Det var ett tal som gick rätt in i historieböckerna.
Med vapenleveranser till Ukraina, med stora satsningar på det egna försvaret och med ett godkännande av långtgående ekonomiska sanktioner mot Ryssland bröt förbundskansler Olaf Scholz med tanken att man genom handel och dialog kan komma till rätta med Vladimir Putins Ryssland.
Den linje som hade präglat den tyska Rysslandspolitiken i 30 år var på så sätt död och begraven och den undergivenhet gentemot Ryssland, som Tyskland hårt har kritiserats för är, åtminstone för tillfället borta.
– Det handlar om en 180 graders kursändring, men samtidigt är det också en bankruttförklaring för allt det som Tyskland hittills har stått för.
– Det vill säga tron att man genom handel kan ändra på utvecklingen i Ryssland eller att man genom att visa stor förståelse för Putin kan ändra på sakers gång, säger statsvetaren Stephan Bierling, professor i internationell politik vid universitetet i Regensburg.
Det som har hänt under de senaste veckorna beskriver han som den mest dramatiska vändpunkten i förbundsrepublikens historia, inte bara gällande inställningen till Ryssland utan beträffade Tysklands hela säkerhets- och östpolitik.
Tyska intressen i centrum
Bierling hör till dem som redan länge har talat om de stora bristerna i tyskt utrikes- och säkerhetspolitiskt tänkande.
– Vi trodde att man inte längre behövde bry sig om den egna säkerheten och att alla problem går att lösa genom att tala och förhandla. Att man i Tyskland inte behöver koncentrera sig på andra problem än klimatförändring och migration. Den här illusionen rasar nu samman som ett korthus, säger Bierling.
I en tidigare intervju om USA:s president Donald Trump och hans "America first-politik" konstaterade Bierling att Tyskland har fört en på många sätt liknade politik där tyska intressen är absolut viktigast.
Det har enligt Bierling bland annat handlat om att skörda frukterna av Natosamarbetet utan att själv investera desto mer på det egna försvaret, men det har också handlat om att driva igenom projekt som gasledningen Nord Stream 2 utan att ta allierade länders säkerhet i beaktande.
Därför har en stor del av de tyska politikerna vägrat att se gasledningen som ett vapen i Putins arsenal. Det passade bättre att tala om ett rent ekonomiskt projekt.
– Det var så angenämt att leva i illusionen att relationerna till Ryssland kunde stabiliseras via fredliga, ekonomiska och kulturella åtgärder.
Energiberoendet tar lång tid att åtgärda
Enligt Bierling var det här delvis de tyska socialdemokraternas ideologi, som sedan förbundskansler Willy Brandt och hans östpolitik har byggt på ett närmande via samtal och dialog.
Samtidigt har det här också varit en ideologi som kristdemokraterna och förbundskansler Angela Merkel kunde leva med.
– Kanske inte av övertygelse, men nog av bekvämlighet, säger Bierling.
Att Tyskland fortsättningsvis importerar stora mängder gas, olja och kol från Ryssland är enligt honom det tydligaste beviset för att Tyskland under de senaste 20 till 30 åren har gjort så många misstag att det nu är omöjligt att i snabb takt åtgärda alla.
Trots att det under de senaste åren, genom den pågående avvecklingen av såväl kärn- som kolkraften, har blivit allt tydligare att energiberoendet av Ryssland bara blir större, så är det mycket lite som har gjorts för att stoppa utvecklingen.
På de alltmer klara militära hotbilderna har man enligt Bierling inte heller reagerat.
– Talade man om att Tyskland borde tänka mer på militära angelägenheter, att man igen måste befatta sig med intressesfärer eller hur demokratin ska försvaras med militära medel, så sågs det inte med blida ögon. Det här gällde inte bara bland politikerna, utan också i medierna och bland allmänheten, säger Bierling.
"Borde ställa upp för demokratiska länder"
För sin mjuka och enligt vissa bedömare till och med undergivna hållning gentemot Putins Ryssland har Tyskland fått utstå massiv internationell kritik.
Förutom att man enligt professorn har varit döv för alla varningar från balter och östeuropéer har man med sina energilösningar gjort sig själv beroende av Ryssland och samtidigt gjort det lättare för Vladimir Putin att anfalla Ukraina.
– Vi har kollaborerat gällande Putins krigslogistik och det kommer historien inte att förlåta Tyskland, säger Bierling.
Den tyska hållningen har bland annat förklarats med det andra världskriget och den historiska börda Tyskland bär på gentemot Ryssland.
Att man på den här punkten särskilt behöver ta just Ryssland i beaktande ser Bierling inte som berättigat.
– Det här är fullständigt strunt. År 1941 anföll Tyskland inte Ryssland utan Sovjetunionen och man mördade också ukrainare och belarusier. Om det är något vår historia lär, så är det att vi ska skydda små demokratiska länder och inte sluta upp bakom angripare, säger Bierling.
Tyska folket stöder den nya Rysslandspolitiken
Enligt Bierling fanns det i nuläget inga andra alternativ än att fullständigt ändra kurs.
Det att man omprövar sin hållning till Vladimir Putins Ryssland har också ett starkt stöd bland den tyska allmänheten.
En färsk opinionsundersökning visar att 78 procent av tyskarna stöder vapenleveranserna till Ukraina och förbundskansler Scholz planer på att investera miljarder på det egna försvaret.
En majoritet av tyskarna vill också minska på energiberoendet av Ryssland och är beredda att betala de högre priser som begränsad import från Ryssland skulle betyda.
Håller den nya linjen?
I samband med den tyska återföreningen år 1990 fanns i Europa en viss rädsla för att ett starkt återförenat Tyskland igen kunde bli en fara för sina grannländer och hela kontinenten.
Bierling bedömer rädslan som förståelig om än aningen överdriven. I dagens läge ser han att det närmast är den tyska svagheten som är ett problem.
– I själva verket var vi under de senaste tio åren en av de svagaste länkarna, inte bara i EU:s östpolitik utan överhuvudtaget i den västliga alliansen. I dagens läge är man nog mer rädd för ett Tyskland – och det såg vi före den ryska invasionen – som inte är berett att stödja västlig politik, säger Bierling.
Att Tyskland så snabbt har dragit i nödbromsen och gått in för en helomvändning i sin Rysslandspolitik, hänger enligt Bierling också ihop med en insikt om att man delvis bär på en skuld för det skedda.
Att Tyskland kommer att hålla fast vid sin nu valda linje vågar han ändå inte garantera.
– Det kan också vara att när den värsta fasen av kriget är över, så anpassar man sig till situationen och går tillbaka till det tidigare sättet att förhålla sig. Tyskarna har en djupt naiv bild av internationell politik och jag vågar inte utesluta att man igen går tillbaka till tidigare tänkande, säger statsvetaren Stephan Bierling.