Vesa-Matti Loiri dog på onsdagen den 10 augusti. Han kommer att leva kvar som en av Finlands folkkäraste skådespelare och musiker – men man ska inte heller glömma att han var en idrottsvän med stort I.
Loiri berättade i sin självbiografi, skriven av Jari Tervo, att han fick upp ögonen för målvaktsrollen under sommar-OS i Helsingfors 1952 då den jugoslaviske keepern Vladimir Beara räddade ett fantastiskt skott av självaste Ferenc Puskas.
Han försökte skapa karriär som målvakt i Töölön Vesa, men lade av i början av 1960-talet då han inledde sina studier vid Teaterhögskolan. Åtminstone för stunden.
Då HJK i november 1971 behövde en reservmålvakt ringde de Loiri. Som givetvis ställde upp. Det blev en säsong i "Klubi" – och åtminstone en match mellan stolparna i finska cupen – men Loiri valde att prioritera konsten.
Men glömde aldrig idrotten heller.
Från vattenpolo till handboll
Han vann redan efter att skådespeleriet tagit fart FM-guld som målvakt för Helsingfors Simsällskap. Han spelade ishockey bland annat för Karhu-Kissat och Kiekko-67 och var även aktiv som boxare och biljardspelare.
Och då Sjundeå IF:s handbollslag våren 1981 behövde en målvakt var Loiri genast intresserad.
– Han kom till oss via tränaren Totte Nikander, som också hade varit målvaktstränare i HJK. De var goda vänner också privat, berättar Tom K. Laitinen, som var lagkapten i SIF då, för Yle Sporten.
– Vi hade brist på målvakter. Vi hade ju Tom Sällström (Linda Sällströms pappa) som var landslagsmålvakt och klar etta, men vi behövde lite backup. Och så kom han med, fortsätter Laitinen.
Omställningen från framför allt fotboll till handboll var inte lätt.
– Han hade ju spelat lite handboll tidigare, men agerade ändå som en fotbollsmålvakt i handbollsmålet. Till exempel dök han, vilket man ju inte brukar göra. Då fick man ett litet leende på läpparna. Hans stil var ... säregen om vi säger om så, säger Laitinen.
– Så han var klar andra- eller tredjemålvakt. Jag minns inte att han skulle ha spelat i en officiell tävlingsmatch. Men han var ju med på träningarna och med i protokollet och blev på det sättet finsk mästare.
Ja, Sjundeå IF gick hela vägen den våren och tog föreningens första FM-guld. Och trots att Loiri inte spelade ska man inte underskatta hans icke-idrottsliga kvaliteter.
– Han var extremt extrovert som person, tyckte åtminstone jag. En lagspelare från topp till tå. Även om han inte var världens bästa målvakt så blev han en viktig lagkamrat för oss. Han höjde verkligen stämningen i omklädningsrummet. Han var en verkligt bra lagidrottare, säger Laitinen.
Slutsålt i Idrottshuset i Berghäll
Då Loiri spelade vattenpolo var det inte någon hemlighet att Helsingfors Simsällskap såg marknadsföringsvärdet i den då unga skådespelaren. Och lagets matcher var också allt som oftast slutsålda.
Det gällde också Sjundeå IF.
– Han drog också med sig andra kändisar, som Hurriganes-pojkarna, och det lockade ju minsann folk till hallen. Det märkte vi ju klart. Jag kan ju inte vara 100 procent säker, men tror det också var Totte Nikanders och Åke Nybergs baktanke. Att få till lite mer skriverier om handboll i media.
Hur upplevde ni i laget det då? Var det ett problem att föreningen sajnade en stjärna som Loiri?
– Vi tyckte bara det var bra. Vi behövde ju en målvakt till för att kunna ha kvalitativa träningar. Men vi pratade faktiskt inte värst mycket om det i laget. Och hans uppträdande gav oss ingen orsak att känna att det är en "stjärna" som kommer, säger Laitinen och pausar.
– Han var en morjens typ. Ingen "Ronaldo".
"Miste nästan synen"
Det blev ingen fortsättning på Loiris handbollskarriär efter FM-guldet den våren. Men det innebar inte att Loiri skulle ha ogillat grenen. Tvärtom.
I en intervju för Veikkaaja år 2010 sa Loiri att han har stor respekt för alla handbollsspelare.
– Det är en väldigt svår gren för en målvakt, men jag hade hjälp av mina goda reflexer. Åtminstone släppte jag inte in lätta mål från sidorna.
– Det är också en oerhört tuff gren. Det höll på att gå snett en gång då bollen träffade mig rakt i ögat. Det handlade om millimetrar, jag kunde ha mist synen, sa Loiri då.
Laitinen berättar att han inte hade värst nära kontakt med "Vesku" efter sommaren 1981.
– Vi sågs på någon Sjundeå cup och så kom han och spelade på en välgörenhetskonsert som föreningen ordnade, men han blev en så stor stjärna att det väl blev lite väl bråttom. Han kom bort från sporten. Men alltid då vi träffades så pratade vi.
Och som konstnär blev Loiri väldigt betydelsefull för sin tidigare lagkamrat.
– Han var otroligt skicklig. En av de bästa. Jag har besökt Pori Jazz 25 gånger och ett av de bästa gigen jag sett är det han gjorde där på Kirjurinluoto. En otroligt skicklig uppträdare och underhållare.
– Som idrottsman så var han mycket mångsidig. Och en trevlig kamrat. Utanför planen var han kanske tvungen att dra roller, men i omklädningsrummet var han en av oss. Han var en del av gänget.
Vesa-Matti Loiri är död – filmkritiker: ”Han var en ikonisk, motsatsernas man”