Det är mycket arbete som återstår innan man kan börja ta emot gäster här på hotell Villa Aurora i centrum av staden Bad Neuenahr-Ahrweiler, sydväst om den tidigare västtyska huvudstaden Bonn.
I bottenvåningen och källaren är det nämligen bara husstommen som står kvar efter att vattenmassorna från floden Ahr trängde in i byggnaden.
Här på väggen framför mig har man målat ett streck där vattnet stod som högst. Det här strecket ligger ungefär tre meter ovanför gatan och ungefär sju till åtta meter ovanom det vatten som i dag rinner i floden Ahr på andra sidan gatan från hotellet.
– Jag tillbringade natten mellan den fjortonde och femtonde juli bokstavligen i vattnet tillsammans med några av våra gäster, säger hotellägaren Christian Lindner, vars familj har drivit hotellet sedan början av 1900-talet.
Lindner ser i dag tillbaka på ett år som han inte kommer att glömma.
– Det har varit svårt men samtidigt har det också varit en lite konstig tid. Å ena sidan står man på ruinens brant å andra sidan har folks enorma vilja att hjälpa stått för goda stunder och goda känslor.
Första gästerna i augusti?
Efter att man fram till vintern hade fått Villa Aurora befriat från bråte och slam har det mesta ändå gått rätt långsamt.
Det har handlat om att få byggnaden torr och om planering och pappersarbete. Det är först nu själva byggarbetet egentligen har kommit gång.
Samtidigt som jag träffar Christian Lindner bär byggarbetare ut rör och värmeelement från källaren.
– Det kommer nog att gå till 2023 innan allt är färdigt, men delar av hotellet försöker vi öppna redan nu i augusti, säger Lindner.
Hans tankar kretsar ändå inte bara kring det egna hotellet. Som ordförande för turistorganisationen i regionen oroar han sig för hela branschens framtid.
– Vi har ju en region som i praktiken är helt sönder. Det kommer att ta tid innan hotell, restauranger och infrastruktur igen fungerar. Vi har till exempel floddalens järnväg, som delvis inte lägre existerar.
Enorm förödelse
Och hur sönder regionen och floddalen egentligen är ser man överallt där man rör sig. I Bad Neuenahr-Ahrweiler, som stod så gott som helt under vatten, är det fortfarande bara ett fåtal butiker och restauranger som är öppna.
I bottenvåningarna är mycket fortfarande tillbommat och utanför husen står byggnadsmaterial och sopcontainrar.
Gatubilden präglas framför allt av hantverkare och deras skåpbilar. Behovet av företag från andra regioner är stort och de kommer till Ahr för torkning, kanalsanering, VVS-arbeten och därtill alla andra arbeten som har med själva återuppbyggnaden att göra.
Om Bad Neuenahr-Ahrweiler närmast ser ut som en stor byggarbetsplats, där man trots allt kan leva relativt normalt, går läget inte att jämföra med hur det ser ut på orter som Altenahr ungefär 15 kilometer uppströms.
Altenahr påminner delvis om en spökstad. Man ser knappt några människor och de flesta av hotellen, restaurangerna, caféerna och bostadshusen står tomma och åtminstone för tillfället övergivna.
Den lokala bankfilialen väntar på sanering och bankärenden kan för tillfället skötas i två containrar på en parkeringsplats omgiven av skadade och obebodda hus.
Man har byggt upp en temporär gatubelysning och mitt i byn står fyra toaletter uppställda. Tunga maskiner arbetar vid landsvägstunneln som leder i riktning Bad Neuenahr-Ahrweiler. Att köra dit går i nuläget bara längs omvägar.
Där jag står vid järnvägsstationen finns inte längre någon räls och järnvägsbron över Ahr är bortspolad.
Liknande scener av förödelse möter en på alla orter i floddalen, i Schuld, i Ahrbrück, i Dernau och alltså också i Altenahr.
Stort tacksam för hjälpen
Vid familjen Laufers hus i Altenahr råder ändå febril aktivitet. Här bygger man ett nytt semesterboende och ny inredning till den förstörda vinbaren Weineck.
Bland de många skadade och tomma byggnaderna i Altenahr sticker det renoverade och nymålade huset ut. I samband med årsdagen av översvämningarna är det meningen att här igen ska serveras mat och vin.
– Det är en nystart som gör gott för familjen och alla som har stött oss. Jag tror också att det är bra för de efterlevande. Min pappa som drunknade här i huset skulle säkert ha gjort på samma sätt, säger Wilfried Laufer.
Då jag träffar honom betonar han skarpt att han enbart vill tala om återuppbyggnad och framtid. Han har fått nog av alla diskussioner kring vem som eventuellt bär på en skuld för att över 130 människor dog och att tiotusentals människor fullständigt överraskades av katastrofens omfattning.
– Mitt eget hopp återvände egentligen redan på den tredje och fjärde dagen efter översvämningen. Hoppet kom med de hundratals människor som frivilligt kom hit för att hjälpa oss, säger Laufer.
Restaurangägaren har haft särskild hjälp av en större grupp från staden Dormagen nära Köln och till hjälparnas ära har han planterat vinrankor mellan vinbaren och Ahr. Rankorna växer nu vid Laufers tidigare barndomshem, där endast källaren återstår.
Översvämningarna i juli ifjol var en katastrof också för vinproducenterna i regionen. En stor del av vinodlingarna förblev visserligen oskadda, men största delen av vingårdarnas infrastruktur nere i själva floddalen gick förlorad.
– För hela vinregionen är det också något av en nystart. Man förverkligar nu idéer som tidigare bara har planerats. Hjälpen utifrån har också fört med sig nya impulser till Ahr.
"Stämplas inte som katastrofturist"
För att bygga upp igen krävs förstås också pengar och här är Laufer tacksam över att den tyska staten står för 80 procent av kostnaderna. Och när allt är färdigt räknar han med att pengarna igen börjar rulla in.
– Man ser redan nu fler turister. Många har hittills kanske varit rädda för att stämplas som katastrofturister om de kommer hit, men den rädslan är onödig. Vi fröjdas över varje gäst som kommer, säger Wilfried Laufer.
Hotellägaren och turistchefen Christian Lindner är också mån om att betona att man med gott samvete kan besöka regionen.
– Vi säger nog rakt ut att allt här inte är skönt och vackert och att det kanske inte lönar sig att komma hit på en tre veckors semester. Men för några dagar går det nog mycket bra att gå på vandringar och besöka våra vingårdar, säger Lindner.
– För oss handlar det inte bara att tala om vad som är möjligt utan vi säger också rakt ut att det för oss handlar om vår överlevnad. Vi behöver varje gäst som kommer, fortsätter Lindner.
Att en liten flod som Ahr kunde ställa till med en så enorm katastrof är förstås något som man också inom turistbranschen ständigt måste ha i bakhuvudet.
– Rädslan får förstås inte prägla vad vi gör och hur vi lever, men samtidigt måste man nog börja se på väderdata med andra ögon.
– På alla politiska nivåer måste man förstås också jobba för bättre översvämningsskydd, så att en katastrof av den här omfattningen inte sker på nytt. Det här är förstås livsviktigt också för oss i turistbranschen, säger Christian Linder.
