – själv ta initiativet och skriva under försäkringspappren innan huset står i brand?
En klubb är trots allt till för sina medlemmar och inte för dem som eventuellt, kanske någon gång i framtiden, om omständigheterna är de rätta kan tänka sig att bli medlemmar.
När man igen allmänt talar om intressesfärer i Östeuropa så ska man också komma ihåg att de länder som fortfarande kan komma att hamna i en för sig själv oönskad sfär till slut börjar vara rätt få till antalet.
Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien har redan valt att det är i Nato de hör hemma.
Hur använder Tyskland sina ekonomiska muskler?
Samtidigt finns det förstås också skäl att se närmare på var Tyskland egentligen står och vilka drivkrafter man kan ha. Landet är på flera sätt betydligt mer vacklande i sin säkerhetspolitik än vad man i Finland kanske har utgått från att det är.
Efter Berlinmurens fall och allra senast efter att Nato år 1999 utvidgades till bland annat Polen och Tjeckien är Tyskland inte längre den frontstat man var under det kalla kriget och fram till återföreningen 1990.
Det återförenade Tyskland och i synnerhet dess väljarkår har under de senaste 30 åren vaggat in sig i en mycket bekväm situation där säkerhet inte längre får kosta för mycket eller kräva alltför stora uppoffringar.
Man talar om den ekonomiska och psykologiska fredsdividend som slutet på det kalla kriget innebar och som man fick njuta av. Följaktligen har Tyskland nedrustat så till den grad att man i dagens läge inte egentligen har några militära muskler att spänna.
Hur berett Tyskland är att använda sig av sina betydligt starkare ekonomiska muskler är dessutom en helt öppen fråga. Även om Ryssland som exportmarknad spelar en relativt liten roll för den tyska exportindustrin i stort, så har det under årens lopp gång på gång höjts röster mot gällande och nya sanktioner.
Tysklands energiomställning stampar på stället
In i bilden kommer också den tyska energiomställningen som stampar på stället. De tre sista kärnkraftverken körs ner i år och den energilucka som uppstår måste fyllas.
Då utbyggnaden av de förnyelsebara energiformerna släpar efter är risken stor för att det enklaste alternativet blir att fylla luckan med gas från Ryssland. Därför finns det i nuläget ett relativt starkt stöd för att ta i bruk Nord Stream 2 oberoende av vad som händer i Ukraina.
Frågar man den tyska allmänheten om den är beredd att se de redan nu höga energipriserna skena iväg ytterligare på grund av tyska krafttag gentemot Ryssland, så lär svaret vara en besvikelse om man betonar vikten av att sätta gränser för Vladimir Putin.
I Tyskland är det främst De Gröna som talar för en hårdare linje gentemot Putin och Ryssland. Samtidigt är man ändå inte beredd att tänka om gällande kärnkraften för att på så sätt göra Tyskland mindre beroende av den ryska gasen.
Det skulle helt enkelt kosta för många röster. I Tyskland är det nämligen framför allt inrikespolitiska överväganden som bestämmer hur säkerhetspolitiken ser ut.